Eternal Sonata

Av i i Recensioner, 2 Mer

Eternal Sonata

Eternal Sonata är ett av de få J-RPG:s som går att få tag på till Xbox 360 i dagsläget, detta gör spelet väldigt intressant för de som gillar J-RPG-spel och har en Xbox 360. Men frågan är om bristen på J-RPG (japanskt rollspel) till Xbox 360 är den enda anledningen att kasta sig över detta RPG som Tri-Crescendo stoltserar med.

Eternal Sonata handlar i grund och botten om en kompositör vars liv är på väg att ta slut. Kompositören i fråga heter Frederic Chopins och han ligger på sin dödsbädd medvetslös i ett komaliknande tillstånd där han drömmer sig in i en fantasivärld som handlar om allt från blommor till att förändra världen. I denna värld kommer man att få vistas med Chopins fantasifoster både för att lära känna illusionerna men även Chopins själv.

I fantasivärlden som egentligen är Chopins dröm får man spela rollen som flera olika karaktärer, men alla med samma mål, nämligen att göra världen bättre. Detta är ett väldigt vanligt tema, särskilt för ett japanskt rollspel, dock finns det ljuspunkter i spelet som hjälper en att förbise det mediokra som sorgligt nog vilar över spelet.

En av de ljuspunkterna är fightingsystemet, även om det kan liknas vid andra system som vi tidigare sett (Tales Of Symphonia). Fightingsystemet låter dig nästan som i Tales Of Symphonia slåss i realtid, men bara under begränsade perioder och under tiden en timer tickar. När timern stannar är det nästa spelares tur och du får vänta på din igen. Dock får man alltid lov att tänka innan timern aktiveras, vilket man själv har full kontroll på. Detta ger spelet en hel del roliga strategiska moment som är intensiva och nervpirrande tackvare den begränsade tiden.

Den andra och tredje ljuspunkten är grafiken och ljudet som båda två tillsammans ger en riktigt mysig Aníme-känsla. En känsla som bara japanska tecknade filmer kan ge. Det hela lyfts dessutom upp av alla mysiga filmsekvenser som spelet har att bjuda på.

Dock räcker inte detta för att spelets största misstag inte ska genomsyra spelet i helhet. Misstaget jag prata om är spelets allt för vanliga och tråkiga upplägg som tvingar en att göra allt i en så exakt ordning att man själv önskar att man kunde ha bytt plats med den döende Chopins. Det handlar inte om att bli knuffad i rätt riktning hela tiden utan snarare om att bli styrd med stengrepp spelet genom. Spelet har med andra ord ingen frihet och får gärna intresset av att utforska den underbara fantasivärld som Chopins bjuder på att dala ändan ner till botten.

Kort sagt finns det många aspekter som säger att detta spelet är ett riktigt bra spel, ett relativt innovativt fightingsystem, underbar grafik, mysig musik och såklart det faktum att det är ett J-RPG. Men samtidigt finns det andra aspekter som gör det till ett spel man bara inte orkar med, det linjära, det allt för vanliga rädda världen och sedan även de tusentals felplacerade filmsekvenserna.

Jag är minst sagt splittrad, men det som fortfarande gör spelet bra är just den japanska biten, den klassiska förälskelsen, världen går under, en onding som ständigt dyker upp för att förstöra och så vidare. Sådant som gör ett J-RPG till det de är, är just det som gör detta spelet värt att spela, för trots många skavanker och många irriterande brister är spelet bra och gripande nog för att vara spelbart.

Det Bra

  • Mysig grafik
  • Det är trotsallt ett J-RPG

Det Dåliga

  • Linjärt
  • Felplacerade filmsekvenser
  • Storyn har vi alla sett förut
7

Skriven av: Sannie Jönsson