Än en gång dyker den papperstunna versionen av Mario upp i en Nintendokonsol nära dig. Lika gulligt som vanligt. Men är det lika beroendeframkallande?

Det är 16 år sedan Paper Mario släpptes till Nintendo 64. Nu är den femte delen här. Ett gäng Shy Guys härjar i Port Prisma. De suger upp färgen från staden och dess omgivningar. När Paper Mario anländer är färgen bara fläckvis borta, men hotet om total färglöshet är överhängande. Nu ska du inte tro att Shy Guys agerar på egen hand. Nej, de skulle de säkert inte kunna göra. Kan du gissa vem som är skurken bakom allt? Inte särskilt svårt att gissa. Det är givetvis Bowser.

Precis som tidigare Paper Mario-spel är Color Splash skapat för att passa alla åldersgrupper, alltså även barn. Spelet är mycket tilltalande för barn. Det är sådär sockersött och färgglatt som bara ett Mariospel kan vara. Men, sen envisas spelet med att presentera textrutor på löpande band. Jag blev snart trött på all text med helt ovidkommande dialoger. Hur är det då inte för barn? Barn som antingen inte kan engelska eller bara kan lite. Nej, jag har svårt att förstå att det finns så många dialogrutor som inte för handlingen vidare.

Jag är kluven inför spelmekaniken. Din uppgift är att färglägga kungariket, besegra Bowsers hejdukar och fria alla Toads som antingen förlorat färgen eller fastnat på något sätt. Om du färglägger allt på en bana blir du inte särskilt rikt belönad och dessutom är det enormt lätt att missa någon lite detalj som behöver färgläggas och då uteblir belöningen helt. Därför hoppade jag snart över det. Att besegra Bowsers kumpaner blev även det snart väldigt enformigt.

Alla sammandrabbningar sker med hjälp av kort i turordningsbaserade strider. Korten har olika attacker som bland annat att hoppa på fienden, slåss med hammare och kraftfulla specialkort. Dessa sistnämnda kort är kopior, kallade replica, av riktiga föremål såsom en fläkt, staty eller vaskrensare. De är väldigt kraftfulla och eliminerar oftast flera fiender på en gång. Här finns ett stort problem. Inför varje omgång kan man nämligen snurra en sorts roulette med kort. Bland dessa finns ofta en replica. Den är jättelätt att vinna då man själv bestämmer när hjulet ska stanna. Jag gissar på att i 75 procent av snurren lyckades jag vinna en replica. Därmed blev striden löjligt enkel. Även utan dessa kraftfulla kopior är striderna lätta. De passar därför väl till barn. Allt som allt innebar det att högern av kort växte, pengahögen växte och min trötthet växte. Tröttheten, och till det frustrationen, berodde inte enbart på alltför lätta strider utan att det turordningbaserade upplägget gjorde att de drog ut på tiden alltför mycket. Strid på strid såg likadan ut. Nämnde jag långsamma strider? Användningen av replicakort är visserligen så himla läckert gjorda, men vem orkar sitta och titta på samma långdragna process varje gång ett kort används?

Det är tur att bandesignen räddar Paper Mario: Color Splash från en katastrof. Den är oftast helt underbar. Då tänker jag inte bara på det visuella som är strålande utan främst på problemlösningen. Många banor är småkluriga och väldigt mysigt upplagda – har jag nämnt barnvänligheten? Problemen är därmed inte alltför svåra, men man får tänka till sådär lagom mycket för att nivåerna ska kännas tillfredsställande. Dessutom måste man ibland återkomma till banor man redan spelat för att slutföra det sista lilla bansnutten. Den man inte kunde klara av tidigare då man kanske saknat en viss Toad som visade sig finnas på en annan bana.

Hur ska jag då sammanfatta Paper Mario: Color Splash? Jo det är ett myspysspel på hög nivå. Ett spel för barn i alla åldrar – från sju till 127 är nog ett bra åldersspann. Med en underbar bandesign fängslar Color Splash. Samtidigt är spelet oerhört frustrerande beroende på löjligt enkla och enformigt långsamma strider och alltför många dialogrutor.

Skriven av: Linda Ernofsson