Castlevania: Lords of Shadow 2

Av i i Recensioner, 4 Mer

Castlevania: Lords of Shadow 2

I nya Castlevania får du chansen att spela som greve Dracula. Fast när Dracula vaknar upp har hans älskade slott tillsynes gått upp i rök. Men, i sin jakt på djävulen och hans anhang hittar han även slottet.

Nästa del i den något moderniserade berättelsen om släkten Belmont och Dracula är nu här i form av en uppföljare till Castlevania: Lords of Shadow. Spelet heter passande nog Castlevania: Lords of Shadow 2 och verkade på förhand, trots min skepticism kring föregående titel, väldigt intressant. Framförallt tackvare det faktum att man i denna uppföljare får möjlighet att spela som självaste Dracula och att det vid det här laget ser ut att vara alldeles rätt ton på såväl design som känsla.

Då den första Lords of Shadow på grund av stil och känsla inte riktigt föll mig i smaken tog jag mig aldrig tid att testa mycket mer än vissa bitar av spelet. Det var därmed ett rätt bra tag sedan jag senast spelade igenom ett riktigt Castlevaniaspel, vilket förstås gör denna uppföljare lite extra intressant i mina ögon, speciellt när det till utseendet verkar vara spelserien trogen och viga i stort sett all design åt det mörka och gotiska som så många relaterar till just Castlevania. Förväntningarna var med andra ord väldigt höga och till min förvåning lyckades spelet redan under inledningen imponera på ett antal punkter, men samtidigt också visa några av sina svaga sidor.

Under inledningen får man veta att Dracula och hans slott är under attack och att han av någon outgrundlig anledning är sugen på lite blod. Då man i detta Castlevania spelar som självaste Dracula måste man förstås försvara slottet och se till att förgöra alla inkräktare. Det hela börjar rent ut sagt väldigt episkt, med såväl storslagna vyer som engagerande och utmanande bossfighter, men vaggar en trots det sakta in i spelmekaniken och det något modifierade upplägget. Man börjar traditionsenligt med att ta kontroll över en väldigt stark och ”höglevlad” huvudkaraktär och får i samma veva prova på några av de färdigheter huvudkaraktären så småningom kommer att besitta.

Det enda som förhindrar inledningen från att bli precis så intressant som den bara kan bli, är de bitar av inledningen som försöker ”vagga” en in i spelmekaniken. Man blir nämligen med jämna mellanrum påmind om hur man ska spela spelet. Detta till större del mot sin egen vilja, och även om många av dessa ”påminnelser” går att stänga av så kan man dessvärre inte stänga av alla. Något annat som man också redan under inledningen märker att det finns en hel del av är så kallade quicktime events, som tvingar spelaren att med relativt perfekt timing trycka på rätt knapp vid rätt tidpunkt, vilket i stora doser inte alltid är jättekul. Men som tur väl är går denna funktion att stänga av helt om man nu känner för det.

Utöver allt detta får man också lära sig att handskas med det stridssystem som Lords of Shadow sedan tidigare gjort sig känt för. Man får helt enkelt lära sig hur viktigt det är att skifta mellan de tre olika sorters attacker som Dracula bemästrar. Alla tre är i det närmaste identiska med förra spelets huvudkaraktärs (Gabriels) attacker. Det första attacksättet är Draculas blodpiska (blood whip) och är det huvudsakliga sättet att attackera på då de andra attacksätten kräver energi och med jämna mellanrum behöver laddas upp. Det andra attacksättet hittar man på vänster axelknappen (L1) och det tillåter spelaren att använda Draculas Void-svärd, som förvisso inte gör speciellt mycket skada, men som å andra sidan successivt regenererar Draculas liv för varje gång man lyckas skada en fiende med det. Det tredje attacksättet hittar man på den högra axelknappen (R1) och detta attacksätt innefattar Draculas kaosklor (chaos claws), som inte bara är starkare än både Void-svärdet och blodpiskan, utan även gör det möjligt att krossa olika fienders sköldar.

Att lära sig bemästra dessa tre sätt att attackera på och lära sig skifta snabbt och effektivt mellan dem är precis lika viktigt som att lära sig att blockera vissa fiendeattacker, ducka undan vissa fiendeattacker, samt kontra andra fiendeattacker. Allt som allt är själva systemet rätt så komplext och går att bli riktigt bra på om man bara övar. Enbart känslan av att kunna bli bättre ger en all motivation i världen att öva på alla Draculas olika egenskaper, men som i de flesta Castlevaniaspel kan man även låsa upp eller hitta nya egenskaper. Allt från nya attacker till nya combos eller nya sätt att ta sig fram på, vilket förstås också ökar känslan av att man själv kan bli bättre och att huvudkaraktären kan bli starkare.

Som jag nämnde i stycket ovan finns det också olika sätt att ta sig fram på. Dracula kan nämligen ta sig fram på alla möjliga vis. Även om det vanligaste sättet att ta sig fram på är att springa eller hoppa fram kan han även klättra upp för diverse hinder, förvandla sig själv till dimma för att ta sig igenom specifika hinder och inta fiendekroppar för att i sin tur få dem att göra som han vill. Alla egenskaper har en viss charm och inger på sitt eget lilla vis en viss känsla av makt. Till och med de delar av spelet – som de flesta andra kritiker verkar klaga på – som tvingar en som spelare att inta olika varelsers kroppar för att smyga sig förbi vissa sektioner tycker jag har en viss charm. Inte för att jag tycker att sektionerna är superbt genomförda, utan för att de ger spelet lite diversitet och erbjuder en välförtjänt paus från alla monster som jämt tigger stryk.

Men man får förstås inte tillgång till alla dessa godsaker direkt efter introt. Strax efter introt är över ser man nämligen Dracula vakna upp i sin kista efter flera decenniers vila. Han är svag men får hjälp av en sedan tidigare välkänd karaktär i serien, Zobek. Allt detta på grund av att självaste Satan inte är långt ifrån att återuppstå. Zobek behöver helt enkelt Draculas hjälp. Men mörkrets furste går förstås inte med på vad som helst och vägrar först att hjälpa honom. Zobek erbjuder dock Dracula det enda han önskar, att äntligen få dö i frid, så länge Dracula bara ser till att förhindra Satans återuppståndelse. Dracula bestämmer sig därför att hjälpa Zobek och ger sig omgående iväg för att finna sina sedan länge förlorade krafter.

Men då Dracula sovit i mer än ett par decennier och numera befinner sig i ”nutid” märker han rätt snabbt att saker och ting kanske inte blir riktigt så lätt att lösa som han först trodde. Där Draculas slott tidigare stått finns nu nämligen en rätt gedigen stad och för att hitta alla sina krafter blir han därför tvungen att på ett eller annat vis ta sig in i det slott som först inte riktigt verkar existera. Som spelare färdas man dock så småningom mellan både stad och vad som verkar vara Draculas slott. Detta under tiden man söker efter Draculas sedan länge försvunna krafter. I denna process stöter man också på många av Satans underhängare som man till varje pris måste oskadliggöra.

Både staden och slottet fungerar bra tillsammans och ger en del variation i miljö. De båda sektionerna ser bra ut och utvecklarna lyckas väldigt väl med att behålla stil samt känsla mellan sektionerna. Det finns dock en distinkt skillnad mellan de två olika områdena som ger en rätt skön kontrast. I slottet väcks många gamla minnen till liv då allt är precis så gotiskt och härligt som det sig bör. Staden ser däremot tydligt stilrenare ut med en något modernare struktur och andra tecken på en något mer avancerad civilisation. Världarna sys också ihop på ett vis som känns övertygande och utvecklarna uppnår en väldigt bra balans mellan de båda stilarna.

Lords of Shadow 2 har en avsevärt mycket mörkare ton än sin föregångare och inger en närapå fläckfri känsla, men det finns också andra delar av spelet som skiljer sig något från upplägget föregångaren. Däribland utforskningen och öppenheten som i Lords of Shadow 2 har en något större roll än i föregångaren. Det finns exempelvis nästan alltid en anledning att besöka alla områden fler än en gång då det i varje område allt som oftast finns saker att hitta med hjälp av de egenskaper som man får senare i spelet. Det finns dock fortfarande en hel del begränsningar på hur mycket man kan utforska och hur fritt man kan springa mellan de olika delarna i spelet. Många av dessa begränsningar är direkt relaterade till vart man befinner sig i storyn och restriktionerna känns kanske inte alltid så välmotiverade.

Men det något strikta spelsättet ger å andra sidan utrymme för andra saker, däribland snyggare grafik och de tidigare nämnda smygaruppdragen som förvisso inte är superintressanta, men som likväl ger en del variation. Det bjuds även på en hint av ”co-op” med vissa datorstyrda karaktärer i spelet, samt en och annan riktigt tilltalande filmsekvens. Grafik och story verkar kort sagt fått lite mer utrymme. Spelet ser riktigt bra ut på sina ställen, men inte utan vissa mindre tekniska problem. Det kan exempelvis dyka upp mindre buggar i form av pixliga skuggor i en del ljusare omgivningar, men det är hur som helst riktigt grafiskt imponerande för att vara ett spel på en sju år gammal konsol.

Andra delar som verkar ha fått extra mycket uppmärksamhet är karaktärsdesignen och delar av röstskådespeleriet, som båda två passar som handen i handsken till allt det Castlevania är. Man stöter på alla möjliga karaktärer i spelet, däribland Chupacabra som man senare i spelet kan handla specifika föremål av, samt de tre medusasystrarna som allihop ser ut att vara direktimporterade från filmen Exorcisten. Spelet besitter dessutom musik som passar bra till det spelet är och det Castlevania är, men som kanske inte väcker riktigt så mycket känslor som exempelvis Symphony of The Night och Super Castlevania gör.

I övrigt finner man allt det man kan önska sig av ett Castlevaniaspel i Lords of Shadow 2, däribland mycket av de stora och mäktiga bossar som Castlevania är känt för och ett i helhet väldigt fylligt spel med mängder av ”exp” att samla och nya ”skills” att införskaffa. Det är dessutom väldigt väl tilltaget när det kommer till längd och storlek, då spelet kan ta en bit över 20 timmar att klara av om man ska samla allt. När man väl är färdig med spelet finns det även ett ”new-game-plus”-läge att testa, vilket nästan är ett måste att om man har en fullt uppgraderad Dracula att leka runt med.

Allt som allt är Castlevania: Lords of Shadow 2 ett bra Castlevaniaspel, det är kanske inte riktigt lika bra som vissa av sina föregångare, men erbjuder likväl ett riktigt stort och mäktigt äventyr med allt vad både vampyrjägare och mörka furstar kan tänka sig. Det fattas kanske lite öppenhet och det hade inte heller skadat med lite mer utforskning, men trots det lyckas utvecklarna väldigt bra med både upplägg och förmedling av den känsla som man gärna förknippar Castlevania med. Utöver det är också story, karaktärsdesign, grafik och stridssystem något som borde tilltala den mest kräsna Castlevaniaälskaren.

Det Bra

  • Stil och känsla
  • Combat
  • Spela som Dracula

Det Dåliga

  • Bitvis linjärt
  • Tjatiga hjälpmeddelanden
9

Skriven av: Sannie Jönsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Nintendo har dammat av Mario & Luigi: Superstar Saga för att passa Nintendo 3DS. #BowsersMinions… https://t.co/bmfVjwvNCL
Göteborgsbaserade indiestudion Skyglobin avslutar nu sin trilogi The Journey Down. Vad väntar Bwana och hans vänner… https://t.co/a9m5dNOpdv
Beetlejuice är en mycket excentrisk och busig figur, vilket borde passa bra in i LEGO-universumet. #Legodimensions… https://t.co/byC1Z34XUN