Om nya Ni No Kuni kommer att bli årets rollspel när vi summerar spelåret 2013 återstå att se, men Sannie har så mycket lovord att säga om spelet att det mycket väl kan bli så.

Studio Ghibli är kanske för många människor mest förknippade med sin oscarsbelönade film, Spirited Away, och det med all rätt. Ghibli har, när det kommer till film och animation, en förmåga att förvandla det mesta de rör vid till något som både artistiskt och storymässigt känns väldigt fängslande. Ni No Kuni: Wrath of The White Witch, är det Ghibli tillsammans med Level-5 studios på senare tid ägnat sig åt. Frågan många kanske ställer sig, är om deras senaste skapelse har förmåga nog att lämna lika stora intryck även i spelvärlden?

Level-5 Studios och Ghibli har i ett tidigare samarbete släppt ett spel vid namn Ni No Kuni: The Jet-Black Mage (Ni no Kuni: Shikkoku no Madōshi) till Nintendo DS. Men som vi i Europa och USA tyvärr inte har fått ta del av. Den versionen vi i resten av världen däremot får sätta tänderna i är Ni No Kuni: Wrath of The White Witch till Playstation 3, och som jag efter mitt sökande förstått är en förlängd version av den tidigare versionen till Nintendo DS.

Ni No Kuni har en väldigt engagerande berättelse att förtälja, en berättelse om en 13 år gammal grabb som under mycket bisarra omständigheter mister sin mamma. Det visar sig dock rätt snabbt att det kanske finns en möjlighet att rädda henne, och detta genom att besöka den värld som parallellt existerar med den Oliver växt upp i. Detta får Oliver berättat för sig av sitt gosedjur som plötsligt får liv i sig. I den parallella världen ska det enligt Olivers gosedjur, Drippy, finnas en så kallad själsfrände till varje levande ting, och därmed en koppling till Olivers mammas bortgång.

Det visar sig nämligen att Drippy, som tidigare varit herre över feerna, blivit förhäxad och förvandlad till ett gosedjur i den andra världen av en ond man vid namn Shadar, och förd till Olivers värld mot sin vilja. Som tur väl är vet Drippy en hel del om kopplingen mellan Olivers värld och sin egen, i alla fall tillräckligt för att kunna hjälpa honom. Oliver kommer snart underfund med att han besitter en förmåga som tillåter honom att använda magi, och att han är något som Drippy kallar för The Pure Hearted One. Det är den som kan rädda Drippys värld från Shadar och en framtida undergång. Oliver får med Drippy vid sin sida ihop tillräckligt med mod för att påbörja den mödosamma resa som nu väntar de båda.

Så fort Oliver anländer i Drippys värld får man som spelare en snabb genomgång på hur man hanterar de fiender man under spelets gång kommer att tampas med. Spelstilen påminner väldigt mycket om den som Tales of-serien (Tales of Symphonia) använder sig av, där man väl i en strid kan röra sig fritt över spelplanen och med hjälp av olika snabbval attackera eller skydda sig mot fienderna. Fienderna syns dessutom på världskartan, i grottor eller vart du än befinner dig, och gör det möjligt för spelaren att aktivt välja vilka fiender man vill gå in i strid med.

Det som ger spelet det djup och det engagemang som striderna faktiskt förmedlar är däremot de varelser som kallas ”familiars” som man så småningom stöter på. Dessa varelser lever i den parallella världen och är tekniskt sett vanliga fiender/djur som man möter i strider och får möjlighet att fånga och bli vän med. Dessa familiars är det som lägger grunden för Olivers styrka och slagkraft under äventyrets gång. Ungefär som i Pokémon får man helt enkelt bygga sitt eget team med hjälp av de monster man gör sig vän med under resans gång.

Alla familiars har många olika förmågor och olika attacker att välja på (inte bara fyra attacker som i Pokémon). Alla kan utvecklas och byta utseende vid olika levels och blir därmed starkare, precis som i Pokémon. Det är inte bara på den fronten det är likt Pokémon, de olika typerna av familiars är svaga mot vissa typer av attacker och starka mot andra. Det handlar helt enkelt om att skaffa sig ett så slagstarkt team som möjligt, men med den skillnaden att det nu handlar om att rusta sina vänner inför strid och inte att samla så många som möjligt. Även om den möjligheten finns.

Kort sagt skulle man kunna säga att skaparna här har lyckats med en väldigt fin mellanlandning, precis mitt emellan Tales of- och Pokémon-serierna. Men även om så är fallet, skulle jag vilja säga att man som spelare aldrig någonsin upplever det som något man tidigare spelat. Det är två beprövade spelupplägg som tillsammans skapar en upplevelse man inte anat kunde vara så väl fungerande.

Även om en del av Ni No Kuni har vissa likheter med andra j-RPG:s (japanska rollspel) på marknaden så måste det påpekas att Ni No Kuni är en helt ny upplevelse, med grafikstil och artistisk känsla som jag tidigare aldrig någonsin skådat i ett spel. Ghibli gör jobbet riktigt bra. Det vill inte bara likna en riktigt lång och kvalitativ anime, utan det ser faktiskt ut som en också, men framförallt känns det som en. Allt från de tecknade filmsekvenserna till de cellshadade karaktärerna (in game) och vidare till den helt fantastiska musiken som är makalöst välgjord. Det enda jag kanske möjligtvis skulle vilja kritisera är röstskådespeleriet som ibland faller lite och tappar trovärdighet. Men då ska det ändå påpekas att det inte är speciellt ofta det händer.

Utöver alla de känslor och uttryck som spelet har att erbjuda finns det även en väldigt typisk levlingsdel av spelet som man mer eller mindre inte kan undvika. Framförallt för att alla j-RPG-spel ofta kräver en himla massa grinding. Men för att tala klarspråk så uppskattar jag faktiskt även denna del av spelet. Inte för att det är roligt att vänta på att en specifik familiar ska gå upp i level utan för att man totalt sett kan ha 12 spelbara karaktärer att välja på under en och samma strid. Vilket innebär att det alltid blir variation på striderna och att du har närmare en oändlig möjlighet på kombinationer av attacker du kan utföra. Men som om inte det vore nog så får faktiskt alla karaktärer som är tillgängliga under strid lika mycket exp, och det i sin tur resulterar i att man var och varannan strid går upp i level med i alla fall en karaktär.

Man får alltid en känsla av att det händer någonting och att man alltid kommer någonstans. Det betyder givetvis inte att det går snabbt att levla eller att spelet snabbt är över, men det känns aldrig som att man står still. Ska man göra allt i speler, inkluderat alla sidequests, ligger speltiden på ca 80 timmar. Och då kan man trots det fortfarande ägna sig åt att fånga alla familiars och att levla dom till max.

Ni No Kuni är redan ett spelminne som jag aldrig kommer att glömma och som jag definitivt vill besöka många gånger till. Det har allt man någonsin kan kräva från ett modernt rollspel och inger en känsla som jag senast upplevde när jag var 10 år gammal och spelade Pokémon för första gången.

Skriven av: Sannie Jönsson