Lords of the Fallen

Av i i Recensioner, 4 Mer

Lords of the Fallen

Lords of the Fallen är mycket utmanande och ställer dig som spelare på ständiga skicklighetsprov. Är det en bra eller dålig egenskap hos ett spel? Läs vår recension så får du svaret.

Lords of the Fallen är ett spel som nog har smugit många under radarn. Är man ett Dark Souls-fan som undertecknad så har man förmodligen gått och längtat lite dock. Spelet är nämligen så nära Dark Souls man kan komma utan att faktiskt ha Dark Souls med i titeln. Men är det lika bra?

Du spelar som Harkyn. En arg man med ett förflutet inom brottets bana, därav alla fängelsetatueringar i ansiktet. Han har släppts fri för att hjälpa till att försvara världen från att bli invaderad av varelser från en annan dimension. Där har ni storyn och mer ingående behöver man inte gå. Det är definitivt inte för storyn man spelar Lords of the Fallen, även om den förs framåt av en hel del fina mellansekvenser.

Precis som Dark Souls så har Lords of the Fallen beskrivits som ett oförlåtande, supersvårt äventyrsspel där minsta lilla felsteg eller svärdshugg kan innebära en snabb död. Detta är alltså ett spel för oss som har tröttnat på att bli hållna i händerna genom spel efter spel. Nuförtiden så ska alla kunna spela och därmed görs förenklingar av spelmekaniken för att så många som möjligt ska kunna ta del av dem. En fullt godkänd anledning ur marknadsperspektiv och jag själv kan ibland tycka det är skönt att bli handledd genom vissa äventyr. Men ibland behöver man den där extra utmaningen. Den när man sitter kallsvettig framför teven och en boss lika stor som min 46 tums-skärm står framför dig. Med vetenskapen att ett litet steg i fel riktning kan bli din död och veta att alla dina erfarenhetspoäng försvinner så är man verkligen fullt koncentrerad på var man har sina tummar. Det är en svårslagen känsla inom spelens värld.

Du tar ett långsamt steg framåt, med svärdet och skölden i högsta beredskap. Plötsligt tar den enorma bossen två snabba steg framåt och svingar sin yxa. Du hinner knappt blinka innan yxan träffar dig och du faller död ner till marken. Nästa försök är du beredd. Yxan kommer i full fart, du gör en rullning och undviker precis den sylvassa eggen. Du ser din chans till att gå till anfall och tar ett språng framåt och sätter svärdet i bjässens kropp vars livmätare sjunker med en halv millimeter. Du himlar med ögonen och ger dig in för en andra attack. Tyvärr så uppmärksammar bossen detta och slår sin yxa hårt i marken och du faller ihop av tryckvågen. Innan du har hunnit resa dig upp med din tunga rustning så har yxan återigen genomborrat din kropp. Du gör ett nytt försök, lär dig monstret rörelser, dör, gör ett nytt försök. Framstegen finns där och du märker att du blir mer och mer självsäker. När svärdet tar bort sista delen av gigantens livmätare och den faller till marken så kommer du att tjuta av glädje och göra en high-five i luften med dig själv. En fanfar spelas upp och du känner dig oslagbar. Du vandrar vidare och i nästa rum möter du en fiende som dödar dig på två slag.

Om detta låtar lockande så har du 25-30 timmar framför dig av ren och skär digital sadism men också väldigt givande gameplay.

Du tar dig fram genom väldigt, väldigt snygga miljöer. Ljuseffekterna som spelet stoltserar med är i toppklass och borgarna du besöker ser fantastiskt hemska ut, på ett bra sätt då förstås. Det är en väldigt snyggt uppbyggd fantasyvärld där lika snyggt designade monster härjar. Skölden du bär på ryggen speglar sig snyggt i månskenet och vapen samt rustningar ser väldigt bra ut. Musiken är väldigt lågmäld tills du möter någon av spelets bjässar. Då drar stråkar och körer igång för fullt och tillför jättemycket till själva striden.

Ditt mål som Harkyn är alltså att ta dig fram genom dessa ovälkomnande miljöer i jakt på dessa bossar, kallade Lords. Resan mellan varje boss är dock ingen dans på rosor eftersom varenda fiende i spelet mer eller mindre kan döda dig relativt enkelt. Det är därför att rekommendera lätta och tysta steg till en början. Oftast har varje fiende ett speciellt mönster och det gäller att lista ut när det är läge att anfalla eller gå på defensiven. Detta gör att varje liten strid känns som på liv och död. Det gäller att vara vaksam samtidigt som det gäller att hålla sig på tårna för att hitta ett bra attackläge. Springer du in i en strid med tanken att hugga vilt så är du redan så gott som död. Det gäller att lämna den spelstilen bakom dig när du spelar den här sortens spel.

I början får du välja mellan tre klasser. Lätt förklarat så handlar det om vilken sorts utrustning du vill att din karaktär ska ha på sig. Vill du ha en karaktär som rör sig lite smidigare men tål mindre så väljer du lätt rustning. Vill du däremot ha en riktigt tung karaktär så väljer du en som tål mycket mer och som slår hårdare, däremot rör den sig mycket långsammare. Där emellan finns en karaktär som är en sorts blandning. Självklart kan du dra på din karaktär en rustning i en helt annan viktklass när du vill. Efter det valet väljer du vilka sorts magikrafter du ska ha. Där finns också tre val. Det är mer av en smaksak och alla funkar lika bra. När du gjort dina val så är det dags att ge sig ut och slåss som bara den.

Varje monster du dödar ger dig erfarenhetspoäng. Dessa kan du sedan byta in mot attributspoäng eller välja att förbättra dina magiattacker. Här finns dock en liten twist. Ju längre du väntar med att lösa in dina poäng desto större chans har du att få bättre utrustning av de monster du dräper. Men ju längre du väntar med att banka dina poäng, desto mer har du att förlora om du själv skulle råka dräpas. Dock så får du alltid chansen att springa tillbaka till stället där du dog och hämta dina poäng. Dock under tidspress och när du dör så återkommer alla monster som du dödade förra rundan.

Till skillnad från Dark Souls, där det var relativt långt mellan olika sparpunkter, så finns det här rätt gott om dem. Och till skillnad från ovan nämnda spel så återkommer inte fienderna när du använder dessa punkter. Detta gör spelet lite enklare och det gör att man vågar gambla mer med sina erfarenhetspoäng. Ju mer fiender du dödar desto mer växer din kombomätare som gör att du får mer erfarenhetspoäng för varje du dräper. Detta gör det relativt enkelt och snabbt att uppgradera sin karaktär. Jag tog en timme då och då för att enbart samla poäng för att göra min karaktär starkare vilket snabbt gjorde honom alldeles för stark för några av de närmast väntande bossarna. Med en lagom tung utrustning och ett lite snabbare vapen så började jag efter tio timmars spel att känna mig väldigt bekväm i världen. De fiender som jag kämpat flera minuter med bara några timmar innan dog efter enbart några slag. Men jag dog fortfarande ofta eftersom med större styrka kommer också mer oförsiktighet och det kostade mig många liv.

Efter snart 30 timmars spelande så njuter jag fortfarande av dessa tunga strider och den snygga atmosfären. Det är verkligen den största styrkan i detta spel, precis som i Dark Souls-serien. Anledningen till att jag tjatar om den serien är att rent spelmässigt så är Lords of the Fallen en ren kopia. Men det är inget negativt då vi spelare inte är direkt bortskämda med den sortens spel. Och detta är ett väldigt välgjort spel på de flesta punkter.

Dock finns det några tråkigheter. Det största problemet är att det inte finns någon karta att rätta sig efter. Miljöerna i spelet är ganska lika varandra och det är väldigt lätt att lokalsinnet sviker. Det hade egentligen inte ens behövts någon karta om man bara på något sätt fått reda på vad de olika områdena heter. Man får hela tiden nya mål och sidouppdrag och ofta så står det att man ska bege sig till ett visst ställe, säg Keystone. Men spelet har aldrig någonsin visat mig vilket område som är Keystone. Detta blir frustrerande och slutar med att man springer mellan alla områdena i hopp om att hitta rätt. Det enda positiva med det var att jag blev rik på erfarenhetspoäng, inte tillräckligt rik för att inte tycka det var irriterande dock. Spelet dras också med bilduppdateringsproblem och känns lite hackigt emellanåt.

Som jag nämnt här ovan så har jag haft väldigt roligt med Lords of the Fallen. Spelet är rejält utmanande men jag tror att man har en rätt stor fördel av att ha spelat det ännu svårare Dark Souls eller Dark Souls 2 innan detta. Har man aldrig spelat något liknande så har man en otroligt belönande kamp framför sig. Spelet är definitivt inte för alla och vet man med sig att man inte har tålamod med långsammare strider och nötande så är detta förmodligen inget för er. Men för oss andra som uppskattar att få en yxa i huvudet trettioelva gånger innan man lyckas så kommer man inte att bli besviken.

Jag har spelat spelet på Xbox One, men det finns också tillgängligt på PlayStation 4 och PC.

Det Bra

  • Snygga miljöer och ljuseffekter
  • Belönande stridssystem
  • Bra design
  • Otroligt utmanande

Det Dåliga

  • Avsaknaden av karta
  • Bilduppdateringen sviker ibland
8

Skriven av: Roger Nilsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Efter en lång tid av fiktiva framtidskonflikter återvänder Call of Duty-serien till sina rötter, 1900-talets krig m… https://t.co/mhPLwbld6N
I Sonic Forces har Sonic Team försökt utveckla ett klassiskt Sonic-spel i modern tappning. Hur väl har de lyckats m… https://t.co/qkdspKuxJK
Once more into the fray. Uppsalabaserade studion MachineGames ger oss åter möjligheten att meja ner nazister.… https://t.co/qmRlUbjLSq