Enligt Mattias motionerar vår vän Mario numera så mycket att hans pizzamage borde ha försvunnit. Nu är det tennisbanan som gäller

Super Mario är inte längre enbart känd för sina äventyr i prinsessan Peach’s sagovärld. I dagens spel lirar han golf, hamnar i slagsmål, kör go-kart, och nu senast, spelar han tennis.

Den knubbige rörmokaren motionerar numer så intensivt att det är för mig oförstått hur hans pizzamage fortfarande sitter kvar, för vid det här laget borde han vara lika vältränad som en riktig sportstjärna.

I Mario Power Tennis spelar Super Mario en mer blygsam roll än vad man är van att se honom göra. Varken Mario själv, brorsan Luigi, prinsessan Peach eller apan Kong är huvudkaraktärer, istället kretsar handlingen i det här rollspelsbetonade tennisliret kring den unga huvudkaraktären Max.

Max är en ung talangfull tennisspelare som ansöker och kommer in på den kungliga tennisakademin. När han kommer dit får han reda på att några maskerade (!) tennisspelare just vunnit över skolans bäst rankade spelare, och att enda möjligheten att en dag få möta de maskerade spelarna är att bli skolans bästa spelare och vinna turneringen Island Open.

Handlingen är i sig ingen adrenalinkick och man vet naturligtvis hur det kommer att sluta om allting går väl. Historien som berättas i RPG-form är ett positivt inlägg även om det vissa stunder blir otroligt innehållslöst och utdraget, men det fyller sin funktion att föra berättelsen vidare.

Tennisen i spelet kännetecknar lekfullhet istället för realism. Långskott, stoppbollar och höga lobbar är, tillsammans med superslag, tekniker spelaren får till förfogande. De naturliga slagen behöver ingen närmare förklaring, men superslagen är ett inslag som kräver taktiskt tänkande, åtminstone när man ställs mot dom lite högre rankade motståndarna.

Superslagen består av ett attackslag och ett försvarsslag. Slagen utförs med en enkel knappkombination och följs av en liten animering då karaktärerna plockar fram diverse redskap; Donkey Kong använder en banan för att slå extremt hårda bollar, medan Luigi plockar fram sin dammsugare som försvar i hopp att lyckas fånga upp bollarna.

Från början har Max inga superslag alls, han får istället träna upp dem på egen hand i en mängd olika minispel. I Mario Power Tennis är minispelen inte ett komplement till spelets handling, istället utgör de spelets kärna. För det är i minispelen man spenderar mest tid. Spelets bästa minispel är det otroligt beroendeframkallande ”Duck Walk” där det gäller att hoppa hage på tid. Duck Walk påminner om Mr. Driller med sitt enkla spelupplägg och förtjänar, enligt mig, ett fristående spel.

Mario Power Tennis är ett fulländat Mario-spel om än på två punkter; det är för enkelt för lite äldre spelare samtidigt som det saknar bra multiplayerfunktion. Det är underförstått att man måste äga två Game Boy Advance enheter för att spela mot en kompis, men att man dessutom måste äga två exemplar av spelet för att ens få tillgång till racketar och boll känns sniket och drar ner betyget rejält.

Omdöme: Mario Power Tennis visar prov på kvalité, spelmässigt som grafiskt. Men det är tyvärr för enkelt, och att man dessutom måste äga två separata spelkassetter för att spela en multiplayermatch är synd; givmildhet skadar aldrig. För visst är det så att tennis som så många andra sportspel handlar om mänskligt motstånd, RPG-handling eller inte?

Skriven av: Mats Ernofsson