Painkiller: Hell & Damnation

Av i i Recensioner, 3 Mer

Painkiller: Hell & Damnation

Painkiller: Hell & Damnation väcker inga känslor hos Sannie. Det är ett spel som är sådär lagom kul, men som inte sticker ut från mängden av spel på marknaden.

Det är sannerligen inte lätt att skriva en recension om ett spel som inte framkallar några känslor. När jag som recensent väljer ett spel så hoppas jag på att spelet i fråga antingen är riktigt jäkla bra eller helt uruselt. För att allt däremellan inte väcker några känslor och därför känns helt hopplöst att skriva om.

Painkiller är tyvärr ett sådant spel som hamnar mittemellan superbt och vansinnigt tråkigt. Det är ett spel som hämtar all sin inspiration från gamla klassiker som Doom och Quake, men anstränger sig sådär lagom mycket för att vara underhållande. Det erbjuder hyfsat snygg grafik, häftiga vapen, enorma mängder fiender och tjatig musik.

Precis som i Quake och Doom kretsar inte heller spelet kring någon speciellt intressant handling, man ska rädda sin älskade och inte mycket mer. För att nå den älskade måste man hjälpa döden (?) att samla in en mängd själar både från normalt stora fiender och enormt stora bossliknande fiender.

På vägen lär man sig att nyttja dessa själar till att gå bärsärk på alla som vågar stå i ens väg. Efter att ha samlat ett visst antal själar under en bana får man alltså en boost som ger en extra kraft att enkelt dräpa vem det än är som står i vägen. Kraften triggas dock automatiskt när man samlat de själar man behöver och kan därför, om man har lite otur, sättas igång när man som minst behöver den.

Som jag nämnde ovan så är musiken väldigt repetitiv, men den passar rent estetiskt bra in i spelet. Det är Metal och hårdrocksslingor som loopats och som passar alldeles utmärkt till spelets satanistiska utseende, men som driver en till vansinne efter ett tag. Efter ett par timmars spelande valde jag att stänga av ljudet för att plugga in min MP3-spelare i öronen och fortsätta på min ljudbok.

Det finns inte heller speciellt mycket att säga om kontroll och spelbarhet. Det finns en hoppknapp som inte gör någon speciell nytta, en primär skjutknapp som gör extremt mycket nytta och en sekundär skjutknapp som jag sällan använde. Man skjuter på allt som rör sig i varenda bana och har sådär lagom mycket kul. Ibland behöver man titta på kompassen, vilket inte är jättekul. Har man tidigare spelat Doom eller Quake, vilket trots allt de flesta någon gång har gjort, så finns det inte mycket mer att tillägga.

Slutligen skulle man kunna säga att den enda riktigt positiva delen med Painkiller är att man genom co-op-läget kan spela igenom spelet med en vän. Bortsett från den repetitiva musiken finns det i övrigt inte mycket som är värt att varken hissa eller dissa. Jag hade lagom mycket kul när jag spelade, men tänker nog inte ta upp det igen. I alla fall inte själv.

Det Bra

  • Co-op

Det Dåliga

  • Repetitiv musik
5

Skriven av: Sannie Jönsson

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Det 13 år gamla World of Warcraft får ännu en expansion. Har Blizzard lyckats förnya spelet? Viktor har svaret på d… https://t.co/6jGCb0kyrc
Fresh ‘N Rebels nya hörlurar Clam har snygg design och aktiv brusreducering. Hur är ljudkvaliteten och komforten?… https://t.co/K61y3S4HHY
Bamboo Slate från Wacom är ett smart anteckningsblock för dig som snabbt behöver överföra vanliga anteckningar till… https://t.co/FGHAIb3rEi