Call of Duty: Black Ops Cold War

Av i i Recensioner, 6 Mer

Call of Duty: Black Ops Cold War

Det kalla kriget pågår för fullt och en ryss får tag på ett kärnvapen. Dags att leka hjälte.

När jag var väldigt ung i slutet på 80-talet skedde en politisk händelse som jag var fullkomligt oförmögen att förstå vidden av. I mitt försvar hade jag svårt att förstå vidden av det mesta i den åldern, men innebörden av Berlinmurens fall var något som skulle ta mig åtskilliga år att förstå. Det hände inte riktigt förrän jag besökte Berlin för några år sedan och lärde mig mer om Väst- och Öst-Tyskland och den långtgående konflikt mellan Sovjet och USA vars svallvågor än slår mot våra kölar än idag.

Berättelsen i Call of Duty: Black Ops Cold War utspelar sig under mitten av kalla kriget. Där en grupp amerikanska agenter försöker förhindra en sovjetisk utbrytare vid namn Perseus att få kontroll över ett förlorat kärnvapen. Jakten på Perseus tar spelaren genom både Amsterdam, Berlin och Kuba. Flera av dessa miljöer är precis vad jag hoppats på från ett krigsspel inspirerat av Kalla kriget. Jag hade velat ha ännu mer stads- och gatumiljöer i just Amsterdam och Berlin då dessa är väldigt stämningsfulla. Tyvärr blir det även här mycket inomhusmiljöer. Ett par av spelets uppdrag tar spelaren genom delar eller hela uppdrag där intrig och smygande är spelarets främsta verktyg. För ett spel som utspelar sig under kalla kriget kändes detta passande och jag hade ärligt talat gärna sett detta i en mycket större utsträckning. Jag vet att det är dumt att spela Call of Duty och förvänta mig något annat än en storslagen cinematisk massaker, men mängden eldstrider och döda kroppar längs vägen förtar rätt mycket från känslan av att vara i en hårt spänd internationell konflikt på väg att koka över. Det känns snarare som att kastrullen stormkokar medan Activision insisterar på att vrida upp plattan till nian.

Kampanjen i Cold War är upplagd på ett något annorlunda sätt. Det finns en primär väg genom berättelsen där spelaren kan göra vissa val som i slutändan blir väldigt relevanta. Det finns även två sidouppdrag som visas upp tidigt, men inte är tillgängliga förrän sent i spelet då spelaren behöver lösa ett pussel för att låsa upp varje uppdrag. Dessa pussel har ledtrådar gömda bland spelets banor i form av kassettband, kodbrickor och liknande. Det här tycker jag var ett väldigt roligt sätt att tillföra en anledning att leta efter dolda föremål på banor och till och med fick mig att spela om ett uppdrag där jag hade missat en ledtråd. I slutändan lyckades jag låsa upp båda dessa uppdrag men blev besviken då de båda var relativt korta och intetsägande. Jag hade mycket hellre sett att spelaren belönades med något som antingen var en annorlunda sorts uppdrag, visuellt spektakulärt eller något som påverkade spelets berättelse i större utsträckning.

Utan att gå in för mycket i berättelsens innehåll tycker jag ändå att detta kapitel i Call of Duty serien är välberättat och lagom långt mellan verklighet och fiktion. Vissa av spelets inslag som ”Fracture Jaw” och ”Green Light Teams” är tagna från verkligheten. De målar en skrämmande bild både av USA som en arrogant krigsmakt och hur farligt nära världen var ett tredje världskrig under andra halvan av 1900-talet. Själv har jag alltid varit intresserad av Kuba-krisen och rekommenderar alla att läsa lite mer om dessa tretton dagar. Det närmsta många anser att vi varit ett tredje världskrig. När jag spelat Cold War påminns jag om hur självrättfärdigande den amerikanska kulturen ofta är då mycket av vad som händer i spelet framställs som hjältemodigt och moraliskt ensidigt. Min sjuåring kom för att prata med mig medan jag spelade. Jag pausade spelet och hon frågade ”Är de skurkar som du skjuter på?”. Jag svarade att ”Ja, men jag tror att alla i det här spelet är skurkar tyvärr”. Det sammanfattar nog verkligheten rätt bra.

Det Bra

  • Väldigt mycket spel för pengarna med många lägen
  • Bra stämning
  • Bra smyguppdrag

Det Dåliga

  • Orealistisk mängd konflikt
  • Tråkiga extrauppdrag
  • Aningen kort kampanj
8

Skriven av: Viktor Larsson