Call of Duty: Black Ops III

Av i i Recensioner, 5 Mer

Call of Duty: Black Ops III

Välkommen till en våldsam framtid med cyborgar som klättrar på väggar eller flyger in i fiendens näsor och bekämpar dem inifrån.

I en inte allt för avlägsen framtid har global uppvärmning och politisk instabilitet lett till en allt för osäker världsbild. Mekaniska soldater och beväpnade drönare utgör en stor del av hoten på slagfältet. I denna dystra värld är bevarandet av USA:s imperialistiska tendenser viktigare än någonsin.

Black Ops III är ett väldigt grafiskt våldsamt spel. Något man märker redan i första uppdraget då spelaren (spoilers) får båda armarna avslitna och bröstkorgen inslagen av en robot under ett gisslanfritagande. Berättarmässigt så ligger detta till grund för de cybernetiska implantat som spelaren får i ett tidigt skede. Implantat som förutom en typ av telepati med andra cyborgar (japp, har du så avancerade implantat så är du en cyborg) tillåter dubbelhopp, väggspringande och framför allt en typ av förmågor som bäst liknas vid magi eller användande av Kraften. Förmågor som disorienterande pulsvågor, övermänsklig snabbhet och nano-eldflugor som flyger in i folks näsborrar och tänder eld på dem (personlig favorit). Genom uppdragen så använder man förmågorna flitigt. De går på en timer snarare än någon typ av begränsad magimätare. Jag tycker att det är bra eftersom det uppmuntrar spelaren att använda förmågorna ofta snarare än sällan. Den här typen av förmågor är ett nytt grepp för Call of Duty-serien men inte för FPS-genren. Det spel som man bäst kan likna detta vid är Irrational Games fantastiska spel Bioshock. I Bioshock väger spelaren ett flertal näst intill magiska förmågor mot en arsenal av konventionella vapen. Även om jag tycker att den här typen av förmågor kändes bättre implementerad i Bioshock så är det ett välkommet grepp till en genre som annars ser väldigt lite förnyelse. Jag önskar att det hade funnits bättre sätt att byta mellan alla sina förmågor och kanske sätta ett par som favoriter på olika snabbknappar. Jag hade velat göra förmågorna till en större del av min arsenal, vilket jag ser som ett gott tecken.

Spelets enspelarläge följer en konventionell linje av medioker krigsdramatik inlindat i en dålig actionfilm. Det är mycket öppna ytor under uppdragen, men jag upplever ändå kampanjen som linjär och utan större variation. Banorna är vackra och väl utsmyckade, men känns personlighetslösa på något sätt. Jag drömmer mig ibland bort till en av mina favoritbanor från Battlefield 3 som utspelar sig i vackra Paris. Jag önskar att fler spel tog sig tiden att göra vackra återskapningar av kända europeiska städer. Drömmen är så klart ett Stockholm eller Uppsala där man strider mellan gamla byggnader och desarmerar en bomb under riksdagshuset eller domkyrkan. En stor fördel är att hela kampanjen kan spelas av upp till fyra spelare samtidigt i co-op läge.

En annan plats där lokal multiplayer får skina är i spelets flerspelarläge. För mig så har Call of Duty-serien alltid till stor del handlat om lokal multiplayer och jag är väldigt glad att Treyarch har valt att fortsätta satsa på detta. Så många spel idag är enbart fokuserade på online multiplayer som förvisso har sin charm, men som i slutändan främjer ensamt spelande framför den gemenskap som finns i lokal multiplayer. Något annat som Call of Duty fortsatt med är traditionen att vara suveränt bra på att skapa intressant multiplayer. Spelet har över tio spellägen och över tio kartor från början. Klassiker som team deathmatch och Demolition (min personliga favorit) finns kvar, men även en del nya lägen. För den som har vänner och inte har något mot att vända dem till fiender under en timmes spelande så finns det mycket att hämta här. Några av nyheterna för multiplayer, förutom kartor och liknande, är de rörlighetsförbättringar som speglas i kampanjen. Spelare kan springa på väggar, utföra särskilda hopp och kraftglidningar på sätt som är väl anpassat för kartorna i multiplayer. Det känns svårt att få till snyggt i början, men efter ett tag så släpper det och man känner sig mer och mer som en kombatant i The Matrix. Ett nytt klass-system finns också i spelet. Varje spelare kan välja en av nio specialistklasser att spela som. Varje klass har ett specialvapen och en specialförmåga som laddas upp under tiden man spelar. Både vapnen och förmågorna är rätt spännande och jag önskar bara att man kunde använda dem mer. Som det är nu känns de som en dyrbar resurs. Jag hade hellre använt superhastighet, tillfällig osynlighet eller kortvägsteleportering två gånger i minuten snarare än var tredje minut.

Avslutningsvis kan man säga att även om FPS-genren är en väldigt långsamt evolutionerande spelgenre så serverar Black Ops III en del nya idéer i ett väldigt välfyllt och genomarbetat paket. Det finns otaliga timmars spelande för den som tycker om multiplayer och goda förutsättningar för att spela med vänner på samma konsol.

Det Bra

  • Lokal multiplayer
  • Nya grepp
  • Välfyllt spel

Det Dåliga

  • Stel kampanj
  • Snålt med förmågor
  • Personlighetslösa kampanjbanor
9

Skriven av: Viktor Larsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Nintendo har dammat av Mario & Luigi: Superstar Saga för att passa Nintendo 3DS. #BowsersMinions… https://t.co/bmfVjwvNCL
Göteborgsbaserade indiestudion Skyglobin avslutar nu sin trilogi The Journey Down. Vad väntar Bwana och hans vänner… https://t.co/a9m5dNOpdv
Beetlejuice är en mycket excentrisk och busig figur, vilket borde passa bra in i LEGO-universumet. #Legodimensions… https://t.co/byC1Z34XUN