DmC Devil May Cry: Definitive Edition

Av i i Recensioner, 3 Mer

DmC Devil May Cry: Definitive Edition

Vem vill inte spela sina favoritspel från förra generationen med bättre ljuseffekter, högre upplösning och förbättrad bilduppdatering liksom?

Definitiva versioner av spel är det nya svarta till de senaste konsolerna och det är en trend Roger gillar. Vem vill inte spela sina favoritspel från förra generationen med bättre ljuseffekter, högre upplösning och förbättrad bilduppdatering liksom? DmC: Devil May Cry släpptes redan 2013 och hamnade redan då på min lista över de bästa actionspelen i modern tid och det blir absolut inte sämre med en upplösning på 1080p och 60 bildrutor per sekund.

DmC är en briljant actionhistoria med perfekt tempo och många oförglömliga ögonblick. Så tyckte jag redan för två år sedan och det har inte förändrats. Ninja Theory´s omstart av den gamla klassiska spelserien Devil May Cry var väldigt ifrågasatt innan det släpptes, mest för designen på huvudpersonen Dante. Stenhårda fans tyckte den nya designen var en skymf mot originalet och många hotade med bojkott. Tittade man på användarbetygen under releasen så var det många som gav spelet undermåliga betyg just på grund av detta, utan att ens har spelat det. Spelpressen var dock imponerad och personligen så tycker jag synd om dessa människor som missade en riktig pärla. Samt att Dante faktiskt är riktigt cool.

Nyversionen av Dante är en ung kaxig festprisse med bakfyllan som bästa vän. Ständigt festande på klubbar slutar inte sällan med kvinnligt sällskap i hans tragiska lilla husvagn som han är bosatt i. Efter en hård natt väcks han av en kvinna som bankar på dörren. Hon säger att de måste ge sig av men innan man vet ordet av det har husvagnen demolerats av en gigantisk demon samtidigt som Dante fått på sig alla kläder genom en imponerande dans genom det brinnande vraket. Slagsmålsfesten är igång och spelets inledning håller riktigt högt tempo medan det samtidigt ger dig som spelare en inblick i hur fightingsystemet fungerar. Som gammal Devil May Cry-fantast så sätter sig kontrollen ganska snabbt och efter en stund dansar jag genom demonerna med svärdet i min hand. Trots att jag redan spelat spelet en hel del på de gamla konsolerna så imponeras jag fortfarande av den coola inramningen, de snabba dialogväxlingarna och de makalösa actionsekvenserna.

Efter den hektiska inledningsbanan övertalas Dante av kvinnan att följa med för att ta reda på vem han verkligen är. Han introduceras för Vergil, en motståndare till den rådande situationen i landet. Historien blir genast mer invecklad när han förklarar sin relation med Dante samt att ledaren i staden inte riktigt är av den mänskliga sorten. Han har dessutom förslavat befolkningen med en dryck som cirkulerar. Tillsammans börjar de planera för att störta denna varelse och befria invånarna. Detta innebär att Dante får uppdrag som behöver uträttas för att planen ska gå i lås samtidigt som han själv behöver slåss mot sitt förflutna.

Jag gillar storyn i all dess enkelhet. Tack vare häftiga mellansekvenser och en bra dialog så känns spelet modernare än vad det egentligen är. Dock så är det actionmomenten och spelkontrollen som får DMC att glänsa. Det första som slår mig är hur otroligt bra spelet flyter i denna version. Bilduppdateringen gör en väldigt stor skillnad när det kommer till tajming och tempo. Det kastas fram horder av fiender som jag hugger mig igenom som smör och inte en enda gång märker jag att det dippar. Att spelet numera begåvats med en upplösning på 1080p gör det knivskarpt och det ser fantastiskt ut. Det gjorde det redan på de äldre konsolerna också tack vare den snygga designen på miljöer och karaktärer. Ljuseffekter sticker också ut lite mer vilket gör att varenda screenshot jag tar med min PS4 hade passat som tavla på min vägg.

Något som jag tycker Ninja Theory har lyckats bra med är musikvalet. Redan i introt fastnar jag för gruppen Combichrist och alla deras bidrag till spelet låter perfekt, för att inte glömma gruppen Noisia som tillför minst lika mycket. Det är hårda, tunga melodier som sitter som en tackling i sargen när man med hjälp av sina demoner och änglakrafter tar sig an helvetets alla farsoter.

Som jag nämnde ovan så är spelets gameplay kärnan i underhållningen. På den lättaste svårighetsgraden går det nästan att komma undan med att bara trycka på knapparna men spelet glänser som mest när man tvingar sig själv att spela på en svårighetsgrad där hjärna och fingrar måste vara totalt synkroniserade. Det är då man kan blanda in de tre spelstilarna i en och samma kombination vilket gör att kombomätaren går i topp. Håller du in L2 så slåss du med änglakrafter, R2 med demonkrafter och håller du inte in någon så finns det en spelstil där också. Det gäller alltså bara inte att slå sig fri utan att göra det så snyggt som möjligt eftersom det genererar mer poäng som är bra att ha då du uppgraderar dina förmågor ständigt. Det finns få saker som är så tillfredsställande som att få in en perfekt kombo och sedan gå därifrån som en kung. Enda klagomålet är att kameran ibland hamnar fel vilket gör att jag i vissa fall ramlar ut för en kant eller liknande.

För den kräsne finns det många utmaningar att klara av och en mängd svårighetsgrader att ta sig an. Vissa är brutalt svåra inget för den med svagt hjärta. I Definitive Edition ingår också den nedladdningsbara delen Vergil´s Downfall som fokuserar på vad som händer efter slutet på DmC. Det är ett bra tillägg som bidrar med fler strider fast utan dessa oförglömliga ögonblick som huvudspelet sprudlar av.

DmC: Definitive Edition är det bästa actionspelet i modern tid. Det är fullt av oförglömliga ögonblick och bossfighten i nyhetsrummet är en av de häftigaste striderna någonsin. Spelet är fullt av sådana ögonblick som man vet att man kommer att minnas lång tid framöver. I 60 bildrutor per sekund briljerar spelkontrollen ännu mer än tidigare och det är sällan någon annans fel än ditt eget om du misslyckas med en kombination, förutom kameran i vissa fall. Tempot är lagom snabbt och man hinner aldrig tröttna på en bana då variationen är riktigt bra. Storyn är relativt slätstruken men den har sina vändningar och den bygger upp striderna på ett fantastiskt sätt. Alla som på något sätt finner nöje i action och hack and slash-genren borde spela igenom detta.

Det Bra

  • Spelkontrollen
  • Bilduppdateringen sviker aldrig
  • Dante är en cool karaktär
  • Snygg knivskarp design
  • Bossarna

Det Dåliga

  • Kameran sviker ibland
9

Skriven av: Roger Nilsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Nintendo har dammat av Mario & Luigi: Superstar Saga för att passa Nintendo 3DS. #BowsersMinions… https://t.co/bmfVjwvNCL
Göteborgsbaserade indiestudion Skyglobin avslutar nu sin trilogi The Journey Down. Vad väntar Bwana och hans vänner… https://t.co/a9m5dNOpdv
Beetlejuice är en mycket excentrisk och busig figur, vilket borde passa bra in i LEGO-universumet. #Legodimensions… https://t.co/byC1Z34XUN