1-2-Switch

Av i i Recensioner, 3 Mer

1-2-Switch

Wii Sports fungerade som ett teknikdemo för Wii. Motsvarigheten hos Switch heter 1-2-Switch fast i motsatts till Wii Sports är spelet långt ifrån gratis.

Att Switch inte liknar någon annan spelkonsol som vi sett är nog ingen nyhet för dig som läser denna recension. Vad är då bättre än ett spel som visar konsolens möjligheter? 1-2-Switch kan nämligen liknas vid ett teknikdemo där konsolens små handkontroller – Joy-Con – får hela uppmärksamheten. Detta i 28 korta minispel. Vissa är över nästan innan man hunnit blinka medan andra kan vara någon minut.

Samtliga minispel är för två spelare. I de flesta minispelen ha vardera spelaren en Joy-Con, men det finns undantag. För den som vill ha ett party med fler spelare så finns ett spelläge kallat Team Battle. Där delas man upp i två lag men det är fortfarande två som möter varandra i varje spel.

Joy-Con är små finurliga handkontroller som kan användas såväl lösa som fästa på spelkonsolen. I 1-2-Switch används dessa finesser på olika sätt. I ett spel vaggar man sin lilla digitala bebis till sömns. Då fästs Joy-Con på den löstagbara skärmen och man vaggar hela konsolen tills barnet somnar – suck.

Gyroskopet och acceleratorn används flitigast. Väldigt många spel är nämligen beroende av rörelser såsom att man vickar Joy-Con snabbt rör den. Ett mycket enkelt exempel är Quick Draw där man duellerar som i vilda västern. Det är ett spel som för övrigt är otroligt kul max fem gånger. Sedan har nyhetens behag, precis som i så många av de andra småspelen, lagts sig.

Den högra Joy-Con har en inbyggd infraröd (IR) rörelsesensor som känner av såväl avstånd till ett objekt som dess form. IR-sensorn används inte speciellt mycket, men i ett udda spel – Eating Contest – placeras en Joy-Con fem-tio cm framför munnen. Som du förstår av namnet gäller det att äta så mycket som möjligt under en kort tid. Sensorn känner av munnens rörelser och för att minispelet ska fungera är det viktigt att man inte rör på huvudet eller Joy-Con.

Vibrationsfunktionen används i flera småspel. Genom att på olika sätt variera vibrationerna i Joy-Con kan man som spelare känna av olika saker. Exempelvis räkna antalet bollar som finns i en tillsluten låda (Ball Count). Man känner när en boll rullar ner och slår i botten av lådan. Det är dock svårt att avgöra exakt hur många bollar som finns i lådan.

Ett annat exempel är när man ska öppna ett kassaskåp. Vid rätt kombination klickar det till i Joy-Con istället för den vibration som känns för övrigt. Safe är ett av de roligare minispelen, men när man väl lärt sig tekniken är den lite väl lätt att klara av.

Nu har jag beskrivit lite om hur Joy-Con används i spelen, men hur väl fungerar det i praktiken? Jo, riktigt bra faktiskt. Betydligt bättre än vad jag trott dessutom. Men tekniken är inte 100%-igt tillförlitlig. Ett exempel är när jag duellerade mot min man. Vid ett tillfälle missade jag totalt och drog Joy-Con precis när min man sköt mig (lugn, jag är inte skadad). Trots det vann han duellen. Ett annat exempel är när man rakar sig (Shave). Att raka hakan var en ny grej för mig så jag fick göra som jag sett min man gör. När jag rakade mig som i han brukar göra fick jag dåligt resultat. När jag däremot vickade Joy-Con upp och ner på ett onaturligt sätt rakade jag av 100%.

Sen till det viktigaste – är spelet kul? Det är stor skillnad i hur roliga de olika minispelen. Ett fåtal är jättekul, medan merparten inte är speciellt roliga. Exempelvis kändes det mest löjligt att spela pingis eller baseboll i luften utan att se någon boll på teven. Det finns dock en gemensam nämnare mellan alla minispel – de håller inte länge. De flesta minispel spelade vi bara en gång. Ett fåtal fem-sex gånger. Men det var allt. Jag och min man tröttnade efter 1½ timmes spelande. Egentligen tröttnade vi betydligt tidigare men vi var tvungna att spela igenom alla minispel för att jag skulle kunna skriva en rättvis recension. Jag kan inte tänka mig att jag någonsin kommer att spela 1-2-Switch igen.

1-2-Switch borde ha följt med Switch som ett teknikdemo, som Wii Sports gjorde med Wii. Att ta nästan 500:- för ett spel som 1-2-Switch är hutlöst dyrt. Detta för en kort stunds spelande där bara ett fåtal minispel är kul. Nej, betyget stannar vid knappt godkänt – 4.

Det Bra

  • Visar tekniken på ett bra sätt
  • Joy-Con fungerar riktigt bra

Det Dåliga

  • På tok för dyrt
  • För kort speltid
  • Många minispel är trista
  • Borde ha följt med Switch
4

Skriven av: Linda Ludvigsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Nintendo går ganska ofta sin egen väg. Även när det kommer till Fightingspel! #Arms #NintendoSwitch… https://t.co/ADCvrqxj5k
Linda har under ett par veckors tid spelat det nya Fire Emblem Echoes: Shadows of Valentina. #FireEmblemEchoes… https://t.co/M6BfGuqHo5
Välkommen tillbaka till 90-talet och ett gammalt klassiskt fightingspel. #StreetFighter https://t.co/S4HOEAE72Q https://t.co/9reewGgPmA