Metal Gear Solid V

Av i i Recensioner, 2 Mer

Metal Gear Solid V: Metal Gear Online

Nu har äntligen onlinedelen av Metal Gear Solid V: Phantom Pain släppts. Sannie fortsätter därför sitt test av spelet genom att spöa andra online.

Vid releasen av Metal Gear Solid V: Phantom Pain fanns det som bekant inget dedikerat onlineläge att tillgå, utan det vi fick tillgång till vid spelets debut var något som kallas för FOB-missions. Dessa uppdrag fick man möjlighet att prova på en bit in i kampanjen och förutsatte att man som spelare hade byggt Forward Operating Bases (FOB’s). Dessa baser fungerade precis som Mother Base men med den enda skillnaden att man kunde utrusta baserna med diverse vapen och säkerhetsutrustning för att förebygga infiltrationer från spelare online. Det man som infiltrerare vann på att smyga sig in i andras baser var ett stycke av deras surt förvärvade pengar och råvaror. Basens utrustning var det som utgjorde utmaningen för den som försökte infiltrera och nyckeln till famgång låg helt enkelt i att bygga en så stabil bas som möjligt.

Upplägget var ganska simpelt, men också ganska beroendeframkallande. Att misslyckas med en infiltrering på en motspelares bas gav, i alla fall mig, en stark drivkraft till att försöka tills dess att man lyckades. Tanken av att vara den enda härskande Big Boss på planeten var minst sagt lockande, och inte bara som infiltratör utan även som försvarare av sina egna baser. Allt som allt var denna ”online-bit” mer än nog för mig under min introduktion av spelet och jag förväntade mig faktiskt inte mycket mer än så av ett spel som besitter ett så omfattande enspelarläge som Phantom Pain faktiskt gör. Men nästan en månad efter Phantom Pain’s debut släpptes även ett separat online-läge kallat Metal Gear Online, vilket lånar funktionalitet och upplägg från föregående Metal Gear Online-versioner och alltså fungerar på ungefär samma vis.

Metal Gear Online, eller MGO, erbjuder ett mer traditionellt multiplayer än de ovan nämnda FOB-uppdragen, med flera olika sorters spellägen att välja på och flera olika sorters karaktärsklasser att spela som. Klasserna består av en som specialiserar sig på tunga vapen – Enforcer – en som fokuserar på distansbaserade attacker som snipers etc. – Scout – och en som följer det mer traditionella MGS-upplägget och fokuserar på ren osynlighet, närstrid och snabbhet – Infiltrator. Bortsett från de olika klassernas ”vapenkunskaper” har alla klasser tillgång till specifika förmågor, där exempelvis Infiltrator-klassen har tillgång till ett cloakingsystem som gör honom/henne osynlig, medan Scout-klassen bl.a har tillgång till snabbare markering av fiender. Specialförmågorna ger varje karaktär lite extra charm och skapar dessutom omväxling på en behaglig nivå.

De olika typer av spellägen som finns att välja på är Cloak And Dagger, Comm Control och Bounty Hunter. Där det sistnämnda är det mest traditionella och fungerar ungefär som vilket Team Death Match-läge (TDM-läge) som helst. Den enda skillnaden är att båda lagen i detta fall tävlar om att roffa åt sig motståndarlagets ”tickets” istället för att enbart döda varandra. Dessa tickets reduceras hos motståndarlaget genom att extrahera motståndare eller döda dem. Men genom att extrahera sina motståndare samlar man även tickets åt sitt eget lag, samtidigt som det läggs ett ”bounty” på den som dödar eller extraherar en motståndare, vilket gör upplägget lite mer taktiskt än ett helt standardiserat TDM-system.

Comm Control fungerar också likt ett gammalt klassiskt spelläge, nämligen Capture The Flag. Comm Control går ut på att ett attackerande lag ska försöka ta över så många Comm Links som möjligt från ett försvarande lag, för att i sin tur ladda ned viktiga filer inom en viss tidsram. Comm Linksen erövras efter att en spelare befunnit sig i dess närhet i en viss tid, vilket det försvarande laget förstås ska försöka förhindra. Så fort all data är nedladdad vinner det attackerande laget och hinner det attackerande laget inte ladda ned datan innan tiden är slut förlorar de och segern går till det försvarande laget.

Cloak And Dagger är å andra sidan det spelläge som skiljer sig mest från något jag tidigare spelat online och som faktiskt följer MGS-upplägget på ett intressant vis och dessutom uppmuntrar spelare att vara så ”sneaky” som möjligt. Spelläget går ut på att ett attackerande lag ska sno data-discs från ett försvarande lag, för att sedan ladda upp datan på en specifik position på kartan, detta medan det attackerande laget bara har bedövningspistoler eller andra icke dödliga vapen till sitt förfogande. Det försvarande laget har dock dödliga vapen att tillgå och skulle man som attackerande bli dödad av en försvarare är spelomgången över, vilket innebär en ganska hög svårighetsgrad för de attackerande. Att vara ”sneaky” och att alltså inte bli sedd är därför av högsta prioritet som attackerande lag, vilket i många fall innebär ganska spända och energiska ”kurragömma-situationer” som ger spelläget det där lilla extra.

Allt som allt är spellägena tillräckligt omväxlande för att inte bli enformiga och klasserna tillräckligt olika varandra för att skapa ett intresse kring att testa all tre, utan att för den delen skapa obalans. Blir man dessutom duktig på att spela som någon av klasserna så levlar man i ungefär samma takt som man låser upp uppgraderingar i form av nya vapen, ny utrustning och liknande, vilket är ganska ofta. Det man kan låsa upp efter lite levling är allt från nya vapen till nya camouflagekläder och diverse ”sneak-manicker”, precis som i så många andra onlinespel av liknande slag. Även här går det alltså att finna likheter med andra onlinespel, vilket kanske gör att MGO inte sticker ut speciellt mycket ur mängden, men det är inget som irriterar då denna typ av system faktiskt gynnar spelupplevelsen och ger spelaren en anledning att spela ännu en match.

Slår man ihop de tre spellägena och de tre klasserna får man alltså en ganska härlig blandning av upplevelser att åtnjuta. Och räknar man in alla potentiella uppgraderingar som finns att låsa upp finns det dessutom ganska mycket att göra och därmed ganska lite att klaga på. I det stora hela är alltså MGO ett riktigt trevligt tillägg till ett redan underbart spel. Det besitter det man kan förvänta sig av ett onlineläge i ett spel av denna kaliber och hjälper egentligen bara till att komplettera ett redan mästerligt spel. Ska jag däremot klaga på något så kan jag kanske tycka att MGO lika gärna kunde släppts tillsammans med Phantom Pain vid release, även om det i detta sammanhang kanske hade blivit överflödigt. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain är – med eller utan onlinedel – ett mästerverk och man skulle kunna se på MGO som en slags förlängning eller utbyggnad av detta mästerverk. Vilket också är anledningen till att denna recension enbart blir en förlängning av recensionen på kampanjen och alltså inte får något eget betyg.

Läs gärna vår recension av Metal Gear Solid V: Phantom Pain.

Det Bra

  • Cloak And Dagger
  • Mycket variation bland de olika klasserna och spellägena
  • Mycket att låsa upp

Det Dåliga

  • Släpptes kanske lite sent

Skriven av: Sannie Jönsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Efter en lång tid av fiktiva framtidskonflikter återvänder Call of Duty-serien till sina rötter, 1900-talets krig m… https://t.co/mhPLwbld6N
I Sonic Forces har Sonic Team försökt utveckla ett klassiskt Sonic-spel i modern tappning. Hur väl har de lyckats m… https://t.co/qkdspKuxJK
Once more into the fray. Uppsalabaserade studion MachineGames ger oss åter möjligheten att meja ner nazister.… https://t.co/qmRlUbjLSq