Games of Thrones Season 1

Av i i Recensioner, 7 Mer

Games of Thrones Season 1

HBO:s succéserie Game of Thrones har blivit en episodbaserad spelserie. Stefan sammanfattar den första säsongen.

Det är svårt att skriva eller prata om Telltales storydrivna peka-och-klicka-spel utan att råka avslöja för mycket av handlingen. Det ska helst upplevas innan man läst någonting om det och detta säger jag då jag själv tidigare gjort misstaget att ivrigt läsa på om säsong två av The Walking Dead och råkat få veta lite för mycket. Så om du inte vill veta någonting så spela spelet först och läs sen.

En av de hetaste scenkonstgrupperna i Europa idag heter Rimini Protokoll. 2010 skapade de Best Before, en turnerande föreställning där alla i publiksalongen fick varsin Playstationkontroll och en prick, en avatar som projicerades på en bioduk. Varje prick representerade en människa och utifrån enkla val av kön, etnicitet, inkomst och så vidare skedde konsekvenser utifrån statistiska fakta i staden där de spelade föreställningen. Under föreställningens gång släcktes till exempel prick efter prick baserat på hur länge människor i snitt lever i staden beroende på vilken tillhörighet de har. Föreställningen blev enormt hyllad men samtidig kritiserad för att Rimini Protokoll inte hade tagit med tillräckligt många variabler. På det så svarade Rimini ”of course we limit the options, that’s what makes it a game”.

En av de största anledningarna jag spelar kopiösa mängder spel är för att gång på gång hoppas få sjunka in i en djup, eftertänksam och smart berättelse med ett narrativ som jag själv får bestämma hur det ska berättas. Där har Telltales de senaste åren med sina tolkningar av de grafiska novellerna The Walking Dead och Fables gjort ett snudd på revolutionerande jobb när det kommer till interaktiv storytelling och jag ska erkänna att jag gillar Telltales spel väldigt mycket. De får dig att känna att alla val du gör i spelen är helt väsentliga för handlingens utveckling trots att de i själva verket oftast leder till samma resultat. Något jag har haft totalt överseende med. För precis som Rimini Protokoll så fint påpekade är det just begränsningarna som skiljer spel från verkligheten och illusionen av att valen man gör är livsavgörande är viktigare än den faktiska utkomsten.

Så låt oss gå in på Telltales sex episoder långa tolkning av de enormt hyllade bok- och TV-serierna Game of Thrones. Jag kommer inte att ägna större ansträngning åt att förklara världen i denna moderna klassiker. Om det är någon läsare som inte är bekant med den så avråder jag den från att spela Telltales Game of Thrones-spel. Spelet gör sig inte heller något besvär med att förklara mytoset. Det här är ett spel för Game of Thrones-fans. Till skillnad från Telltales många andra spel så tar man sig här an flera roller, du följer inte en karaktär utan likt i serien och böckerna delas historien upp i olika landskap och narrativ som i slutändan förhoppningsvis binds samman. Äventyret börjar vid slutet av TV-seriens tredje säsongsfinal: avsnittet som chockade många Game of Thrones-fans och diskuterades (och spoilades) på oändligt antal forum och Facebook. Ja, precis, vi börjar vid The Red Wedding, eller snarare strax innan: vid utkanten av de onda bråda massmorden, dit det hemska som händer sprids som blod, slakt och elände. Vi tar oss an rollen som tre familjemedlemmar, Garred, Mira och Asher, ur familjen House Forrester of Ironrath: en ärlig, godhjärtad och modig familj vars liv gång på gång möts av olycka och motgång.

För ett inbitet Game of Thrones-fan blir tyvärr bristen på karaktärsinnovation tydlig hos familjen Forrester. De tre protagonisterna lämnar en med lite för stor igenkänningsfaktor med de vi följt och lärt känna som familjen Stark. Vi har Mira Forrester, kammarjungfru till Margaery Tyrell i King’s Landing och som med politisk kunnighet försöker hjälpa sin familj hemma i norr och samtidigt försöka klara sig från Cerceis Lannisters manipulerande tunga (hint, hint, Sansa Stark). Väpnaren Garred Tuttle går med i the Night Watch och får brottas mot både wildlings och white walkers (hint, hint Jon Snow). Sist har vi Asher Forrester som sakta bygger sig en armé för att strida mot alla som gjort familjen orätt (hint, hint Robb Stark).

I det stora hela är spelet precis som brukligt för Telltales involverande. Många val ska göras och de flesta handlar om vem som ska dö eller vem som ska leva (åtminstone ett litet tag till). Men det som drabbar mig under spelets gång är att jag känner mer än någonsin att ingenting egentligen spelar någon roll, allt är helt förutbestämt av spelmakarna. Detta är ett Game of Thrones-spel och det försöker vara TV-serien trogen. Den vill överraska mig som spelare och prompt övertyga mig om att aldrig vara säker på något, för närsomhelst kan mina favoritkaraktärer bli brutalt mördade. Tyvärr är det för många karaktärer som de försöker få mig att bry mig om och när de då så tveklöst dödar någon så blir det en jaha-en-till-känsla snarare än att jag faktiskt bryr mig.

Med detta vill jag inte säga att dialogen eller narrativet är dåligt, Telltales manusförfattarna har ju tidigare visat stor skicklighet i att på fantastiska sätt involvera sina spelare och få dem att bry sig. Och visst, efter sex episoder så har jag trots allt investerat tolv-fjorton timmar med Forrestergänget och lyckats skapa ett mer eller mindre starkt band till dem. Röstskådespelarna gör dessutom ett fantastiskt jobb och det är lite kul att det är flera av originalskådespelarna från TV-serien som repriserar sina roller i spelet. Telltales klassiska akvarelliga cell-shadegrafik inger snygga och medryckande ansiktsanimationer och undviker på så sätt uncanny valley-fällan. Tyvärr lyckas jag aldrig någonsin uppriktigt bry mig om vad som händer med alla mina tre protagonister.

Jag har tidigare oftast varit väldigt nöjd med hur Telltales slutat sina säsonger. Det har alltid funnits lösa trådar som svävat iväg från det som står i centrum men det har alltid knytits ihop eller hittat en smidig väg tillbaka till huvudstoryn. Men i Game of Thrones så slutade allting så hastigt att jag för första gången kände att det var jag som hade gjort fel under min spelgång. Jag spelade om sista avsnittet men utan framgång, något som ledde till att jag drogs ur helhetsbilden av spelet. Jag hade inget att göra där. Allt är förutbestämt. Helhetsbilden blir aldrig total och det abrupta slutet inger snarare en attityd av att hela säsong ett bara var en upptakt till det som kanske komma skall.

Telltales gör spel mellan dig, din fantasi och deras berättelse. Allt ska inte berättas och alla val ska inte vara möjliga. Det är upp till din fantasi att skapa ramarna för det som skulle kunna hända om du hade valt någonting annat. Så för att återknyta till Rimini Protokoll igen så tycker jag om att valen begränsas till en spelbar förenkling. Men jag vill åtminstone bli ilurad känslan av att jag kan påverka mer. Annars tappar jag intresset och då finns inget spel kvar.

Det Bra

  • Dialogen
  • Röstskådespelarna
  • Delvis fin estetik

Det Dåliga

  • Otillfredsställande slut
  • Betydelselösa
5

Skriven av: Stefan Stanisic