Fallout 4

Av i i Recensioner, 5 Mer

Fallout 4

Det är inte ofta man ser sådan uppståndelse som Fallout 4 skapat i spelvärlden. På sociala medier så kan man räkna med att se minst tre olika artiklar om spelet varje gång man är inne och scrollar runt. Själv har jag hållit mig väldigt passiv i mitt agerande gentemot Fallout 4. Lite negativ rent ut sagt. Inte alls för att jag tror att spelet skulle vara dåligt utan mer för att vara den som ser igenom hajpen. Den dryga killen helt enkelt. Jag är dock alltid väldigt noga med att aldrig prata illa om ett spel innan jag själv har provat det och eftersom jag inte har spelat något av de äldre spelen i serien så tänkte jag att en recension är ett ypperligt tillfälle att få sätta sig in i världen och dess dragningskraft. Tur för mig kanske man skulle kunna säga.

Bethesda är mästare på att utveckla gigantiska världar och fylla dem med intressant innehåll, det har jag alltid tyckt. Trots detta har jag aldrig spelat klart något av deras spel, just på grund av nyss nämnda orsak. Det fanns alltid för mycket innehåll och frihet för att jag skulle kunna behålla min fokus. Detta satt såklart i bakhuvudet mitt när jag startade upp Fallout 4. Jag var faktiskt lite orolig över hur mycket jag skulle orka spela innan intresset skulle svalna. Min uppfattning nu är att det borde läggas till några timmar på dygnet som enbart ska innefatta Fallout-spelande. Beroendet är ett faktum.

I Fallout 4 har jag alltid fritt spelrum till att göra precis vad jag vill i världen som kallas ”The Commonwealth” som blev till när Boston och resten av världen förstördes i det stora kärnvapenkriget år 2077. Spelet börjar med att min egenskapade karaktär flyr tillsammans med sin familj ner i det skyddsrum som byggts just för denna dag då kärnvapen förstör världen. Jag fryses ned och tinas upp runt 200 år senare efter en incident som rör min familj och som får mig att ge mig ut i den stora vida världen i jakt på svar. Än så länge så håller spelet mig hårt i handen och jag lockas in i någon sorts falsk trygghet. Tio minuter senare tar jag hissen upp till ytan och ser ett enormt landskap torna upp framför mig. Solstrålarna strimmar igenom de sönderbombade träden och bländar mig. För en sekund så funderar jag på hur jag ska gå vidare härifrån men kommer snabbt på att jag borde ta mig ner till mitt gamla kvarter och kolla läget. Även fast det gör ont i själen att gå förbi mina grannars rasade hus och sönderrostade bilar så får jag ändå känslan att detta är en miljö som trots sin brutala behandling skulle kunna funka för mig om jag någonsin råkar ut för ett kärnvapenkrig.

Innan apokalypsen levde människorna i en 50-talsmiljö vilket gör att det mesta är väldigt färgglatt fortfarande och det skapar en mysig kontrast till katastrofen. Jag knallar runt lite i mitt kvarter och stöter på min gamle robotkompis Cosworth som har tillbringat de senaste 200 åren med att försöka hålla rent och sköta ett hushåll i ett hus som knappt har något tak kvar. Det har gått sådär och han är glad att se mig. Efter några inledande inlärningsscener så släpps jag på fri fot och har hela Commonwealth till mitt förfogande. En skrämmande tanke vilket gör att jag håller mig relativt nära hemkommunen som nu heter Sanctuary. Det är där jag lär mig en av de största nyheterna när det gäller serien, att kunna bygga saker.

Det är tydligt att Minecraft varit en bidragande orsak till att crafting nu finns med även här. När jag befinner mig i dessa ”befriade samhällen” så har jag fria händer till att genom en meny bygga upp helt nya hus, möbler, inredning, försvar samt att odla mat. Alla resurser för att kunna bygga upp ett samhälle igen helt enkelt. Men för att kunna bygga saker så behöver jag material som jag får genom att skrota andra saker. Behöver jag trä så går jag fram till ett träd och hugger ner det vilket ger mig material till husbygge och staket. Skrota de gamla bilarna för att få stål till att bygga mer avancerade saker. Genom att sätta mina bybor i arbete så kan jag relativt snabbt få upp lite nya byggnader samt några sängar. Detta ökar bybornas moral och de blir gladare. Jag bygger en vattenpump så att de kan få rent vatten samt fixar lite olika frukter att plantera så att de kan bli självförsörjande till slut. I min mani att hålla rent i mitt nya rike så tillbringar jag de första tre timmarna i spelet med att rensa bort raserade hus, bilar och staket. Detta ger mig tillräckligt med material för att bygga det nödvändigaste och jag börjar till och med att bygga stora murar runt mitt samhälle. När materialet börjar ta slut så inser jag att jag måste börja ge mig ut i världen i jakt på nytt och kanske till och med ta mig an några uppdrag på vägen. Jag sparar mitt spel och inser att jag tillbringat åtta timmar med att bygga upp mitt samhälle. Och då har jag inte ens lämnat samhällets gränser.

Redan här inser jag att Fallout 4 är något utöver det vanliga. Jag känner mig mer trygg i världen och börjar därför ge mig ut i världen. Vad jag hoppas på att hitta har jag ingen aning om än men ju mer jag upptäcker runt om mitt samhälle desto mer lär jag mig om hur omfattande detta krig har varit. Överallt ligger resväskor, skelett från de som inte hann undan och i de små byar jag besöker är vartenda fönster och dörr igenbommade. Det är en olustig stämning som sköljer över mig och jag börjar ana att det förmodligen finns fler som mig som är på jakt.

Mitt i den tanken beskjuts jag från ett av husen som jag nyss passerat. Framför mig tornar några människor med påkar i högsta hugg upp. De kommer springande mot mig och jag får möjlighet att testa mina egna krigsegenskaper. En liten stund senare är de sänkta och jag rensar deras fickor på tillhörigheter. Jag lär mig snabbt att i Fallout 4 plockar man på sig allt man hittar och sedan rensar man ut det onödiga när spelet varnar att man har plockat på sig så mycket att man inte längre kan springa. Under mina första timmar ute i världen hinner jag också stöta på några av de monster som den erbjuder. Många av dem dödar mig relativt snabbt och jag inser att jag förmodligen ska börja göra lite uppdrag för att på så sätt gå upp i level och bättra på mina attribut. Jag träffar många oförglömliga ansikten och utför uppdrag efter uppdrag och därmed ökar jag mina egna chanser att överleva ute i det vilda. Jag lyckas också bli vän med en hund som heter Dogmeat. Den följer mig vart jag än går och hjälper mig när jag väl behöver det. Jag börjar älska Commonwealth.

Timmarna rullar iväg och mitt samhälle växer medan jag beger mig längre och längre ut i världen och träffar personer som mer än gärna slår följe med mig när jag väl vill. De är till hjälp ibland men för det mesta så är det sällskapet jag behöver när jag bestämt mig för att se vad som verkligen finns bakom nästa krön. Världen känns otroligt levande och situationer uppstår hela tiden. Det känns verkligen som att det som händer enbart händer min karaktär och alla som spelar bygger sin egen historia. Förutom The Witcher 3 så kan jag inte komma på någon annan spelvärld som fängslat mig så här mycket. Varje steg jag tar genom denna vackra apokalyps innehåller något spännande. När solen står som högst är Fallout 4 ett av de vackraste spelen i år, trots sin utdaterade spelmotor. När det radioaktiva ovädret slår till känner jag verkligen den ogästvänlighet som världen ändå har. Ibland dippar skärmuppdateringen rätt mycket och grafiken lämnar en del att önska i vissa förhållanden men när världen är så välbyggd som den är så väljer i alla fall jag att ha en del överseende med dessa skavanker.

När jag levlar upp har jag möjlighet att välja att förbättra saker, så kallade perks. Det kan vara allt från att tåla mer till att kunna hacka datorer bättre. Det finns stora möjligheter att forma sin egen karaktär och det hela är uppbyggt på ett pedagogiskt sätt. Striderna i spelet känns riktigt bra även fast det tar en stund att vänja sig vid att kunna sikta rätt. Till hjälp har man ett system som kallas V.A.T.S. vilket möjliggör slowmotion för att kunna sikta in sig på enskilda delar på kroppen. Detta är ett bra sätt att verkligen kunna avgöra vad som gör mest skada på fienden du möter. Möjligheten att kunna bygga sina egna vapen är också stor och kan göra en enorm skillnad i kampen mot en svår fiende. En bit in i spelet hittar man också robot-rustningar som kallas Power Armor. Dessa klättrar man in i och styr. De blir som en ny del av karaktären som tål mer och kan underhållas och förbättras. Det är en mäktig känsla att inför ett svårt uppdrag kliva in i sin Power Armor och ge sig av mot sitt mål med en minigun i näven. Jag har självklart byggt ett eget hus till mina rustningar där de kan stå i väntan på att få användas.

Det finns så mycket att berätta om detta spel men en stor del av äventyret är allt man upptäcker själv. Man skriver som sagt sin egen historia på ett vis vilket känns otroligt spännande. Att prata med en polare som också har spelat Fallout 4 kan få en att ifrågasätta om man verkligen har spelat samma spel. Så känns det verkligen.

Spelet är inte perfekt på långa vägar. Det innehåller en hel del irriterande buggar och det förklarar inte sig själv speciellt bra. Jag uppmanar alla att ha en nybörjarguide för Fallout 4 nära till hands för att på så sätt få en snabb uppfattning om hur systemen fungerar och vad man bör tänka på. Det har hjälpt mig en hel del. Själva craftingdelen är som sagt otroligt beroendeframkallande och jag har nog spenderat en tredjedel av min speltid med att bygga och samla material till mina bybor, trots att det egentligen inte behövs för att spela spelet. Det är bara så roligt. Det är dock många saker som kan förbättras på den fronten. Allt från att bygga, odla och ge folk arbetsuppgifter kan till exempel bli mycket smidigare. Det känns lite som en beta på den fronten men med några patcher så kan de små irriterande sakerna vara lösta.

Jag var orolig att jag skulle tröttna relativt snabbt på Fallout 4´s stora värld men nu 50 timmar senare så känns det som att spelet kommer att hålla mig intresserad och sysselsatt till nästa jul. Jag har än så länge bara smakat på huvudstoryn och har säkert 30 timmar kvar på det äventyret. Det ska såklart avverkas men just nu ser jag ingen anledning till att stressa när jag har bybor att ta hand om, poliser att hjälpa, gott sällskap och en av de mest levande spelvärldar jag någonsin har spenderat min digitala tid i.

Skriven av: Roger Nilsson

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Det 13 år gamla World of Warcraft får ännu en expansion. Har Blizzard lyckats förnya spelet? Viktor har svaret på d… https://t.co/6jGCb0kyrc
Fresh ‘N Rebels nya hörlurar Clam har snygg design och aktiv brusreducering. Hur är ljudkvaliteten och komforten?… https://t.co/K61y3S4HHY
Bamboo Slate från Wacom är ett smart anteckningsblock för dig som snabbt behöver överföra vanliga anteckningar till… https://t.co/FGHAIb3rEi