Need For Speed: Rivals

Av i i Recensioner, 6 Mer

Need For Speed: Rivals

Sannie anser att alla av nya konsoler releaser bör innehålla minst ett bilspel. Han har testat Need For Speed: Rivals och frågan är om det håller måttet som releasespel.

Var konsol förtjänar ett bilspel vid release, Xbox One har exempelvis både Forza 5 och Need For Speed: Rivals till sitt förfogande. Playstation 4 skulle haft både Drive Club och Rivals, men fick efter en del förseningar kring Driveclub i slutändan nöja sig med enbart Need For Speed. Borde PS4-ägare vänta på Drive Club eller är Rivals tillräckligt bra för att tillgodose de förväntningar som bilfantaster har på ett next-gen bilspel?

Att de bilfantaster som är ute efter en mer simulatorlik upplevelse kanske bör hålla sig undan Need For Speed i allmänhet är vid det här laget mer eller mindre vedertaget. Detta då Need For Speed-serien i största allmänhet inte är känd för sin realism, bortsett från något enstaka spel. Rivals följer till större delen de riktlinjer som tidigare spel i serien är kända för och siktar med Criterion Games bakom ratten på ett än mer arkadlikt upplägg, vilket förstås bidrar till något som befinner sig ännu längre bort från det man kallar för simulation. Upplägget påminner många gånger om det vi tidigare sett i Need For Speed: Hot Pursuit – samt vissa delar av Burnoutserien – och erbjuder vid det här laget inte bara hetsiga biljakter och brutala krockar, utan även ett och annat vapen.

Krockarna är visserligen inte lika brutala som de exempelvis är i Burnout Paradise, men det krockarna saknar i brutalitet tar racen, jakterna och de nykomna vapnena igen i både det ena och det andra anseendet. Vapnena kan på vissa sätt liknas vid de vapen som man i tidigare Need For Speed-spel (bland annat Hot Pursuit) har haft tillgång till om polis, men är denna gång inte lika defensivt inriktade som i tidigare spel och finns i olika utsträckning tillgängliga för såväl polis som street racer.

Vapnena är roliga och enkla att använda, men är lagom begränsade och därför inte för enkla att nyttja. Vapensystemet är dessutom tillräckligt intressant för att i det långa loppet bli något beroendeframkallande. Det krävs nämligen en del timing och en del taktik för att till fullo nyttja vapnens kraft. Det går heller inte att använda dem obegränsat många gånger eller hur frekvent som helst. Det bidrar till att man hinner längta lite mellan varje avlossat vapen tills dess att nästa tillfälle uppstår. Att behöva avvakta och invänta rätt läge innan man har möjlighet att ge igen på ettriga polisbilar och racers som hetsar en under loppens gång kan ibland vara väldigt frustrerande, men samtidigt fruktansvärt tillfredställande när man väl får möjlighet att göra så.

Upplägget är i övrigt simpelt, spelet utspelar sig i en mer eller mindre öppen värld och landskapet går snabbt att färdas genom med det inbyggda GPS-systemet eller genom att välja destination via kartan och snabbfärdas till utvald plats. Man spelar antingen som polis eller som racer. Som racer ska man se till att hålla sig undan polisen och vinna så många lopp som möjligt. Som polis ska man däremot se till att sätta dit så många racers som möjligt. Man får under spelets gång dessutom möjlighet att spela som racer eller som polis när man så behagar. Under loppens och jakternas gång måste man hålla koll på sin bils hälsa för att inte totalkvadda bilen och får därför även se till att hålla utkik efter bilverkstäder längs med vägarna. Så fort man kör igenom en bilverkstad blir bilen helt återställd och all vapenamunition fulladdad. Utöver det blir den välbekanta Nitroboosten också påfylld och redo att användas.

Kontrollen är trots GPS, karta och vapenfunktioner väldigt lätt att förstå sig på och kan i en bilspelsexperts ögon kanske kännas lite begränsad. Den går snabbt att lära sig men man får trots det inte möjlighet att lära sig den i sin egen takt då man redan under spelets 15 första minuter blir påtvingad såväl polisbil som racerbil och allt vad de innebär. Denna strikta handhållning varar dock bara under de första minuterna och återkommer inte under senare delar av spelet, vilket förstås uppskattas då spelet i helhet faktiskt inte är speciellt svårt att greppa. Faktum är att mekanik som rör bland annat bilfysik inte är tillräckligt avancerad för att bli speciellt tilltalande i längden. Det mesta lär man sig under de första timmarna och sedan finns det inte mycket mer att varken lära eller finslipa för att bli bättre, mer än möjligtvis vapentaktiken.

Det är därmed inte sagt att svårighetsgraden i Need For Speed: Rivals är låg, för den bestäms främst av hur du själv väljer att spela spelet. Väljer man att nyttja det sömlösa multiplayerläget kan man nämligen möta alla möjliga sorters motstånd från andra spelare online. De kan välja att antingen jaga dig som polis eller möta dig som racer vart som helst i det öppna landskapet. Bestämmer man sig för att vara tillgänglig för andra spelare online finns det därför alltid risk att man blir utklassad på ett eller annat vis. Det finns förstås möjlighet att stänga av denna funktion om man hellre känner för att spela mot datorer och har man svårt med något specifikt uppdrag finns det oftast olika lopp och olika jakter med olika svårighetsgrader att välja på under kampanjens gång. Hur mycket motstånd man vill ha är, som tur väl är, därför helt upp till en själv.

När det kommer till grafik och effekter så är det något det finns gott om i Rivals. Det kanske till och med finns lite väl mycket av just denna vara. Det är löv som blåser åt både höger och vänster, tillsammans med både dimma, dammoln, fritt svävande partiklar, droppande vatten från byggnader som inte ens är blöta och bilar som utav någon konstig anledning också alltid ser blöta ut. Det är effekter som verkar lagts på lager bara för att det finns processor och grafikkraft till det, utan någon som helst tanke på vad det har för inverkan på bilduppdateringhastighet och spelbarhet. Spelet ”flyter” visserligen till större delen av tiden på ca 30 FPS, men tappar med jämna mellanrum ett par frames här och där då det blir för mycket trams på skärmen på en och samma gång. Spelet ser i helhet snyggt ut, men man hade kort sagt hellre sett en högre och stabilare bilduppdatering än en massa onödigt kladd.

Övriga delar som kan vara värda att kommentera är att så gott som alla bilar är både snygga och omsorgsfullt gestaltade. Detaljerna är nämligen i bil-modell-sammanhang rätt så imponerande och lockar en med jämna mellanrum att stanna upp och ta sig en titt på vad det är man egentligen kör omkring i. Musiken är i sin tur bitvis trevlig att lyssna på och inger i kombination med motorljud och däckskrik en viss känsla av välbehag när man glider omkring på vägarna i spelets rätt så bastanta öppna värld.

Sammanfattningsvis är Need For Speed: Rivals ett rätt så hyggligt arkadbilspel som lyckas någorlunda bra med att ta klivet från föregående generation till den nya. Spelet erbjuder intensiva jakter och race, både när det kommer till multi- och singleplayer. Det bjuds även på en och annan teraputisk remix av moderna poplåtar tillsammans med rätt så trevliga motorljud, samt ett och annat realistiskt däckskrik. Vet man vad Need For Speed är vet man vad man får, har man å andra sidan aldrig spelat något av seriens tidigare spel skadar det absolut inte att ta sig en titt.

Fotnot
Sannie driver även en spelblogg där han denna vecka ägnar sig till 100% åt Playstation 4 och allt den har att erbjuda. Läs mer på GamingForLife.blogg.se.

Det Bra

  • Vapnen
  • Spännande jakter/race

Det Dåliga

  • Framedrops
  • Inte tillräckligt djupt
7

Skriven av: Mats Ernofsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Göteborgsbaserade indiestudion Skyglobin avslutar nu sin trilogi The Journey Down. Vad väntar Bwana och hans vänner… https://t.co/a9m5dNOpdv
Beetlejuice är en mycket excentrisk och busig figur, vilket borde passa bra in i LEGO-universumet. #Legodimensions… https://t.co/byC1Z34XUN
Pokkén Tournament är en handburen återutgåva av det mycket populära Wii U spelet med samma namn.… https://t.co/nyq6ZogsSV