Killzone: Shadow Fall

Av i i Recensioner, 3 Mer

Killzone: Shadow Fall

Killzone har alltid varit en spelserie med ögonen riktade mot sig. När Playstation 3 lanserades visades scener från Killzone 2 för att blända publiken och föra oss in i HD-erans tidevarv. Det känns rätt att nästa steg i konsolvärlden också tas med ett Killzonespel i fören.

I slutet av Killzone 3 sprängdes planeten Helghan där spelseriens eviga antagonister Helghast funnits. De få överlevande förflyttades efter detta till synes avgörande slag till planeten Vekta för att där få en andra chans att leva någonstans. För att hålla alla på sin kant reser man även en 400 meter hög betongvägg som delar planeten på mitten. En sida för dem, och en sida för oss. Tankarna förs genast till Berlin under Kalla kriget och den skräck och segregation som genomsyrade Europa under de åren. Här har allting dock ställts på sin kant. Spelets första bana är en mycket cinematisk upplevelse där man spelar som den unge pojken Lucas som tillsammans med sin far försöker ta sig ur en Helghast-ockuperad del av staden. Atmosfären är tung, luften är spänd och även om man vet exakt vad som kommer att hända så är det ett härligt sätt att bygga en karaktär på. Tretton år senare, när Lucas växt upp för att bekämpa vad som nu blivit ett allt mer överhängande hot bortom deras murar axlar man som spelare hans mantel och tar upp kampen mot sci-fi nazisterna med de förtrollande ögonen.

Killzone: Shadow Fall är annorlunda från tidigare spel i serien, både i miljöerna och spelstil. Detta kan vara en anledning varför det inte fick namnet Killzone 4 (vilket skulle passat Playstation 4 ganska fint kan man tycka). Med en snäv budget och bara 22 månader att slutföra spelet på en ny konsol måste man berömma Guerilla Games för vad de ändå lyckades åstadkomma. Killzone är i brist på annat väldigt, väldigt snyggt. Vekta är en underbart häftig sci-fi värld där futuristisk arkitektur blandas med glas och ljus. Genomgående för hela spelet är hur väletablerad estetiken mellan spelets två fraktioner är. Helghast är verkligen de onda, smutsiga sci-fi nazisterna som är både osympatiska med välmotiverade i sitt hat. Som motpol är ISA strömlinjeformade, rena och välmenande och det framgår väl vilken typ av miljö du rör dig i, vilka karaktärer du stöter på och vems vapen du hanterar.

Spelet har många fler öppna nivåer och när man blandar in träd, vatten och öppna skyar så känns världen trovärdig, futuristisk men ändå tidlös på det sätt som bara naturen kan vara. De öppna banorna är uppfriskande på det sättet att man inte bara springer i korridorer och vänder hörn om vart annat. Nackdelen är dock att man mer än en gång kan finna sig bortkollrad och desorienterad. Spelet har en målknapp som visar vart du är på väg, men jag kände att denna sällan hjälpte eller visades vidare länge.

Som kompanjon i spelet har spelaren en liten droid vid namn OWL. Denna godbit kan förutom att ge eldunderstöd även hacka datorer, skapa en sköld och skjuta iväg linor för snabb transport över hål och terräng. Jag blev snabbt medveten om hur de senaste tio åren klemat bort spelaren med fler och fler hjälpredor och skvadroner för att hjälpa spelaren på traven. Under första halvan av spelet så är man mycket på egen hand förutom OWL förstås. Den ensamheten är uppfriskande i en genre som annars domineras av spel där omgivande datorstyrda karaktärer ofta gör jobbet åt en. Vill man smyga sig genom vissa delar av spelet uppmuntras det också, även om det inte finns lika etablerade stealthmekaniker som i exempelvis Dishonored. Spelets kampanj är som släppspel brukar vara, vassare i början och lite fattigare mot slutet, där man känner att spelskaparna fick slut på tid eller resurser och föll tillbaka i gamla hjulspår för att skapa vissa av nivåerna.

Killzone: Shadow Fall imponerar verkligen på vissa områden, främst visuellt och stilistiskt, men faller på att leverera en greppande upplevelse som får en att fortsätta vilja spela just för spelets skull. Det är i andra ord precis som man kan förvänta sig att släppspel ska vara.

Det Bra

  • Otroligt snyggt
  • Bra estetik
  • Öppnare spel

Det Dåliga

  • Kampanjen räcker inte till slutet
  • Konfunderande banor
  • Känns ofärdigt stundvis
7

Skriven av: Viktor Larsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Efter en lång tid av fiktiva framtidskonflikter återvänder Call of Duty-serien till sina rötter, 1900-talets krig m… https://t.co/mhPLwbld6N
I Sonic Forces har Sonic Team försökt utveckla ett klassiskt Sonic-spel i modern tappning. Hur väl har de lyckats m… https://t.co/qkdspKuxJK
Once more into the fray. Uppsalabaserade studion MachineGames ger oss åter möjligheten att meja ner nazister.… https://t.co/qmRlUbjLSq