Åter igen ställs jag öga mot öga med fragment ur barndomen, och denna gång med ett passande namn! Pokémon ligger ju nära hjärtat, det har ritsats in i mig efter alla hundratals timmar jag kan ha spenderat med diverse Pokémonprodukter, därför blev jag förvånad när jag fick händerna på denna produkt som trots massiva mängder av skepticism lyckades erövra mitt hjärta.

Spelets huvudkaraktär är en stackars sate som spolas i land på en främmande ö och det är inte nog med att hans frisyr är sabbad, hans minnen har blivit raderade likväl! Det händer ännu mer mystiska saker, och plötsligt, förutom de sistnämnda problemen, så blir du förvandlad till en pokémon! Det är det här som jag blev förvånad, vad hände med ’got to catch ém all’? Ska man fånga djur… fastän man är ett djur? Lyckligtvist visade sig att Pokémon Mystery Dungeon-serien lever på ett annat koncept än den gamla slänga-pokéboll-på-oskyldigt-djur idén som de första spelen i serien byggde på.

Det charmiga konceptet bygger nämligen att man försöker rensa upp världen, att göra den till en bättre plats. En sådär småsöt handling som får en att dra på mungiporna. Till sitt förfogande har man en massa pokémon som man stöter på under sina resor och som frivilligt följer med en – man behöver ju trots allt någon som hjälper en att slåss. Av vad jag har hört av min research, så levde de föregående spelen på att man räddade slumpmässiga pokémon, utan någon vidare, stor handling. Detta har förändrats drastiskt här då det faktiskt finns nya, mörkare (men inte allt för sängvätande) element indragna i spelet. Mycket bra, säger jag.

Spelet har också utrustats med en ny motor, både grafiskt och spelmässigt. Grafiken är rundare i jämförelse med de tidigare spelen (fast fortfarande i 2D) och färggladare, fast jag önskar ju att grottorna, eller ”dungeons” såg lite finare ut. Spelmässigt så har spelskaparna inkluderat en grottgenerator, alltså blir varje grotta unik då de skapas slumpmässigt. Ganska lik Diablo II:s kartgenerator, i för sig. Faktum är dock att ALLT inne i grottan förändrats. Det nog det som står bakom de små variationerna i grottorna och att det inte finns allt för komplexa uppdrag. Ja, man kan ju inte få allt.

Sockersöt handling, portabelt, gulligt och helt barnvänligt. Vad mer kan man önska sig? Vare sig om man har ett odödlig barnasinne eller en ung släkting att ta tyst på, så kommer Pokémon Mystery Dungeons: Explorers of Time väl till hands.

Skriven av: Mats Ernofsson