Call of Duty: WWII

Av i i Recensioner, 5 Mer

Call of Duty: WWII

Efter en lång tid av fiktiva framtidskonflikter återvänder Call of Duty-serien till sina rötter, 1900-talets krig mellan stora nationer. Denna gång återberättas andra världskriget ur ett amerikanskt perspektiv.

Redan innan själva spelet börjar introduceras vi som spelare till de karaktärer som historien följer. En samling av fyra mestadels oerfarna unga män som genom ett gemensamt syfte bildat vänskap och brödraskap. Under uppdragen i spelet märks inte mycket av detta, men spelets mellansekvenser bidrar mycket till att bygga deras kamratskap, delade framgångar och den sorg som krig i slutändan alltid för med sig.

Spelet öppnar på vad många har beskrivit som den mest ikoniska scenen från Call of Duty 2, nämligen landstigningen vid Normandie den 6:e juni 1944. Utan någon grundutbildning, lära-sig-hoppa tutorial eller skytteövning kastas spelaren rakt in i den mest utsatta punkten för många soldater under kriget. Redan här blir man även smärtsamt medveten om hur lätt det är att falla i strid. Något som följer genom resten av spelet. Oförsiktigt spelande eller en allt för aggressiv läggning straffas snabbt med ett blodigt avslut och ett nytt försök. Spelet är väldigt tillåtande då de gånger spelaren faller så behöver man sällan spela om mer än några minuter. Denna vetskap är dock en klen tröst då striderna känns angelägna och atmosfären ofta är mycket hotfylld. Inte minst på grund av det kraftfulla soundtrack av Wilbert Roget som skänker en tung stämning över spelet.

Kampanjen sträcker sig från Normandie, genom fritagandet av Paris och ända in i Tyskland. Valet att följa en mindre grupp soldater från ett enskilt land snarare än att visa flera sidor av kriget är både bra och dåligt i min mening. Det skapar en mer filmisk känsla och gör det lättare att skapa en koppling till karaktärerna, men jag får också känslan att historieberättande enbart ur en nations perspektiv lätt kan bli onyanserat och partiskt.

Problemet med krigsspel från andra världskriget har alltid varit att tyskarna är den totala ondskan och amerikanerna är de idealistiska hjältarna som offrar så mycket för att skänka frihet till världen. Det är en väldigt lätt väg att falla in på. Valet av tidigare spel att visa kriget ur andra perspektiv gav en mer nyanserad bild även om det förstås vore mest intressant att visa upp tyskt brödraskap, en samvetstyngd nazist eller en tysk kvinna som tvingas fly Aachen med fruktan för sin unga systers liv. Att enbart porträttera de segrande nationerna och glorifiera krig genom deras framgångar är vådligt och ibland rent av osmakligt. Historien är mer nyanserad än så.

Gameplaymässigt följer CoD: WWII den hittills mycket väletablerade modellen för dessa spel. På grund av vart och när spelet utspelar sig är det förståeligt att spelets vapen och miljöer inte är annat än gråa, bruna och trasiga. Detta ändrar dock inte det faktum att jag ofta saknar några av de roligare delarna av Call of Dutys Modern Warfare-serie. Nästan alla vapen är rätt tråkiga och även de tillbehör som finns i spelet är mycket grundläggande. Självklart kan inte en historisk kampanj innefatta lasersvärd eller hedgehog grenades, men det gör inte spelupplevelsen roligare. Jag önskar att spelets utvecklare, Sledgehammer Games, hade lagt mer tid på att skapa spännande och vackra miljöer. Trots att många strider tar plats i stadsruiner eller inomhus fanns det utrymme för att göra mycket mer med spelet ur ett scenografiskt perspektiv i min mening. Berättelsen är mycket uppbyggd runt fyra karaktärer som samarbetar och deras hårde sergeant. I kampanjen ges spelaren hjälp i form av påfyllning av ammunition, granater, medicinkit och fiendeutmärkning av dessa karaktärer. Detta gör att man uppskattar sina medhjälpare, men sällan känns det som att detta egentligen spelar någon roll. En sak som jag dock uppskattar med kampanjen är att det finns en god variation av spelmoment genom uppdragen. En stor del är klassisk förstapersons shooter, men det finns också flera tillfällen då man måste smyga, skjuta krypskytte eller infiltrera fiendens läger. Jag hade gärna sett mer av detta då det ofta kom som en välkommen kontrast till den upprepning som det i slutändan blev att skjuta tyska soldater.

Call of Duty: WWII är en mycket modernare tappning av vår tids största konflikt. Dess berättelse känns mer fokuserad än tidigare spel, men riskerar att ge en onyanserad bild av den mycket verkliga tragedi som krig i slutändan är. Spelet är en kraftig upplevelse som jag känner tar hänsyn till att riktiga personer stridit, kämpat och stupat för det de varit villiga att ge sina liv för.

Det Bra

  • Bra karaktärer
  • Starkt soundtrack
  • Smutsigt och rått

Det Dåliga

  • Onyanserat perspektiv
  • Tråkiga miljöer
  • Tråkiga vapen
7

Skriven av: Viktor Larsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

En man brinner upp på ett mystiskt sätt. Självmord? Mannen son, David, börjar tvivla. Ligger det något övernaturlig… https://t.co/noa95GHp21
Ni har väl inte missat vår Adventstävling? https://t.co/dHL0YJJls2 https://t.co/2IKCB2RSRx
Letar du efter en mikrofon som utlovar professionell kvalitet för alla gamers, Youtubers, Twitchare och poddare? Bl… https://t.co/0aT81iZIyt