Dark Souls III

Av i i Recensioner, 3 Mer

Dark Souls III

De tidigare Dark Soul-spelen är kända för att vara nästan omänskligt svåra. Dark Souls III balanserar på gränsen mellan att vara utmanande och för utmanande.

Spelserien Dark Souls har de senaste fem åren utmanat spelare världen över till gränsen av vad de klarar av. Jag klagar själv ofta på att spel idag är för lätta. Den här veckan har jag fått äta upp de orden. Dark Souls III har spöat mig om och om och om igen.

I kungariket Lothric vaknar spelaren upp som en okänd krigare. Redan från början är det väldigt lite handhållning. De grundläggande kontrollerna berättas under en kort första bana. Efter det kastas man in i en hänsynslös värld av ”learning by dying” och tung gotisk arkitektur. Jag valde att möta denna utmaning som en riddare med svärd och sköld. En aning förutsägbart kanske, men det är svårt att gå helt fel med klassikerna. Även fast spelet erbjuder en mängd klasser från början så är det de val som spelaren gör under spelandet som verkligen styr hur karaktären ska fungera. En magiker som hanterar tunga svärd, visst! En tjuv som också kan kasta eldbollar, kör hårt! Allt beror på vart du väljer att spendera dina surt förvärvade själar. Och surt är de verkligen förvärvade. Varje fiende du dödar ger dig en handfull ”souls” eller själar. Dessa är ungefär som erfarenhetspoäng i klassiska rollspel. Dock tappar du alla dina souls ifall du dör, vilket man kan göra rätt lätt om man träffar fel fiende. Tjugo minuters spelande kan lätt försvinna om man vågar för mycket. Det enda sättet att säkert ta till vara på sina souls på är att återvända till sin hemmabas och spendera själarna på att levla upp förmågor och vapen. Jag hade äntligen lärt mig att besegra en typ av odöd riddare med röd mantel när jag av misstag retade en liknande riddare med blå mantel. Hans ögon lyste av blå eld och jag hann inte mer än tänka ”du ser inte ut som de andra monstren” innan han var över mig som en helvetisk storm. Det här är också typiskt för hur spelet bryter ner dig. När man minst anar det lurar ett tvåhundra kilo tungt köttmonster runt hörnet eller så dyker en drake ner och grillar dig levande. Det är roligt till viss del, men också otroligt frustrerande. Under den första natten jag spenderade med Dark Souls så dog jag säkert tjugo gånger på samma fiende. Till sist orkade jag inte mer förnedring och gick och lade mig. Det händer väldigt sällan i ett spel.

Det roliga med spelet är att hitta vägar att ta sig runt till synes omöjliga fiender. Att känna sig själv växa i styrka och hitta den rytm man behöver för att ta sig an olika strider. Många fiender är så avancerade att de inte bara har ett attackmönster, utan flera liknande. Varje slag du missar och varje skada du tar spelar roll. Mellan varje gång man vilar finns det en begränsad mängd hälsodrycker och de vill man inte behöva slösa på svagare fiender. Man kan vila varje gång man är vid en bonfire, men efter varje vila så kommer alla fiender tillbaka med full hälsa. Det här är också en av de stora utmaningarna med spelet. För att ta dig vidare måste du hitta nästa bonfire innan din hälsa tar slut i strid. Det är en av anledningarna till att man lätt blir girig och spelar vidare trots att man borde spendera sina souls och återställa sin hälsa. Bonfires är dock tyvärr inte generöst utplacerade och platserna de ligger på är inte alltid uppenbara.

Utmaning är bra. Dark Souls balanserar på gränsen mellan utmanande och för utmanande för mig, men hittills ligger det på rätt sida om linjen. En sak som jag dock inte tycker om är hur lite information spelet ger angående spelsystemet. Jag spelade Dark Souls när det var nytt, men aldrig Dark Souls II. Jag hade därför glömt mycket av spelsystemet och det tog mig en bra stund att verkligen förstå hur dodge-timing och blocks fungerade. En till lång stund att förstå alla de stats som spelet använder sig av. Jag behöver inte den genomgående handhållning som många konsolspel använder sig av idag, men gärna något mer än bara de grundläggande kontrollerna. Det är inte en utmaning jag uppskattar.

Grafikmässigt är Dark Souls III mycket imponerande. Den gotiska fantasystilen är helt rätt för spelet och håller hela tiden en jämn nivå mellan fantasi, skräck och realism. Spelets rustningar och föremål känns också välskapade även om jag hellre har ett fult svärd med +20 damage än ett vackert svärd. Det är trots allt inte World of Warcraft. Musiken sätter också en ödesmättad stämning och smälter in på ett sånt sätt som spelmusik ska göra. Den finns där och påverkar dig utan att du tänker på den.

Sammanfattningsvis är Dark Souls III ett väldigt utmanande actionrollspel i klassisk gotisk fantasystil. Dess styrka kommer från djupet i spelets rollspelselement och dess höga utmaning. Det är väldigt frustrerande när det går dåligt, men också väldigt tillfredställande när det går bra.

Det Bra

  • Utmanande
  • Djupa RPG-system
  • Gotisk fantasy

Det Dåliga

  • Svårt för nybörjare
  • Frustrerande
  • Ointressant handling
8

Skriven av: Viktor Larsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Dynasty Warriors möter Fire Emblems. Hack ’n’ slash möter strategiskt rollspel. Tillsammans fås ett spel med annat… https://t.co/C1zlNfdWa5
Efter en lång tid av fiktiva framtidskonflikter återvänder Call of Duty-serien till sina rötter, 1900-talets krig m… https://t.co/mhPLwbld6N
I Sonic Forces har Sonic Team försökt utveckla ett klassiskt Sonic-spel i modern tappning. Hur väl har de lyckats m… https://t.co/qkdspKuxJK