Snurre Sprätt slutar aldrig att reta gallfeber på den temperamentsfulle ankan Daffy Anka. Med välvässade tänder har den tasmanske djävulen Taz som vanligt god aptit på allt vad livet har att erbjuda. Perfekt! Nu är det upplagt för ett förträffligt spel?

Nej, verkligen inte. Jag har spelat igenom en tredjedel av Looney Tunes: Acme Arsenal och jag tänker inte spela en enda bana till. Looney Tunes: Acme Arsenal är milt uttryckt ett förfärligt spel. Låt mig ta det från början…

En ond vetenskapsman, dr. Frankenbeans, vill utplåna det förflutna och förstöra framtiden. Det blir Looney Tunes-gängets uppgift att stoppa honom. Äventyret går rakt igenom tidsrymden från Vilda Västern till framtiden. Ingen går säker för dig. Du stöter även på några av gängets förfäder såsom Farao Sprätt, Taz grottlevande förfäder och Mars-Mervin.

Totalt finns det sju spelbara figurer. Det var ingen större skillnad mellan de karaktärer jag spelat som, men eftersom jag vägrar spela igenom hela spelet så vet jag inte hur det är att exempelvis spela som Taz. Under spelets gång har du tillgång till två figurer samtidigt som du enkelt växlar mellan. Om du vill kan du dessutom bjuda in en kompis och då spelar ni med en karaktär vardera.

Spelet är ett typiskt plattformsspel med en hel del actioninslag. Mycket av striderna bygger på att man ska utföra så kallade kombos. Genom att ”slå” med kontrollen (Wiimote) tre gånger i sidled inleder man en kombo. Den kan sedan avslutas bland annat genom att man vrider den högra kontrollen (Nunchuck) ett kvarts varv eller att man trycker på C-knappen. Problemet är att dessa kombos funkar så himla dåligt. Träff eller inte? Ibland kändes det som rena slumpen om attackerna funkade eller ej. Det var väldigt frustrerande. Det slutade med att jag satt och vevade febrilt med kontrollerna ända till dess att jag kom på att hoppa och dunsa nedåt var den mest effektiva attacken – inte precis kul att hela tiden sitta och trycka på A- följt av C-knappen.

Det finns även fyra olika vapen att tillgå. Dessa uppgraderas genom att man samlar gröna stavar av Illudium Q-37 som finns utspridda längs banorna. Men tyvärr tillför vapnen inte speciellt mycket då de är hopplösa att använda i närstrid och då siktet är under all kritik.

Som om det inte räckte med en genomusel kontroll; kameran höll på att göra mig vansinnig. På några ställen gick den inte att vrida alls, men det värsta av allt är det att gång på gång få grejer mellan kameran och ens karaktär. Det har bland annat fått mig att ramla utför ett stup med ond bråd död som följd.

Det går att göra listan över missar i spelet längre. Utvecklarna har dock lyckats riktigt bra med en sak – animationerna. Snurre Sprätt och de övriga rör sig verkligen snyggt. Men, vad gör det när själva spelandet är så frustrerande?

Looney Tunes ska vara kul! Det är inte Looney Tunes: Acme Arsenal. Det är en pinsam historia som borde ha förpassats till soporna långt innan den nått affärerna. Jag hoppas nu att ni läsare har blivit avskräckt från ett köp och spar pengarna till något vettigare.

Skriven av: Mats Ernofsson