Destiny 2

Av i i Recensioner, 6 Mer

Destiny 2

I uppföljaren till Bungies storsäljare Destiny får du möjligheten att utforska fyra nya världar med tre nya subklasser utöver nuvarande klasser.

Det första Destiny var ett spel som hade väldigt stora förväntningar på sig. Det var första gången som spelstudion Bungie skapade ett spel i samma skala och kaliber som deras otroligt populära Halo-serie. Det kritiska mottagandet av Destiny var blandat då många var överens om att även fast spelet hade höga ambitioner och vacker utformning så fanns det en känsla av saknad. Spelets kampanjläge var allt för kort och det end-game content som fanns tillgängligt vid start kändes grindigt och otillfredsställande. Efter två expansioner vecklades Destiny-universumet ut mer både story- och innehållsmässigt till den blandning mellan rymd-shooter, MMO och loot-fest som många hade väntat sig från dag ett. Det är därför svårt att veta vilka förväntningar man ska ha på en uppföljare. Vore det bättre med ett spel som gör allt som Destiny gjorde rätt och inte ändra för mycket, eller vill man skaka om spelsättet i grunden och hoppas att spelets lojala spelarbas gillar detta? Min uppfattning är att Bungie har valt att försöka skapa en ny version av sitt existerande spel där mycket är likt föregångaren med ett par förbättringar.

När jag startar Destiny 2 är det första som slår mig att min karaktär från Destiny automatiskt är vald som min spelkaraktär till Destiny 2, även om hon åter är tillbaka på level 1. Detta är något jag uppskattar då man ofta skapar en viss koppling till sina karaktärer i spel man tycker om. Det medför dock att det är mindre troligt att jag väljer att försöka en ny klass. Varje klass har fått en ny subklass som man får tillgång till tidigt i spelet. Själv spelar jag Hunter och fick tillgång till subklassen Arcstrider, en snabb och agil version av Hunter som gärna går i närstrid med fiender. Dess Super Charge är en elektrisk Donatello-liknande form där ens vapen förvandlas till en dödlig Arc Staff som dödar de flesta fiender med ett slag. Det är otroligt tillfredställande att skära genom fiender som en ljussabel genom tofu. Jag fann även detta väldigt effektivt för att döda annars rätt svåra bossar relativt snabbt och enkelt. Det jag gillat mest är dock den nya dodge-förmåga som Arcstrider har där ens karaktär duckar undan och laddar om sitt vapen i en snabb rörelse. Senare in i spelet kan man låta närstridsattacker korta ner tiden för dodge-förmågan att ladda om, vilket leder till snabbt och actionfyllt gameplay.

Precis som i Destiny utspelar sig kampanjen inom vårt eget solsystem på en handfull planeter. Varje planet låses upp genom ett första kampanjuppdrag. Efter att det är avklarat kan spelaren röra sitt fritt på dessa stora platser tillsammans med andra spelare för att spela sidouppdrag eller delta i public events. Detta är ett kul sätt att spela på ifall man inte bara vill spela kampanjuppdragen. På ett av mina första sidouppdrag hittade jag ett trasigt vapen som visade sig vara första steget för att låsa upp en andra subklass för min karaktär. Ett spännande sätt att upptäcka nya möjligheter för sin klass.

Spelets kampanj är välskapt även om själva berättelsen känns både platt och banal. Flera av de karaktärer som man träffat på i Destiny gör inspel i kampanjen. Den enda karaktär som verkligen tillför något är den trasiga AI:n Failsafe som är uppfriskande humoristisk. Med detta sagt så är castingen till spelets röstskådespeleri fenomenal. Nathan Fillion gör en återkomst som Cayde-6 (se en video på Youtube), Lance Reddick som Commander Zavala och Bill Nighy som The Speaker. Den ende som tyvärr saknas från Destiny är Peter Dinklage som Ghost. Tråkigt, men spelets övriga skådespelare står starka. Ljuddesignen i övrigt är en annan av Destiny 2:s styrkor. Spelet gör ett fantastiskt jobb att bygga upp stämning antingen i actionsekvenser eller när du kryper genom mörka tunnlar. Framförallt de gånger när spelet försöker ingjuta skräck i spelaren gör soundtracket så mycket för att hjälpa detta. De krypande, nästan skräckfilmsliknande ljudspåren på vissa banor är riktigt obehagliga.

Världarna i spelet är mycket snygga. Spelet öppnar i The European Dead Zone på jorden där en östeuropeisk nedgången arkitektur blandas med skog och vatten. En underbar kontrast till det allt för vanliga greppet med korridorer, kontor och hangarfartyg som annars plågar FPS-genrens kampanjlägen. Jag hade gärna sett ännu mer av detta. På de senare världarna blir det mer instängt med grottor, militära interiörer och andra lågt-i-tak miljöer. Trots detta känns världarna ofta färggranna och spännande. Banorna känns ofta stora och spelets avancerade hopp möjliggör plattformsinslag som både utmanar och tillåter spelaren att röra sig mycket mer fritt i stora utrymmen både horisontellt och vertikalt.

Spelets fiender har i stort återanvänts från det första spelet. Detta är inte något jag stör mig väldigt mycket på, men det känns som att Bungie ändå gått miste om möjligheten att tillföra mer nytt till spelserien. Jag tycker dock om de fiendefaktioner som Destiny introducerade och att spelarens infallsvinkel till att besegra dem inte är desamma. De gånger när fiendefaktionerna hamnar på samma plats och börjar strida mot varandra känns särskilt spännande. Det känns mycket mer som en levande konflikt än en skjutbana vid de tillfällena. Det finns ett uppdrag i kampanjläget där en enorm Vex-strider mot en mindre armé Fallen. Spelaren har då valet att antingen arbeta sig igenom samtliga fiender eller försöka smyga för att ta ner Vex-kolossen på egen hand. Ett spännande grepp i min mening.

Jag känner mig inte färdig med spelet, även om jag tycker att jag har en god bild av vad spelet är och inte är. För att summera är Destiny 2 en ganska konservativ uppföljare till ett av denna konsolgenerations populäraste spel. Den som spelat Destiny eller bara gillar FPS kommer säkert att finna många speltimmar i Destiny 2. Personligen hade jag gärna sett lite fler förändringar från originalspelet. Destiny flirtar ofta med spel som Diablo och World of Warcraft i dess upplägg, men saknar vissa av RPG-elementen från dessa spel. Dock är Destiny en mycket polerad och strömlinjeformad actionupplevelse med hög kvalité.

Det Bra

  • Snygga världar
  • Tät, utmanande action
  • Voice acting och ljuddesign

Det Dåliga

  • Konservativt
  • Återanvänder många fiender
  • Banal berättelse
9

Skriven av: Viktor Larsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Dynasty Warriors möter Fire Emblems. Hack ’n’ slash möter strategiskt rollspel. Tillsammans fås ett spel med annat… https://t.co/C1zlNfdWa5
Efter en lång tid av fiktiva framtidskonflikter återvänder Call of Duty-serien till sina rötter, 1900-talets krig m… https://t.co/mhPLwbld6N
I Sonic Forces har Sonic Team försökt utveckla ett klassiskt Sonic-spel i modern tappning. Hur väl har de lyckats m… https://t.co/qkdspKuxJK