Längtar du tillbaka till 16-bitarseran? Tiden då allt var tvådimensionellt med tydliga pixlar och blippande ljud. Nu kan du ta dig tillbaka dit med en rymdraket som dock kraschar rakt ner i en gruva.

Nu är Platformines inget gammalt retrospel som man dammat av. Nej, det är ett spel som rider på den retrovåg som sköljer över delar av spelbranschen. Spelet är nämligen uppbyggt som om det vore ett spel från tidigt 90-tal. Mina tankar gick tillbaka till Duke Nukem som gavs ut till MS-DOS 1991. Alltså tiden före Windows och långt före våra moderna spels avancerade 3D-grafik. Jag minns hur jag hoppade på plattformar och utforskade en plattformsvärld med tuffa vapen i högsta hugg.

Som 16-bitars spel är allt som heter 3D och avancerad ljudsättning inte aktuellt. Istället är grafiken uppbyggd av pixlar och sprites. Med sprites menas den animationsteknik man använde i tvådimensionella spel. Grafiken i Platformines hade dock lika gärna kunnat vara varit i högre upplösning då jag inte blir helt begeistrad av så pass låg upplösning i nya spel. Det tycker jag mer hör hemma i ”riktiga” retrospel, alltså spel som utvecklats specifikt för 16-bitars plattformar.

Ljudet är verkligen ingen höjdare. Då menar jag inte att 16-bitars ljud i sig är kasst utan jag tycker helt enkelt inte att utvecklarna, Magiko Gaming, lyckats speciellt bra. Ljudeffekterna är ok, men musiken begriper jag mig inte på. I spel brukar ofta musiken på något sätt skildra stämningen, men i Platformines är det ett sammelsurium av olika klassiska stycken. Ibland är musiken lugn och ibland intensiv, fast den speglar inte alls vad som händer i spelet. Som exempel på mer intensiv musik kan jag nämna en elektrifierad version av Edvard Griegs I bergakungens sal.

Nu blev den här recensionen lite upp-och-nedvänd mot hur jag brukar skriva. Normalt startar jag med handlingen och avslutar med grafik och ljud, men eftersom Magiko Gaming vill surfa på retrovågen så var det naturligt att vända på steken. Så nu till handlingen. Vilken handling då förresten? Platformines är nämligen näst intill befriad från handling. Det enda man får reda på är att ens rymdskepp kraschat på en främmande planet och rakt ner i en gruva. Rymdskeppet har gått sönder så nu gäller det att hitta nio kanoner utspridda i gruvan. Kanonerna fungerar på ett besynnerligt sätt. De färglägger nämligen kvadrater på rymdskeppet och när hela skeppet har fått färg kan man ta sig ut ur gruvan. Att det saknades handling kändes faktiskt lite befriande. Nu kunde jag koncentrera mig på själva spelandet och slapp läsa en massa onödiga textrutor.

Gruvan är uppbyggd av mängder av plattformar, men man behöver inte gräva något själv. Man är dock inte ensam utan det finns mängder av fiender och fällor. Att det finns konstiga utomjordingar är givetvis naturligt. Men varför finns det en massa människor som inget hellre vill än pulverisera mig? Är jag inte på en främmande planet? Och saknar Magiko Gaming fantasi? Monstrerna är nämligen inte speciellt fantasifullt skapade.

Du får tillgång till fyra typer av vapen – pistol, hagelbössa, maskingevär och bazooka. Att man har en pistol är helt onödigt eftersom man tidigt får andra bättre vapen så denna kunde man ha skippat. Det är dock viktigt att uppgradera vapnen hela tiden eftersom motståndet blir allt tuffare. Det kan man göra på två sätt. Antingen köper man nya vapen eller så tar man vapen från de man besegrat. Det sista använde jag mig mest av. Det gäller att samla olika ädla metaller och plocka upp vapen och hattar från de man skjutit ner för att sälja dessa i affären. Detta eftersom man behöver uppgradera sin figur så att den bland annat får en bättre sköld. Hattarna ger för övrigt lite rollspelsliknande effekt på ens spelfigur. Det kan exempelvis vara bättre hälsa eller snabbare eldgivning.

När man spelat en halvtimme har man faktiskt sett det mesta av spelet. Då undrar du säkert om spelvärlden är så liten, men nej så är inte fallet. Världen är snarare enormt stor. Jag hade bara sett en del av hela gruvan när jag väl lyckats samla alla kanoner och därmed klarat spelet. Nej, jag skrev som jag gjorde därför att variationen är väldigt liten genom spelet. Allt eftersom man spelar tillkommer bara ett fåtal nya utomjordingar och mänskliga fiender och de är alla ganska lika varandra. Utvecklarna har nämligen inte haft allför stor fantasi när de skapat fienden. Däremot blir det fler och fler fiender som blir tuffare och tuffare allteftersom man spelar.

Enligt spelets topplista så går det faktiskt att spela igenom Platformines på under två timmar, men för att klara det lär du behöva nöta in gruvan ordentligt först och lära dig vartenda skrymsle. För mig tog det nämligen mycket längre tid än så. En intressant detalj är dock att gruvan delvis slumpas fram. Varje namn på ett spel ger nämligen en unik bandesign. Så då kan ett kompisgäng skapa en egen gruva med ett unikt namn och sedan tävla om vem som snabbast klarar spelet.

En annan sak som är ovanligt, men som finns i Platformines, är att man kan mer än dubbelhoppa i luften. Tack vare specialstövlar kan ens karaktär hoppa upp till fem hopp utan att röra någon plattform. Det var riktigt kul och gav en frihet åt spelandet. En annan kul grej är hälsomätaren. Eller rättare sagt den energisköld som omger spelaren. Den minskas när man träffas av fientlig eld och dessutom blir synfältet då ofta mindre genom att världen utanför sfären blir dimfylld.

Nu kan man kanske tolka vissa delar av min recension som att jag inte gillade Platformines men det är fel. Av någon anledning så gjorde det inte så mycket att spelet var väldigt enformigt och att musiken var halvt bedrövlig. Jag hade nämligen svårt att sluta spela. Jag skulle bara hitta alla kanoner och klara spelet. Det var stundtals tufft att hitta rätt väg genom gruvan. Återvägsgränderna duggade på vissa ställen tätt. Det var bara en sak som gjorde spelet utmanande.

Skriven av: Mats Ernofsson