LocoCycle

Av i i Recensioner, 5 Mer

LocoCycle

Den ultramoderna motorcykeln Iris löper amok. Med en mekaniker som slagpåse och en mängd andra vapen är hojen svårstoppad.

LocoCycle är ett av de senaste tillskotten i Xbox Lives numera väldigt välvuxna Arcade-bibliotek. Men något man vid första anblick kanske undrar är om LocoCycle verkligen är så galet som namnet föreslår? Och det skulle man nog kunna säga att det faktiskt är, frågan är väl snarare om det är galet i någon positiv bemärkelse?

Storyn i LocoCycle inleds med ett riktigt flummigt live-action-klipp, som jag endast kan beskriva som en kopia av valfri 90-tals-film. I denna tio minuter långa inledning får man reda på att den precis nyutvecklade motorcyckeln Iris är redo för försäljning och att motorcyckeln i fråga är vad man skulle kunna kalla för det mest högteknologiska denna värld har skådat. Utrustad med språkstöd för 6500 olika språk, mer än en handfull dödliga vapen och något av det vassaste man kan hitta inom artificiell intelligens blir denna motorcykel väldigt snabbt ett intressant objekt för ett antal köpare. Men strax innan det hinner bli affär bestämmer sig vädret för att bråka, blixten slår ner i motorcyckeln och den slutar därmed att fungera.

Mekanikern och Mexikanaren Pablo får i uppdrag att laga Iris, men fastnar till sin förtvivlan med byxbenet i motorcykelns bakre axel i samma veva som den bestämmer sig för att fungera igen. Iris startar dock inte helt utan bieffekter, språkstödet är helt ofungerande och Iris logik verkar även den vara något skruvad. Iris bestämmer sig nämligen, efter en reklamsnutt som hon ser på verkstadens tv, för att det inte hade varit helt fel att bege sig mot en motorcyckelträff i Scottsburg. Hon frågar förvisso Pablo om han tycker att de borde åka, men då Pablo inte talar engelska och Iris språkstöd inte längre fungerar tolkar Iris det helt enkelt som att det bara är att köra.

Trots Pablos klagorop kör Iris helt enkelt iväg mot Scottsburg och ut ur fabriksområdet hon skapats i, med Pablo hängande i bakaxeln. Det är först här man som spelare får ta kontroll över det högteknologiska monster som Iris sägs vara, men det är också redan här man upptäcker de många galenskaper och begränsningar LocoCycle sitter på. Det första man upptäcker är att varje bana befinner sig på en så kallad räls, på det vis att körfältet är begränsat till en körbana som med jämna mellanrum ändrar riktning och bredd. För det andra gasar Iris per automatik vilket tvingar spelaren att alltid vara i rörelse. Samtidigt som det ger spelaren friheten att inrikta sig på viktigare saker, som exempelvis spelets huvudsakliga fiender – Iris tillverkares agenter. Det är också här som saker och ting börjar balla ur och bli riktigt galna.

Iris kan, som man kanske förstår, använda sig av diverse vapen och knep för att hålla sig undan fienden eller hålla fienden undan ”henne”. Man kan exempelvis skjuta på alla fiender som finns framför sig med Iris inbyggda maskingevär, undvika fiender via quicktime-events eller hoppa upp och bokstavligt talat slåss med fiender i luften ”tillsammans med Pablo”. Anledningen till att jag använder citationstecken på ”tillsammans med Pablo” är för att det kanske inte riktigt är så mycket tillsammans med Pablo som det är ”med Pablo som redskap”. Iris kan nämligen under striderna använda stackars Pablo som verktyg för att slå bort inkommande fiender, kasta iväg honom som en boomerang eller använda honom som en förlängning av sina egna attacker för extra skada.

Det hela låter kanske väldigt brutalt? Det är det också, men på ett tecknat, komiskt och väldigt underhållande vis. Tyvärr förstörs dock mycket av underhållningen på grund av det faktum att de knapptryck som görs under striderna inte behöver ha det minsta med skicklighet att göra. Faktum är att ordningen eller timingen av knapparna man trycker på när man är i en strid har så lite betydelse att man i stort sett skulle kunna blunda och slå på kontrollen, men ändå vinna striderna. Det enda som spelar roll är hur frekvent man slår på knapparna och att man inte utelämnar någon knapp.

Med det sagt är konstigt nog inte striderna helt förstörda, för det händer nämligen en hel del på skärmen under tiden man slåss med fienderna. Iris fäller den ena efter den andra dumma kommentaren, Pablo skriker hjälplöst efter varje slag och fienderna ger alltid någon form av respons för varje slag man delar ut. Och man kan dessutom fortfarande välja vilka sorters attacker man vill utföra. I det stora hela känner man sig väldigt övermäktig i rollen som Iris och utöver det bjuds man även på en del variation under banornas gång. Visserligen oftast genom en halvtaskigt utförd kopia av något man sett i andra spel, men med LocoCycles egen twist på det hela.

Ett sådant exempel skulle kunna vara striden med en av de större fienderna i spelet, som man utmanar i en Mortal-Kombat-liknande match. Kameran befinner sig då inte längre bakom motorcykeln utan lägger sig istället i det läge som den allt som oftast befinner sig på när man spelar just fightingspel. Asfalten rör sig dock fortfarande under däcken men Iris kan i detta läge helt plötsligt utföra både Hadoukens och roundhouse-kicks, om än med ett väldigt taskigt kontrollschema. Det låter kanske knäppt och konstigt, det är det också, men det är i samma veva rätt kul.

Allt det ovannämnda i kombination med mer av de flummiga live action-klippen mellan banorna gör LocoCycle till något som känns rätt så självmedvetet och ganska komiskt. Men det är tyvärr inte utan en del bieffekter, det blir ibland för mycket av alla dessa egenheter och det känns ibland mest galet bara för att det ska vara galet. Iris spyr tillslut ut korkade kommentarer och bjuder successivt på fler och fler skämt som var och ett känns väldigt krystade. Pablo repeterar istället samma gamla ramsor av klagomål, samtidigt som varje bana i grund och botten trots allt inte är mycket mer än en räls med ständigt återkommande quicktime-events, fighter, skottlossningar och en och annan flummig twist på slutet.

Det hela vägs till viss del upp av ett poäng och uppgraderingssystem som tillåter spelaren att samla poäng efter hur bra man sköter sig på var bana, som man i sin tur kan använda för att successivt uppgradera en del av Iris utrustning. Men även om tanken med ett uppgraderingssystem är god och engegemanget bakom den variation och lekfullhet som finns uppskattas, finns det tyvärr för många skavanker för att spelet i helhet ska bli något bra. För utöver de ovannämnda problemen är dessutom både grafik och framerate inte något som imponerar någonstans. Framförallt då grafiken inte ens befinner sig i närheten av den detaljnivå som skulle kunna förklara de framedropps som med jämna mellanrum sker. I övrigt är röstskådespeleri och ljudeffekter tillsammans med musik på en nivå som förvisso matchar spelets ton, men som å andra sidan inte är värt att uppmärksamma. Speciellt inte när det kommer till skådespelarinsatserna, som hela tiden gränsar till det pinsammaste man sett på länge.

I helhet är dock LocoCycle ett flummigt och fantasifullt spel, men som trots det lyckas bli enformigt i det stora hela. Det är likaså ett rätt så komiskt spel som bjuder på ett och annat skratt, men inte utan att bli väldigt löjligt i en hel del anseenden. LocoCycle är dock inte uruselt, jag hade trots allt kul under tiden jag spelade, men det är kanske inte heller speciellt bra. I slutändan är nog det enda man skulle kunna konstatera att LocoCycle faktiskt är rätt Loco.

Det Bra

  • Komiskt
  • Fantasifullt
  • Uppgraderingar

Det Dåliga

  • Meningslös kombat
  • För löjligt ibland
  • Enformigt
5

Skriven av: Sannie Jönsson