Devil May Cry 4

Av i i Recensioner, 2 Mer

Devil May Cry 4

Demondräpandet är återupptaget ännu en gång, men i denna vända inte av allas vår Dante utan av den nyfunna hjälten Nero. Detta är dock inget som stoppar Devil May Cry 4 från att tilltala tidigare fans till serien då demonslakten är på minst lika hög nivå som sist, plus att man en bit längre in i spelet får chansen att bekanta sig med vår älskade Dante ännu en gång.

Devil May Cry är för många något som ovillkorligen skriker action och höga svårighetsgrader med tonvis av retry-sektioner och sura miner. Devil May Cry 4 har precis samma action-nivå som man kan förvänta sig och mycket mer därtill, men när det kommer till svårighetsgraden så måste jag få lov och säga att det blivit lättare.

Jag spenderar inte längre tio försök på att hitta ett vinnande mönster på första bossen för att på det elfte segra och glädjas åt det resten av dagen. Svårighetsgraden har sänkts en aning, trots att utmaningen verkligen finns där på de högre svårighetsgraderna. (minsta misstag och man är körd.) Men jag blev dock förvånad över att det inte var så brutalt som det brukade vara redan på första svårighetsgraden, vilket sannerligen är olikt Devil May Cry.

Men om man bortser från allt action som sannerligen har ökat sen sist, snyggare grafik, snyggare effekter och den ibland för lätta svårigheten så är det inte mycket som har ändrats. Kameran är lika bråkig som vanligt och låter en inte se vart man ska gå när man vill gå dit man vill. Banorna är utformade precis som sist och går ut på precis samma saker som sist, nämligen döda demoner. Till och med den grymt kladdiga kontrollen är kvar sedan sist, och även den utan minsta hänsyn till förnyelse.

Jag vill verkligen inte skrämma bort folk från detta bitvis gudomliga spel genom att säga att kontrollen är kass, men utanför fighterna och bortom all slakt är kontrollen lika usel som den alltid varit. Vilket betyder att om ni orkade med den sist orkar ni säkert med den igen. Den är oprecis och ibland rent ut sagt för j*vlig och detta är något som Capcom borde ha tagit till sig sedan sist, men som de tyvärr inte gjort. Det må vara onödigt att laga något som inte är sönder, men att inte ens fundera över en besiktning är skam på hög nivå.

Trots detta vill jag dock påstå att spelet håller en väldigt hög klass. En klass som faktiskt är värd att hylla och definitivt värd att spela. För trots en hel del likheter innehåller Devil May Cry 4 både nya vapen, kombinationer och upplevelser som man bara inte bör missa, varken som ett fan eller som en vanlig dödlig.

Bossfighterna är en av de härliga upplevelser som är upptaggade till nya nivåer, både på grund av nya grafiska prestationer men även på grund av ny trevlig utrustning. En speciell del av denna utrustning som verkligen får fighterna mer intressanta är Neros Devil Bringer, som fungerar ungefär som en blandning mellan Links hokshot och megaton-hammare. Den kan dela ut både massiv skada samtidigt som den kan dra åt sig fiender/objekt eller dra Nero till fiender eller till andra föremål.

Detta öppnar upp ett nytt element i spelet som får spelaren att kunna utnyttja komplexare kombinationer både under vanliga strider och bossfighter. Men låter även spelaren använda sin kraft i plattformsliknande sammanhang såväl som i pusselsammanhang.

Det finns givetvis en hel del andra fina delar av utrustningen som tillhör klassen ”Cream de la Cream” men som helt enkelt är för mustiga för att avslöjas här och nu. Det är delar till utrustningen och förmågor som ni bör upptäcka själva för att få ut största möjliga njutning ur spelet.

Bara för att ta upp en sista positiv sak innan jag kommer till slutsatsen så vill jag ha sagt att spelet var oerhört långt för att vara ett Hack ´n Slash. Det är alltså inte bara omspelningsvärde det handlar om denna gången, utan även om ett ganska långt och engagerande äventyr. Ett engagerande äventyr med många estetiskt snygga scener och töntiga kommentarer som faktiskt lyckas vara mer charmiga än töntiga denna gången.

Så utöver den läckra grafiken, de snygga effekterna tillsammans med de häftiga kombinationerna och de tidvis tjatiga banorna med de tråkiga kameravinklarna är Devil May Cry 4 trots allt en utav vårens stjärnskott som absolut inte bör missas. Det är ett spel i toppklass som Capcom bara missat att putsa lite på.

Det Bra

  • Gudomliga fighter
  • Snygga effekter
  • Förvånansvärt långt
  • Snygga filmsekvenser

Det Dåliga

  • Kontrollen
  • Kameran
  • Ibland för lätt
8

Skriven av: Sannie Jönsson