Doom Eternal

Av i i Recensioner, 5 Mer

Doom Eternal

Doom har alltid varit förknippat med våld, demoner och ett högt tempo. Detta har aldrig varit så sant som i Doom Eternal. Ett spel som helt skamlöst sätter spelaren i centrum av en högoktanig våldsorgie genom helvetets nio cirklar.

Många spelare ser det ursprungliga Doom (1993) som en kär klassiker. Ifall man jämför detta spel med Doom Eternal så finns det många paralleller, men med det låga tempo som det ursprungliga Doom höll så känns det som en avslappningsövning i jämförelse med vad Doom Eternal erbjuder. Redan från de första minuterna i spelet så ämnar det att höja din puls och hålla den där under den åktur som Doom Eternal innebär.

Jag har under det senaste året spelat spel som Horizon: Zero Dawn och FarCry 5. Spel som förlitar sig lika mycket på en intressant handling som på gameplay. Där dessa spel faller någonstans i mitten av klock-kurvan så ligger Doom Eternal långt ut i svansen mot gameplay-hållet. Det finns en handling, någonstans gömd under blod och ben. Jorden är invaderad av helvetets demoner på ett spektakulärt sätt. Mänskligheten är reducerad till ett desperat självförsvar som framstår som fåfängt och lönlöst. Utrustad endast med sin järnvilja (och ett gäng supervapen) ger sig The Slayer ut för att trycka tillbaka helvetets armé och dräpa dess generaler.

Man talar ofta om spel som 30 sekunders gameplay upprepat om och om igen i olika konfigurationer. Jag hörde även en av Doom Eternals utvecklare tala om detta koncept i en intervju och använda termen ”combat loop”. På vissa sätt känns detta rätt, men Doom Eternal tar detta bortom de 30 sekunderna då en strid kan ha många komponenter och erbjuda en rejäl utmaning som håller spelaren på tårna under två till fem minuter av kontinuerlig, frenetisk strid. Spelets strider är ofta koncentrerade till välplanerade arenor där en hord av fiender anfaller samtidigt eller i vågor. Det är ofta en större mängd små fiender som zombier eller demonsoldater som åtföljs av en mindre mängd avancerade fiender. Dessa större fiender kan vara Cacodemons (enögda flygande demonköttbullar med tänder), Arachnotron (Robotiska spindelskorpioner med laserkanon) eller något så enkelt som en Revenant (en demon med jetpack och raketkastare). Dessa större fiender har ofta en svag punkt som går att utnyttja eller förgöra, men även med denna vetskap är de tuffa och farliga.

En stor del av spelets utmaning är just att hantera dessa hot i grupp. Striderna blir en ständig balans mellan att prioritera hot, byta vapen för att besegra en viss fiende samt att hantera hälsa och ammunition. Allt i ett mycket högt tempo. Spelet är mycket utmanande, även för någon som har god vana av FPS-spel och många strider kräver två eller tre försök innan segern är säker.

Det Doom Eternal gör bra är just att hålla ett högt tempo utan för mycket distraktioner. Det finns en mängd gömda hemligheter i spelet, men det känns sällan som att detta förtar från spelets driv framåt. För den som har uthålligheten och förmågan är det lätt att förlora sig i den köttiga symfoni av blod och krut som är Doom Eternal. På andra sidan myntet kan jag se att det finns en viss övermättnad i hur spelet är konstruerat. Spelet är satt till ett soundtrack bestående i stor del av heavy metal och tung instrumental musik som är menat att sätta spelaren på helspänn och bidra till den hektiska stämningen. Den lyckas i del med detta, men medför också en viss fatigue för spelare som inte njuter lika djupt av att höra heavy metal en timme i sträck. Dooms koncept av att ge dig den intensivaste combat-loopen som utmanar ditt sinne så väl som din förmåga medför att spelet för mig avnjuts bäst i små portioner. Jag har sällan spelat spelet mer än en timme i sträck av den enkla anledningen att jag känner mig överväldigad efter dess. Även om det är ett spel med serietidningsvåld så är det ett otroligt våldsamt och groteskt spel vars många olika aspekter helt enkelt är utmattande. Kanske på ett bra sätt, men utmattande likväl.

Det Bra

  • Utmanande
  • Högt tempo
  • Underbart groteska animationer

Det Dåliga

  • Väldigt mycket heavy metal
  • Utmattande att spela
  • Lore i textform
8

Skriven av: Viktor Larsson

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Det 13 år gamla World of Warcraft får ännu en expansion. Har Blizzard lyckats förnya spelet? Viktor har svaret på d… https://t.co/6jGCb0kyrc
Fresh ‘N Rebels nya hörlurar Clam har snygg design och aktiv brusreducering. Hur är ljudkvaliteten och komforten?… https://t.co/K61y3S4HHY
Bamboo Slate från Wacom är ett smart anteckningsblock för dig som snabbt behöver överföra vanliga anteckningar till… https://t.co/FGHAIb3rEi