Final Fantasy X / X-2 HD Remaster

Av i i Recensioner, 5 Mer

Final Fantasy X / X-2 HD Remaster

Square Enix har tagit och putsat till två av sina äldre Final Fantasy-spel från Playstation 2-tiden. Detta i ett mastigt paket för alla som gillar rollspel.

1997 släpptes det sjunde spelet i den populära Final Fantasy-sagan och det var då som serien på allvar fick fäste i Europa. Jag var en av många som fick upp ögonen och jag spelade inte bara igenom del sju utan också del åtta och nio. Samtliga till Sonys första konsol. De spelen är fortfarande några av mina absoluta favoriter när det kommer till rollspel. Final Fantasy X släpptes 2002 till Playstation 2 här i Europa och ryktena säger att det ska vara riktigt bra. Eftersom jag aldrig hade chansen att få spela det när det väl begav sig så blev jag väldigt glad när HD-versionerna av X och sidospåret X-2 landade i brevlådan. Dags att ta igen ett stycke rollspelshistoria.

I seriens tionde del får vi spela som den unge Blitzballspelaren Tidus. Han får se sitt hem Zanarkand förstört medan han själv hamnar i en värld som kallas Spira, tusen år i framtiden. Fast besluten om att ta sig tillbaka igen så tar han i klassiskt rollspelsmanér följe med en grupp som senare visar sig vara ovärderliga för varandra. Tillsammans tar dem sig igenom den vackra men farliga världen i jakt på ondskan som förstörde Tidus hem.

Det första som jag lägger märke till är att spelet fått sig en rejäl grafisk upprustning. Både modeller, texturer och ljussättning. De förrenderade sekvenserna har också putsats till. Det ser väldigt bra och krispigt ut och det märks att utvecklarna tagit sig tiden att noga gå igenom varenda scen som utspelar sig framför mig. Karaktärerna ser mänskligare ut och världarna ännu mer levande och färggladare än förut. Jag trivs väldigt bra måste jag säga.

Samma sak gäller musiken som fått sig samma noggranna tillputsning. Det låter inte lika elektroniskt längre som det ofta gjorde på Playstation 2. Som vanligt är det många fantastiska stycken som biter sig fast i ens huvud och framkallar ett gäng känslor på samma gång. Det är något jag aldrig tröttnar på när det kommer till Final Fantasy-spel.

Det märks dock mycket väl att detta är ett spel av den äldre generationen då det finns en del saker som känns gammalt. Att inte få styra kameran själv är en sådan sak som tar lite tid att vänja sig vid till exempel. De förinställda vinklarna fungerar mestadels väldigt bra, men man känner sig lite låst speciellt eftersom detta är det första spelet i serien som är helt i 3D. I de gamla spelen jobbade man med förrenderade bakgrunder tillsammans med polygonuppbyggda karaktärer. Angående karaktärer så är det enbart huvudkaraktärerna som putsats upp rejält och alla sidokaraktärer får nöja sig med skarpare konturer i princip. Det kan ibland se lite konstigt ut när en höguppdaterad Tidus står och pratar med en person som ser ut att ha smällt lite efter att ha stått lite för länge i solen. Detta spel var också det första som innehöll röstskådespelare, förmodligen deras första insats som röstskådespelare också om jag får gissa. Dialogerna är väldigt styltigt skrivna och när man hör karaktärerna prata så blir det inte särskilt bra. Speciellt Tidus låter fruktansvärd och det finns en hel del klassiska scener som letat sig ut på nätet enbart för att de är så roliga att lyssna på. Hemskt i många fall.

Striderna fungerar dock väldigt bra och de rullar på i rappt tempo. Laddningstiderna har kortats ner och striderna drar igång ganska omgående när det väl är dags. De är också över väldigt snabbt vilket är välkommet då det verkligen kryllar av sådana inslag i spelet. Detta måste vara det Final Fantasy-spel som har mest strider per minut för man hinner inte gå många meter innan nästa strid drar igång. De är turbaserade och fungerar i princip som de äldre spelen i serien. En grej som jag verkligen gillade var att man kan byta utrustning mitt i en strid vilket gör att en strid inte behöver vara omöjlig bara för att man har fel saker på sig. Jag gillar också att man kan hoppa mellan alla sina karaktärer i en strid vilket gör att man kan variera sig väldigt mycket.

Levelsystemet är också väldigt intressant. När man samlat på sig tillräckligt med poäng i strid så vinner man steg som man använder för att röra sig på en virtuell spelplan. Varje ruta kan aktiveras med hjälp av olika stenar som man samlar på sig i striderna och på så sätt ökar man sina attribut.

För att sammanfatta Final Fantasy X så förstår jag verkligen varför det är ett så omtyckt spel i serien. För att vara ett rollspel så rör sig berättelsen förvånansvärt snabbt framåt och tempot är väldigt bra. Titt som tätt stöter man på nya bossar och striderna sköts väldigt snabbt och effektivt. Historien om Tidus, Yuna och resten av gänget är fängslande och jag dras väldigt snabbt med i deras öden. Det är välskrivet om än väldigt klyschigt som sig bör när det kommer till rollspel av denna typ. Upprustningen av grafik och ljud känns välkommet och vare sig man missade spelet eller spelade det när det begav sig så är det en historia som alla rollspelsintresserade bör känna till.

Sidospåret Final Fantasy X-2 fokuserar på karaktärerna Yuna, Rikku och Paine och livet efter händelserna i Final Fantasy X. De är så kallade spherehunters vilket innebär att de letar efter sfärer som innehåller information. Yuna är fast besluten om att hitta sfärer som innehåller information om Tidus. Detta är bara en liten del av historien som för det mesta är väldigt intressant och behandlar både politiska ämnen samt magiska händelser, dock är det rätt lättsmällt. Riktigt intressant är det iallafall och tempot håller bra nivå även här.

Något som har förändrats en del från X är striderna som här påminner väldigt mycket om stridssystemet i Lightning Returns, eller man får väl säga att det är Lightning Returns som tagit efter X-2 i detta fallet. Stridssystemet är nämligen uppbyggt kring karaktärernas kläder och deras klass och egenskaper beror på vilka kläder som bärs under striderna. Det går att komponera ihop kombinationer ganska fritt vilket gör att man kan få sina karaktärer att agera precis som man i strid. Det flyter på bra och det känns aldrig tråkigt att behöva slåss.

En annan skillnad är att det numera går att ta sig an sidouppdrag och utforska mer själv. I Final Fantasy X fanns det ytterst lite utrymme till eget utforskande och saknade du det kommer du få mycket mer tillfällen för det i X-2. Detta spel har också många olika slut och slutet ändras beroende på hur många och vilka uppdrag och sidouppdrag du väljer att ta dig an. Ett roligt system som bäddar för ett par genomspelningar.

Angående grafik och ljud så gäller samma sak här som i tian. Spelet ser väldigt bra ut och den skarpa grafiken tröttnar jag aldrig på. De vackra miljöerna tillsammans med rätt starka färger gör att spelet ser otroligt mysigt ut. Röstskådespelarna verkar här ha fått sitt andra gig och presterar lite bättre än i Final Fantasy X vilket mina öron tackar för. Jag har egentligen inga klagomål här utan jag njuter istället av det fina arbetet.

För att sammanfatta Final Fantasy X-2 så måste jag säga att detta kändes bättre än jag trodde det skulle vara. Det hade varit lätt att avfärda spelet som en parentes i Final Fantasy-historien men det är alldeles för välgjort och historien håller hög klass trots att den till en början kan kännas tunn. Karaktärerna är minnesvärda och spelets stridssystem är rappt och varierande. Med detta sagt är Final Fantasy X-2 en minst lika viktig del i Final Fantasys universum som Final Fantasy X och båda bör spelas igenom minst en gång.

Square Enix har dessutom bemödat sig att inkludera en del bonusmaterial som till exempel en 30-minuters film om händelserna efter Final Fantasy X samt bonusuppdrag till Final Fantasy X-2 som behandlar händelserna efter det spelet. Detta var inget jag kände någon större upphetsning över, men för de riktigt inbitna så är det helt klart värt en titt.

Jag känner ett lugn falla över mig nu när jag äntligen fått chansen att spela dessa omtalade rollspel. Jag är också glad att hyllningarna av de här spelen visar sig vara helt riktiga. Är du en spelare som uppskattar riktigt långa och matiga rollspel så ser jag ingen ursäkt till att inte spela igenom dem. Som sagt så märks åldern väldigt tydligt ibland och för vissa kanske det är skäl nog att inte plocka upp detta. Själv tycker jag det är lite charmigt och det ger mig en skön retrokänsla som värmer i hjärtat. Men även du som inte har någon erfarenhet av äldre rollspel kommer att finna mycket glädje i dessa titlar. Jag rekommenderar dem starkt.

Jag har spelat spelen på Playstation 3, men de finns också till Sonys bärbara konsol Vita.

Det Bra

  • Bra handling
  • HD-grafik
  • Stridssystemen
  • Musiken

Det Dåliga

  • Föråldrad kontroll
  • Irriterande röster
  • Styltiga dialoger
8

Skriven av: Roger Nilsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Göteborgsbaserade indiestudion Skyglobin avslutar nu sin trilogi The Journey Down. Vad väntar Bwana och hans vänner… https://t.co/a9m5dNOpdv
Beetlejuice är en mycket excentrisk och busig figur, vilket borde passa bra in i LEGO-universumet. #Legodimensions… https://t.co/byC1Z34XUN
Pokkén Tournament är en handburen återutgåva av det mycket populära Wii U spelet med samma namn.… https://t.co/nyq6ZogsSV