Ninja Gaiden 2

Av i i Recensioner, 2 Mer

Ninja Gaiden 2

Vad är det där, en fågel? Ett flygplan? Nej, det är Ryu Haya… Du skulle inte hinna avsluta den grymma ninjans namn (Ryu Hayabusa) innan han skulle hinna springa fram till dig, göra coola stunts i luften, börja en grym combo, och missplacera ditt huvud några meter bort från din kropp. Med den lilla meningen hoppas jag att ni förstår vad detta spel består av, svärd, blod, kroppsdelar och ond, bråd död.

Det verkar idylliskt för de flesta hack and slash spelare (ja, det finns få genrer som kräver så lite hjärnkapacitet som hack and slash), men bakom idyllen börjar man ana ugglor i mossen. Första Ninja Gaiden kom ut 2004. Det gav den filantropiska spelskaparen Tomonobu Itagaki (en riktig bad-ass!) lika mycket beröm som om han hade hittat Eldorado. Med det i tankarna förväntade jag mig att Ninja Gaiden II skulle bli lika igenomslagande, både spelmässigt och grafiskt, som dess föregångare. Tyvärr så dog mina förväntningar redan på första banan.

Mitt första intryck av spelet var självklart ”blodigt” och ”grymt” eftersom att de första sisådär 20 minuterna av spelet består av att du plöjer dig igenom massiva horder av demon-ninjor (visst låter det grymt?). Det är ganska okej i början av spelet då man förväntar sig att bli introducerad till en handling à la God of War (ett annat ess inom hack and slash), men icke! När jag väl kom till andra kapitlet så fick jag handlingen serverad till mig i form av en textremsa som smakade ytterst tråkigt och klyschigt. Men nåväl, tänkte jag, och fortsatte spela, kanske är handlingen inte så viktig i ett spel som ska erbjuda en actionfest som nöjer alla sinnena. Det var tyvärr här jag började ifrågasätta meningen med hack and slash.

Hack and slash spel är ökända för sitt linjära innehåll, såsom massvis med osynliga väggar, vägskäl med endast ett alternativ och massvis av fiender. Tack vare att Ninja Gaiden råkar vara ett hack and slash spel så ska jag väl inte klaga på dess enformighet eftersom det är en del av genren. Visserligen är det en charmig del av spelet, eftersom att man inte måste oroa sig för att ”backtracka”, alltså att komma ihåg var man gjorde vad, eller välja mellan alternativ som kan beröra handlingen. Ninja Gaiden II går på många sätt på räls och är med det väldigt bekymmersfritt, förutom alla demoner som är ute efter ditt huvud, såklart.

Jag kan inte sluta jämföra Ninja Gaiden II med God of War II, mest eftersom det hade allt i sig, plus lite mer! Visst, God of War II saknade det där lilla extra rent grafiskt som Ninja Gaiden II verkar ha fått för mycket av. Visst, kanske datorernas intelligens låg lite grann på efterkälken, men det spelade ingen roll, för God of War var så underbart kul, och spännande! Ninja Gaiden II å andra hand, har satsat så hårt på grafisk prestanda och så många combos, attacker, stunts, vägg-klättringar, manövrar och vapen att de har glömt bort allt annat.

Det verkar faktiskt som om spelskaparna bara har plöjt fram en massa ursäkter för att en superninja ska kunna rusa fram mellan olika scenariona. Jag tänker på själva handlingen. Ninja Gaiden II handlar om en ninja som ska kasta tillbaka demoner in i helvetet. Visst, det hade kunnat bli lika episkt och känslosamt som i God of War II, men icke! Här drivs handlingen fram av textremsor, underbart!

Dessutom är banorna dåligt designade. Dom består av trånga korridorer, udda utomhusbanor i en japansk samuraimiljö, en framtida värld (vilket får mig att se ut som ett stort frågetecken), demoniska kyrkor, rymdskeppsaktiga flygplan och diverse grymheter. Designerna har inte ens brytt sig om att dölja de osynliga väggarna. Blodet från en fiende kan till exempel plötsligt sväva i luften, mitt ute i ingenstans. Samma sak gäller kameran. Den följer dig som en förvirrad geting och går in i väggar då och då och är helt värdelös i alla perspektiv.

Åter igen så ser man att utvecklarna har satsat för hårt på själva fightingmomentet. Man möter samma fiender om och om igen vilket blir tjatigt. Det är visserligen mer realistiskt så än om det är olika monster för varje bana, men det är kul att se nya monster, en njutning jag inte fick känna i detta spel då jag mötte samma demoniska ninjor om och om igen.

När vi ändå är på ämnet demoniska ninjor så vill jag säga att inget är mer tillfredställande än att svinga sitt svärd igenom en, två eller sjuttiotvå demoniska ninjor. Detta är det momentet då Ninja Gaiden II får mig att frossa av lycka, fightingen. Det finns tre knappar, en för ett vanligt slag, en för ett superslag och en för att blocka. Tänk er nu en massa kombinationer mellan de där knapparna, sedan tonvis med vapen och till slut, grymma effekter och tillfredställande “fatalaties” som kan jämföra sig med det brutala i mortal combat. Det är verkligen här som Ninja Gaiden II skiner starkt jämfört med dess rivaler. Spelet är så actionpackat att det är helt otroligt. En buttonmasher (Homo Sapiens Button Masherutops) kommer snart att märka att han blir utklassad efter några timmar inne i spelet. Det är nämligen så att spelet kräver att man är smart, vet hur man använder combos och är snål med sina liv.

Som sammanfattning är Ninja Gaiden II en stor actionfest för hela familjen, okej. Nej, det är en actionfest för dig, ensam, eller med några polare, medan familjen är ute på semester eller så. Tar man bort actionmomentet ur spelet så är det i stort sett värdelöst. Detta beror på att handlingen mest fungerar som en ursäkt för att ta spelaren från coolt scenario 1 till coolt scenario 2. Scenariona, eller banorna, ser visserligen ganska fula ut, men konceptet kan vara beundransvärt i alla fall.

Fastän fightingmomenten är underbart bra så förstörs en del av känslan då man plötsligt står utanför skärmen, och kameran inspekterar en fläck i distans medan Ryu (du) håller på att mördas med en rostig svärdsudd av en blodtörstig demon. Skämmes säger jag bara. Visserligen finns det ett tonvis med vapen för att tillfredställa alla era sjuka, demoniska lustar, men även där så försvinner en del av känslan på grund av en trist variation av monster. Missuppfatta inte mig, Ninja Gaiden II är kul, actionfyllt och blodigt, men det håller bara inte i det långa. Tack vare Ninja Gaiden I till Xbox så sattes standarden ganska hög, och det var något Tomonobu Itagaki inte kunde uppfylla den här gången. En råkokt hack and slash spelare skulle säkert kunna njuta av detta spel och undgå de stora hålen där handling, logik och relevans skulle vara, men för den vanliga fritidsspelaren så är detta spel inte något att röra.

Det Bra

  • Blodig action
  • En massa vapen och kombinationer
  • Läcker grafik, i alla fall på karaktärerna
  • Svårt, många svårighetsgrader
  • Dålig kamera
  • Dåliga banor
  • Medioker musik
  • Taskig variation på fiender

Det Dåliga

  • Varför heter Ryu Hayabusas (råjapanskt namn) pappa Joe!?
  • Usel handling
5

Skriven av: Mats Ernofsson

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Det 13 år gamla World of Warcraft får ännu en expansion. Har Blizzard lyckats förnya spelet? Viktor har svaret på d… https://t.co/6jGCb0kyrc
Fresh ‘N Rebels nya hörlurar Clam har snygg design och aktiv brusreducering. Hur är ljudkvaliteten och komforten?… https://t.co/K61y3S4HHY
Bamboo Slate från Wacom är ett smart anteckningsblock för dig som snabbt behöver överföra vanliga anteckningar till… https://t.co/FGHAIb3rEi