Little Nightmares

Av i i Recensioner, 6 Mer

Little Nightmares

I Little Nightmare känns det som om du är i ett dockskåp fyllt med plattformshoppande och skrämmande saker och kluriga pussel.

Svenska studion Tarsier har haft en hel del ögon på sig sedan utannonserandet av Little Nightmares för några år sedan. Arbetsnamnet var då Hunger och när sluttexterna nu rullar så hade det faktiskt inte varit en så dum titel ändå. Är du lättskrämd som jag så har du definitivt något att bita i här.

Little Nightmares kan beskrivas så smarrigt som en skrämmande 2D-plattformare med fokus på små pussel och atmosfär. Tänk er spelet Inside med skräcktema så har ni en bra bild av både spelets perspektiv och gameplaymekanik. I Little Nightmares har man dock lagt till ett djup vilket gör att man kan röra sig som i ett dockhus, som i Little Big Planet för att ta ett exempel. Detta tillför en hel del till pusselelementen då man måste tänka till lite extra.

Det är dock inga jättesvåra pussel man ställs inför utan man vet ganska snabbt vad som behöver göras när man kommer in i ett nytt rum. Ofta innefattar det smygande, fingerfärdighet och kalla nerver. Det är dock inte pusslen som är spelets styrka utan i atmosfär, musik och bildspråk. Dessa egenskaper ger spelet en egen identitet trots att man hittar många likheter med Inside, vilket inte är en dålig förebild för den delen.

Som vanligt så tänker jag inte gå in så mycket på berättelsen och jag hade heller nog inte lyckats förklara den på ett rättvist sätt då den bygger mycket på att dra sin egna slutsats över vad man har upplevt. Du spelar en namnlös karaktär som bär en gul regnjacka. Du märker snabbt att denna karaktär inte är många tummar hög och allt runt omkring känns gigantiskt. Stämningen är mörk och kall. Det enda du har till din hjälp är lågan av ett stearinljus i din lykta. Lågan svajar och bildar skuggor längs väggar och golv vilket nästan får dem att verka levande. Du får en klump i magen när du vandrar genom rum där det hänger snaror i taket och allt känns bara olustigt. Musiken tornar upp och helt plötsligt springer du för ditt liv utan att riktigt veta vad som jagar dig. Rum efter rum skall avverkas och mellan varven hinner man fundera på vad som egentligen pågår, tills det återigen är dags att springa.

Som jag har nämnt så har spelet fått sin alldeles egna identitet tack vare dess design och det går absolut inte att missta detta för något annat än just Little Nightmares. Spelets huvudkaraktär är anonym men känns ändå väldigt relevant för hela berättelsen. Känslan av att man tittar in i ett dockhus är påtaglig och enligt mig ett bra designval. Detta stämmer också in på spelets soundtrack som bidrar otroligt mycket till atmosfären. Spelets huvudspår nynnar jag på flera gånger varje dag. Inte för att jag blir glad av det utan för att det ger mig rysningar, på ett bra sätt. Allt känns lekfullt på ett väldigt melankoliskt sätt och jag älskar det.

Dockhuseffekten medför dock lite problem då det ibland gör det svårt för mig att navigera min karaktär rätt. Det är ibland svårt att hoppa mellan plattformar då man inte ser om man står rätt i djupet. Detta har lett till att jag många gånger har hoppat bredvid plattformen som jag egentligen skulle landa på. Likadant när jag balanserar på saker så ramlar jag ner på grund av fel avståndsbedömning. Det för mig till nästa lilla minus vilket är att checkpointsystemet ibland tvingar mig att spela om partier som jag redan har lyckats ta mig förbi en gång. Jag tillhör skaran som tycker att har man väl lyckat ta sig förbi ett pussel eller ett klättringsparti så ska man helt enkelt slippa att göra om det om man råkar dö. Detta problem blir dock mindre påtagligt en bit in i spelet. Det har också som många andra spel i denna genre väldigt många trial and error-moment vilket innebär att man ibland behöver dö ett par gånger för att lära sig hur man skall ta sig vidare. Dessa moment är jag inget stort fan av för jag tycker det påverkar spelens flyt på ett ytterst negativt sätt.

Jag skall erkänna att Little Nightmares har skrämt mig ett par gånger men framförallt så har det fått mig förvirrad och vilsen i själen. Dess skrämmande design blandat med dockhuseffekten får mig att vilja leka samtidigt som det gång på gång gör något som får håren på min kropp att resa sig. Det är ett gediget och välgjort hantverk som förtjänar sin genomspelning. Det skulle kunna kännas lite uttjatat att än en gång spela ett spel som ger mig fler frågor än svar i slutet men Tarsier lyckas undvika den känslan tack vare sitt välgjorda bildspråk.

Det Bra

  • Skrämmande atmosfär
  • Musiken
  • Bra design

Det Dåliga

  • Svår avståndsbedömning
  • Checkpointsystemet
  • Trial and error-moment
8

Skriven av: Roger Nilsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Efter en lång tid av fiktiva framtidskonflikter återvänder Call of Duty-serien till sina rötter, 1900-talets krig m… https://t.co/mhPLwbld6N
I Sonic Forces har Sonic Team försökt utveckla ett klassiskt Sonic-spel i modern tappning. Hur väl har de lyckats m… https://t.co/qkdspKuxJK
Once more into the fray. Uppsalabaserade studion MachineGames ger oss åter möjligheten att meja ner nazister.… https://t.co/qmRlUbjLSq