Ryse: Son of Rome

Av i i Recensioner, 3 Mer

Ryse: Son of Rome

Låter det lockande att strida som en officer i den romerska legionen? Då är det din uppgift att anta rollen som Maurius Titus och rädda Rom från barbarer och andra hot.

Maurius Titus svär över sin fars döda kropp att hämnas hans död. Det är brittiska barbarer som haft ihjäl fadern. Som ung, nybliven officer söker sig Maurius därför mot Brittanien och får i uppdrag att leda en grupp legionärer i kriget mot Brittaniens barbarer. Det blir ett blodigt krig, men frågan är om det bara är britterna som är Roms fiende? Maurius blir en alltmer aktad soldat allt eftersom kriget går, men hans höga moral tvingar honom att ta obekväma beslut.

Ryse: Son of Rome kändes som ett klockrent spel när jag först fick höra talas om det. Att spela som romersk officer och leda soldater ut i krig lät som en riktig hit. Nu har jag spelat igenom kampanjen och det första jag vill klaga på är att speltiden inte är den längsta. Jag klockade dock inte mitt spelande så jag vet inte exakt hur lång tid det tog.

Romarriket är bländande vackert i Ryse: Son of Rome och spelet visar verkligen att Xbox One är kapabel att skapa riktigt verklighetstrogna miljöer och intensiva stridsscener med mycket som händer samtidigt. Däremot fanns en bugg som uppträdde vid två tillfällen. Då försvann mycket av såväl väggar som golv helt och hållet medan andra blinkade irriterande. När denna bugg uppkom var det bara att starta om spelet. Det var inte så kul med tanke på att det tar en bra stund att ladda spelet. Däremot är laddningstiderna inne i spelet klart överkomliga.

Ryse: Son of Rome är en enda lång, snitslad väg där man aldrig behöver fundera över om man gått åt rätt eller fel håll. Man blir även mycket uppstyrd gällande strider och när man kan ge kommandon åt sin legion. Den mesta delen av spelet spelar man som Maurius när han själv tar sig an alla fiender. Striderna sker oftast mot flera fiender samtidigt och kan delas in i några steg. För det första, anfall hårt med din sköld så att en fiende kommer ur balans. Sätt därefter in en attack med ditt svärd. Slutligen, när fienden nästan är utslagen, startar man en speciell fas i striden kallad avrättning. Då går tiden in i slowmotion och andra fiender attackerar inte. Fienden som slaktas lyser upp i olika färger och det gäller att trycka på rätt knappar för att få så bra poäng som möjligt. Trycker man fel händer inget mer än att man får lägre poäng. Det var kul i början med dessa så kallade quick time events (QTE), men de kändes ganska snart som ett irritationsmoment. Att behöva ha två helt olika spelmoment blev rörigt. Det kunde till och med dyka upp QTE mitt i en bosstrid vilket var fruktansvärt irriterande.

En annan mycket viktig del av striderna är att när någon fiende sätter in en attack gäller det att antingen blockera dennes attack eller rulla undan. Kontrollen är visserligen riktigt tight, men det händer ändå lite underliga saker ibland. För det första tycks vissa, men som tur är inte speciellt många, fiender helt ignoreras när man försöker blocka dem. Även om det kändes som om jag tajmat en blockering perfekt så blockerades inte anfallet alls. En annat konstig sak är att spelet ibland får för sig att byta måltavla på ett ologiskt sätt. Det kunde exempelvis vara när jag skulle sätta in nådastöten mot en fiende så valde spelet att attackera en annan fiende trots att den var längre bort och trots att jag hade ryggen mot honom. Gällande avrättningarna så kunde jag inte alltid vara säker på att jag startat en avrättning utan striden kunde ibland fortgå som vanligt. I det fallet vill jag inte skylla på kontrollen utan det var mitt fel, men det blev ändå ett irritationsmoment att inte säkert veta om spelet kommer att gå in i QTE eller fortsätta som vanligt.

Det som på förhand lät roligast med Ryse: Son of Rome var att man kan styra sina styrkor vilket borde ge ett taktiskt inslag åt spelet. Tyvärr är denna del av spelet alldeles för lamt. Möjligheterna att styra en grupp soldater är inte bara få utan även starkt begränsade. När man går i en formation kan man exempelvis bara gå framåt, skydda sig mot pilar med hjälp av sköldarna samt kasta spjut. Jag som hade hoppats på betydligt bättre möjligheter på den här fronten.

På vissa ställen begära understöd från bågskyttar eller placera bågskyttar på valfritt ställe. Det valfria var dock inte speciellt valfritt. Det kunde exempelvis vara att man placerade bågskyttarna på vänster eller höger sida och valet behövde inte ha någon som helst betydelse rent taktiskt utan verkade mest finnas med för att det skulle.

Om man summerar själva spelandet så är det mycket monotont med få valmöjligheter och irriterande avrättningar. Ja, ordet avrättning passar bra. Dessa spelmoment är nämligen mycket råa och fyllda av blodsutgjutelse.

Då står hoppet till storyn om Ryse: Son of Rome ska vara ett spel värt att investera i. Den är välberättad med bra röstskådespeleri, men tyvärr var handlingen inte speciellt intressant under de första tre fjärdedelarna av spelet. Snarare var det med en lätt gäspning som jag tittade på filmklippen. Därefter kom en lite oväntad vändning som gjorde att spelet helt plötsligt blev intressant och fängslande. Men, vem orkar gäspa sig igenom tre fjärdedelar av ett spel i väntan på att det ska bli intressant?

Ryse: Son of Rome bjuder även på en multiplayerdel som är betydligt mer underhållande än enspelarläget. Här kan två kompisar spela tillsammans som gladiatorer i Roms maffiga arena Colosseum. Här kommer spelets strider mer till sin rätt med ett högt tempo. Precis som i enspelarläget kan man uppgradera sin gladiator, men här känns det som om man verkligen har stor glädje av uppgraderingarna. Det hade man visserligen även i enspelarläget, men uppgraderingarna kändes mer anonyma.

Summa summarum är Ryse: Son of Rome inget spel jag kan rekommendera trots hyfsat bra multiplayerspel. Lägg pengarna på något annat spel istället.

Det Bra

  • Snyggt
  • Multiplayer är ganska kul

Det Dåliga

  • Dåliga möjligheter att styra en grupp soldater
  • Kort speltid
  • Grafikbugg
  • Lång laddningstid när spelet startas
  • Ibland ställer kontrollen till små spratt i striderna
  • Tråkig handling under 75% av spelet
4

Skriven av: Mats Ernofsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Efter en lång tid av fiktiva framtidskonflikter återvänder Call of Duty-serien till sina rötter, 1900-talets krig m… https://t.co/mhPLwbld6N
I Sonic Forces har Sonic Team försökt utveckla ett klassiskt Sonic-spel i modern tappning. Hur väl har de lyckats m… https://t.co/qkdspKuxJK
Once more into the fray. Uppsalabaserade studion MachineGames ger oss åter möjligheten att meja ner nazister.… https://t.co/qmRlUbjLSq