En vacker, välgjord och mysig resa där du kommunicerar med olika ljud. Det är vad Fe från den svenska studion Zoink bjuder på.

EA lanserar första spel i sitt koncept EA Originals där de tar indieutvecklare under sina vingar och ger dem det utrymme och hjälp de behöver. Zoink är en svensk studio som visade upp Fe under sommaren 2016 och har sedan dess dykt upp lite här och var på mässor under 2017. Nu är det dags att testa slutprodukten.

Fe handlar om en rävliknande varelse som med hjälp av andra djur ska återställa skogens balans genom att besegra de varelser som har invaderat den. Genom att framkalla olika sorters ljud kan man ta hjälp av både djur och växter för att lösa pussel eller bara ta sig vidare på resan. Beroende på hur mycket eller lite du trycker handkontrollens knappar gör du ljusare och svagare toner för att matcha just den ton som behövs för att få hjälp för stunden. Det är ett vackert samspel både ljud och utseendemässigt när man får möjlighet att ”väcka” skogen på alla möjliga sätt.

Till en början kan allt verka väldigt förbryllande och den första halvtimmen förstod jag knappt alls vad jag skulle göra. Men efter ett tag förstår man att spelet går ut på att utforska och då börjar saker och ting klarna, lite grann i alla fall. För Fe är ett spel som vill vara ganska mystiskt. Grafiken är vacker men avskalad och färgnyanser är ganska lågmälda till en början. Inga ord uttalas utan de ljud som hörs är djurens läten och stråkar som smälter in i skogens ambiens. Jag får direkt vibbar till senare årens mer konstnärliga spel så som Journey, Flower och Abzû. Spel som är fria till tolkning på många sätt. Fe har en lite mer strukturerad speluppbyggnad och rent gameplaymässigt fungerar det som ett plattformsspel i tredjepersonsvy. Vill du så kan du få pilar dit nästa mål befinner sig vilket underlättar en hel del då det är svårt att navigera runt i miljöer då allt är ganska upprepande.

Just plattformshoppandet kan ställa till det ibland då jag upplever att kontrollen svara lite dåligt på knapptryck ibland vilket gör att jag ramla ner från en kant i onödan. Det kan bli väldigt frustrerande och påverkar flytet en hel del. Oftast funkar kontrollen som den ska måste jag ändå påpeka. Ju längre in du kommer i spelets handling desto mer funktioner låser du upp. Efter ett tag får man möjlighet att kunna glidflyga en kortare sträcka vilket underlättar. Miljöerna skiftar också nyanser ju längre in du kommer i spelet och det är verkligen inget fel på spelets grafik. För mig personligen så tilltalar den bara inte mig på ett rent estetiskt plan, trots att spelet innehåller en del väldigt fina ögonblick.

När jag spelar ett spel som Fe får jag alltid känslan att spelet vill säga mig något som jag till en början inte vet vad det är men i slutet få en uppenbarelse som förklarar allt. När spelets eftertexter rullar så infinner sig ingen uppenbarelse utan jag sitter mest och reflekterar över att det var en mysig resa jag fick följa med på. Jag tror att man kanske har lärt sig att förvänta något mer än bara en fin saga när det kommer till såna här spel vilket kan påverka spelaren både positivt och negativt. Under hela min genomspelning försökte jag hela tiden läsa mellan raderna och försöka hitta vad spelet ”egentligen handlade om”. När detta sen inte hände så önskar jag att jag inte hade fokuserat så mycket på den biten utan mer bara på själva resan. Då tror jag att jag hade spelat annorlunda.

Fe är trots detta ett välgjort och vackert spel med lagom lång speltid. Går man in med tanken att man ska följa med på en liten resa utan djupa analyser så kommer man ha en fin stund med spelet. Spelmekaniken med olika toner och ljud som sammanflätas med miljöer är vackert och känns lagom nyskapande för att hålla dig som spelare intresserad spelet igenom. Förvänta dig ingen uppenbarelse bara.

Skriven av: Roger Nilsson