Linda har under ett par veckors tid spelat det nya Fire Emblem Echoes: Shadows of Valentina på sin New 3DS XL.

Fire Emblem Echoes: Shadows of Valentia är utvecklat av Intelligent Systems och publicerat av Nintendo. Det är exklusivt till 3DS:en i dagsläget. Shadows of Valentina har varit efterlängtat av många sen det visades upp 2016 på E3.

Spelet, eller rättare sagt Echoes-serien, är en uppdatering eller remake av Fire Emblem Gaiden. Shadows of Valentina är den tredje remaken och totalt den femtonde i serien. Fire Emblem-serien räknas som ett av flaggskeppen för Nintendo och främst för Nintendos handhållna konsoler. I och med släppet av Shadows of Valentina får vissa delar av världen tillgång till spelet för första gången, men i uppfräschade nivå. I och med vad som avslöjades på årets (2017) E3 så är detta även det sista Fire Emblem-spelet innan serien släppts till Switch. Man kan spekulera i vad detta kommer innebära för seriens framtid på 3DS.

Shadows of Valentina är ett “Japanese tactical role-playing game”, eller på svenska ett japansk taktiskt rollspel. Detta betyder att man strider i turer och inte i realtid. Taktiska rollspel bygger mycket på brädspel och hur man tänker i rutnät i taktiska brädspel ihop med en väl utvecklad historia som driver fram spelet.

I mina ögon är spelet på flera sätt rätt typiskt japanskt taktiskt rollspel. Spelet bygger inte på fart utan att man ska fatta taktiska beslut i lugn och ro. Detta jämfört med actionrollspel där beslut ska tas direkt. Man märker detta direkt, de första 5 minuterna i spelet så får man enbart lyssna på dialoger och man sätts in i en komplex men klassisk historia.

Även om Shadows of Valentia är en remake av tidigare spel så menar många att skillnaderna både i system och upplägg är så annorlunda att spelet inte är en remake utan ett nytt spel. Jag personligen har inte spelar tillräckligt många spel i serien för att verkligen kunna utvärdera detta.

Shadows of Valentina utspelar sig i samma värld som Fire Emblem: Shadow Dragon och Fire Emblem: Mystery of the Emblem. Det utspelar sig under en tvåårsperiod mellan dessa båda spel. Spelets huvudkaraktärer är två tonåringar vid namn Celica och Alm. Alm och Celica har växt upp tillsammans och tycks ha utvecklat en relation som står och väger mellan vänskap och något mer. Men paret skiljs ofrivilligt åt, men med ett löfte om att man ska hitta varandra till slut. Tonåringar växer upp väldigt skyddat men till slut sker något som tvingar ut dem i världen.

Man får tidigt veta att världens styrs av två gudar vid namn Duma och Mila. Gudarna tvingade under en lång tid världen in i krig, men till sist nåddes ett fredsavtal och två länder bildades. På grund av den långvariga konflikten så fanns det dock en fientlighet mellan de två olika nationerna. Freden höll inte speciellt länge och Alm och Celica hemland blev invaderat. Detta ledde till att Alm lämnar deras hemby för att strida för landets motståndsrörelse och Celica ger sig ut för att undersöka vad som har hänt med guden Mila och varför landets växtlighet dör ut.

Som jag tidigare nämnt är Shadows of Valentia inget snabbt spel. Det märks bland annat i hur mycket tid som läggs på dialoger och bakgrundshistoria. Det hinner gå nästan 5 minuter innan man faktiskt får spela något. Detta blev för mig ett minus. Jag upplevde spelet som segt periodvis. Jag förstår och uppskattar behovet av att spelare i rollspel behöver få en bra och gärna utvecklad historia att följa. Men i starten blev det ett minus. När man väl tagit sig igenom starten så lyckades spelet både hålla intresset uppe och förklara och berätta Alms och Celicas historier. Detta ska spelutvecklarna ha beröm för. Men samtidigt som jag tidigare nämnt så är historien i sig själv rätt förutsägbar och klassiskt. Men det drar inte ner helhetsbetyget i mina ögon. En annan sak som drar upp betyget är med hur sidokaraktärerna behandlas. De är inte bara bakgrund utan man får en större möjlighet att faktiskt lära känna dem.

Hur fungerar själva menyerna och striderna? En stor skillnad mot övriga spel i serien är att Shadows of Valentina inte har några kapitel utan att man rör sig relativt fritt på en karta. Detta innebär även att det finns mer att göra jämfört med många av de övriga spelen i serien. I och med att det finns två huvudkaraktärer så öppnas det även upp att röra sig mer med bådas arméer. Man kan tack vare denna frihet själv påverka om man vill ta sig igenom historien snabbt eller om man vill undersöka och grinda (försöka levla upp sig själv) så mycket som möjligt. Man spelar främst genom grupper eller units som man rör sig med över kartan.

En annan viktig sak i Shadows of Valentia är mat. Genom att tilldela sina spelare mat så får de möjlighet att läka sig själv under striderna, men också hålla humöret uppe hos lagkamraterna. Innan man börjar spela så får man välja svårighetsgrad. Svårighetsgraden skiljer sig så tillvida att ens lagkamrater antingen återupplivas efter strid eller inte. Stridsystemet är baserat på ett taktiskt tänkande och det är till vissa aspekter ett rollspel. Saker som att ens vapen inte slits påverkar också hur man lägger upp spelet. Dessutom är spelarnas ryggsäckar relativt små och man tvingas därför fundera över vad man vill bära med sig.

Man måste hela fundera över ens hur val påverkar en i stunden, men också över tid. Man lär sig vissa förmågor genom att ha olika vapen på sig, men tappar också fart på grund av tyngd. Kort sagt kan man säga att det finns mycket i spelet som man behöver läsa på om man ska ha full nytta av dem. Samtidigt upplevde jag att det gick att spela utan att ha nördat sig in i all information och statistik.

En intressant sak är att svårighetsgraden är relativt lätt i större delen av spelet för att sen öka rejält. Detta försöker man jämn ut genom att man får tillgång till Milas tidhjul med vilken man kan snurra tillbaka tiden och rätta till de eventuella fel man gjort. Detta ger en främst en fördel på de svårighetsgrader där man förlorar sina grupper om de dör.

Generellt sett är Fire Emblem Echoes: Shadows of Valentia ett väldigt trevligt spel om man gillar taktiska rollspel och främst japanska rollspel. Spelet har vissa negativa delar, men de positiva delarna överväger dessa svagheter. Föredrar man snabba actionspel så tror jag att man kommer att känna att spelet bitvis blir väldigt långsamt. Men det är både spelets storhet och dess svaghet. Allra sist vill jag även nämna att spelet är väldigt vackert. Man sitter ofta och njuter av hur fint spelet är gjort. Jag föredrar även Shadows of Valentina över Fire Emblem Fates: Conquest som jag tidigare har recenserat. Gillar man japanska taktiska rollspel så är Shadows of Valentia ett givet köp!

Skriven av: Linda Brorsson