Bloodborne

Av i i Recensioner, 2 Mer

Bloodborne

Mycket känns likt från From Softwares tidigare spel men Bloodborne skiljer sig nog mycket för att kännas fräscht och det är utan tvekan utvecklarens bästa hittills.

Jag har spelat merparten av From Softwares spel och att genom åren har jag alltid upplevt det svårt att rekommendera dem till mina vänner. Dark Souls-serien var spelen som jag älskade att hata. Spelen var alla frustrerande svåra och flertalet befogade pauser behövdes på grund av psykisk illamående efter den mobbande attityd spelet visade mot mig. Spelets vanliga fiender dödade mig konstant. Spelets enorma bossar gjorde kalvsylta av mig. Spelets väggar, golv och tak gjorde även de sitt bästa för att ta död på mig. Hur kan ett sådant spel ens vara kul? Det låter ju som ett rent helvete eller hur? Det är det verkligen. Men de har jag gladeligen har besökt om och om igen även efter det att jag klarat ut spelen.

Bloodborne är inte en direkt uppföljare till Dark Souls-serien, men det finns många likheter. Trots det är detta sitt alldeles egna lilla helvete att erövra. De som spelet From Softwares tidigare spel kommer känna sig bekanta med mekaniken och de kommer även vara beredda på hur otroligt obskyr handlingen är i dessa spel. Man får i princip inte veta något utan det är upp till spelaren själv att pussla ihop handlingen med hjälp av det som sägs och kan upplevas i världen.

Du spelar som en ensam jägare som vaknar upp i en stad där alla utom de som låst in sig i sina hus blivit infekterade av någon slags varulvssmitta. Befolkningen är i tidiga stadiet av transformationen och ser fortfarande mänskliga ut. Man är helt ensam och nästan alla försöker döda dig. De som inte gör det pratar med dig genom glipor i sina dörrar. Det finns knappt någon musik utan det enda du hör är atmosfäriska ljud från staden, personer som släpar yxor i backen, kedjor som rasslar eller vargar som ylar. Det står klart väldigt tidigt att till skillnad från Dark Souls-serien som alltid varit mer åt fantasy hållet så är Bloodborne något betydligt mörkare, rysligare och skräckinjagande.

Bloodborne utspelar precis som sina spirituella föregångare i tredje person och man kan likt dessa ha vapen i båda sina händer, diverse rustningar, bomber och verktyg till sin hjälp. Där slutar dock likheterna ganska abrupt vilket jag snabbt blev varse om. Den gamla spelstilen där man sakta manar sig framåt med skölden höjd är borta. Faktum är att sköldar helt och hållet lyser med sin frånvaro i Bloodborne. Fokus ligger i ännu högre grad på att lära sig sina fienders mönster men när man förr stod säkert bakom sin sköld måste man nu istället dra nytta av sina färdigheter i att förlytta sig fort. I handen man normalt höll i en sköld finner man nu ett skjutvapen som tyvärr inte har någon räckvidd men nog för att kunna locka till sig fiender. Lyckas man skjuta i rätt tillfälle kan man bedöva fienden rejält och sedan avsluta denne direkt med sitt trickvapen.

Trickvapnen är en elegant lösning på en problematik jag alltid kände i Dark Souls-serien. Jag gillar att slåss i närstrider men ibland vill jag också ha ett vapen som tillåter mig att slåss på lite distans. Dessa trickvapen tillåter just detta. De är speciella vapen som genom en enkel knapptryckning förvandlas och ändrar egenskaper. Ett exempel är min väldigt omtyckta vandringspinne. Den är slipad som ett svärd och kan därför användas som ett sådant men ett tryck på knappen så förvandlas den till en väldigt vass piska med betydligt större räckvidd. Det bästa av allt är att jag tillåts kombinera attackerna.

Det är tydligt att From Software ville göra ett mer aggressivt spel. Borttagandet av sköldar och skjutvapnens svaghet gör att närstrid i princip är det enda alternativet för att vinna striderna. När en fiende lyckas få in en träff ges man chansen, om man är snabb, att slå tillbaka och vinna tillbaka en del av den hälsa man förlorat. Risken finns dock att man misslyckas och blir dödad. För varje fiende man dödar får man Blood Echos. Det är dessa man samlar på för att senare uppgradera sin karaktärs egenskaper, köpa vapen eller uppgradera befintliga. När man dör tappar man dessa antingen på marken eller så plockar fienden som dödade en upp dem. Enda sättet att få tillbaka dem är att ta sig hela vägen tillbaka dit man dog. Enda kruxet är att alla fiender man tidigare dödat har återuppstått och skulle du dö på vägen är dina Blood Echos för evigt borta.

För vissa kommer denna mekanik vara det som förstör spelet att ständigt dö och tappa delar av sina framsteg är snudd på deprimerande. Många skulle dock argumentera för att just detta är grunden för vad som tillkännager ett spel utvecklat av From Software. Att behöva göra om stora sektioner ger dig möjligheten att både lära dig hur du själv bör slåss, mönster dina fiender attackerar i samt den stora världens design.

Världen Bloodborne utspelar sig i är mästerligt designat. Hubbvärlden Hunter’s Dream är där man utgår ifrån. Där uppgraderar man sin karaktär, vapen och köper nya. Därifrån kan man teleportera sig till den enorma värld som rymmer Bloodborne. Världen är till en början liten men allt eftersom öppnar den upp sig och de olika delarna av världen länkas samman. Bloodborne är långt ifrån det grafiskt snyggaste spelet på Playstation 4 men det finns inte en del av Bloodbornes värld som inte lämnat mig med intryck. Det kan vara stora vida miljöer med utsikt över en stor del av världen, klaustrofobiska tunnlar eller mystiskt upplysta kloaker. Överallt osar det stämning.

Fienderna är varierande och många. Även de lättaste av fiender kan bli dödliga om man slarvar och låter sig bli överbemannad. Spelets bossar är skoningslösa och striderna mot dem kan ta ända upp mot 20 minuter. Det kan bli frustrerande och känner man att det är för svårt finns det hjälp att få av andra spelare online.

Bloodborne är ett spel man primärt spelar helt själv men väljer man att spela online länkas ens spel ihop med alla andra spelare runt om i världen. Här och där dyker det upp vålnader som tycks febrilt slåss för sitt liv och det är andra spelare som just i det ögonblicket gör det. Det är möjligt för spelarna att lämna så anteckningar på marken som både kan hjälpa och stjälpa. Varje gång en spelare dör lämnas en blodfläck på marken som man kan aktivera och därefter se scenen som resulterade i blodfläcken spelas upp. Detta kan vara rätt så användbart att se någon annans sista sekunder i livet när det kan avslöja eventuella fällor och bakhåll.

Genom att ringa i en liten klocka öppnar man upp sitt spel för andra spelare att komma till undsättning. De kan stanna och hjälpa till tills banans slutboss är död sedan skickas de tillbaka till sitt spel. Det är dock inte helt riskfritt att göra detta när man även öppnar upp sitt spel mot invasion från spelare med ondare avsikter.

Bloodborne är ett väldigt slipat spel men det innehåller fortfarande en del brister. Det värsta och mest störande är de enorma laddningstiderna. Spelet laddar upp emot 40 sekunder varje gång du dör eller teleporterar dig via de olika delarna i världen. Att man sedan måste tillbaka till hubbvärlden varje gång för att sedan teleportera sig vidare är bara konstigt. I Dark Souls 2 kunde man ta sig vart som helst från de brasor man stannade till och vilade vid.

Spelet går i 30fps vilket är hälften så fort som Dark Souls 2 gjorde men jag vill påstå att spelet faktiskt ser bättre ut för det. Det blir en helt annan tyngd i karaktärerna när det inte flyter på för fort. Det förekommer dock att hastigheten sänkts när det händer för mycket på bilden. Det känns som om att detta inte borde ske på ett Playstation 4.

Allt som allt är dessa problem inte något som ens kommer nära att förstöra upplevelsen. Bloodborne är och kommer aldrig vara ett spel för alla men för de som vågar väntar en unik och djup upplevelse utan dess like. Det är ett enormt utmanande spel som kommer pröva ditt tålamod och skoningslöst göra allt för att förgöra dig men det kommer aldrig att behandla dig orättvist. Det håller dig aldrig i handen och talar sällan om vart du behöver gå, vad du behöver göra eller vad olika föremål har för egenskaper. Spelet lämnar utforskandet till dig och i ärlighetens namn är det väldigt få spel som gör det längre.

Det Bra

  • Smart leveldesign
  • Otroligt atmosfäriskt
  • Konsistent och tillfredställande mekanik

Det Dåliga

  • Lång laddningstid
  • Obskyr handling
  • Kan upplevas svårt och tidskrävande
9

Skriven av: Håkan Hägglund

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Nintendo har dammat av Mario & Luigi: Superstar Saga för att passa Nintendo 3DS. #BowsersMinions… https://t.co/bmfVjwvNCL
Göteborgsbaserade indiestudion Skyglobin avslutar nu sin trilogi The Journey Down. Vad väntar Bwana och hans vänner… https://t.co/a9m5dNOpdv
Beetlejuice är en mycket excentrisk och busig figur, vilket borde passa bra in i LEGO-universumet. #Legodimensions… https://t.co/byC1Z34XUN