Namco Bandai, som utvecklat Dragon Ball Z och Naruto-spelen, har grävt långt bak i anime-/mangaarkivet och gjort ett spel på 80-talsserien Saint Seiya. Frågan är bara om de oinvigda kommer att fatta något?

Jag ser mig själv som ett stort fan av japansk anime, men måste erkänna att Saint Seiya är en serie jag inte satt mig in i. En av anledningarna till detta är att den är rätt gammal men också för att den verkar väldigt invecklad och rörig. För fans av serien finns det mycket att hämta här, men för de som inte tidigare sett serien eller spelat fighters av denna typ kan det bli lite för rörigt.

Låt mig börja med att nämna att rent grafiskt är Saint Seiya väldigt snyggt. Eftersom serien gjordes på 80-talet har Saint Seiya aldrig sett bättre ut när det nu presenteras i HD. Alla karaktärerna är gjorda i 2D cell-shading vilket gör att de är ljusa och detaljrika medan arenorna och specialattackerna är i 3D.

Normalt när jag spelar fightingspel brukar jag hitta en favorit genom att träna mot datorn. Förvånande nog erbjuder spelet bara fem karaktärer och två banor att spela på i början. Det finns över 50 karaktärer i spelet totalt men de måste alla låsas upp i spelets storyläge vilket jag kommer att skriva mer om lite senare.

Spelet spelas inte helt oväntat väldigt likt både Dragon Ball Z- och Narutospelen där kameran är bakom axeln på ens karaktär. Vinkeln på kameran tillåter spelaren att fritt springa omkring i arenorna och fighterna känns snabbare och betydligt mer actionfyllda än i vanliga fightingspel. Nackdelen med kameravinkeln är dock att motståndarna ibland slår mer i luften än på varandra när de lätt hamnar för långt ifrån varandra.

Kontrollerna är väldigt enkla med två knappar för hårt och löst slag som man sedan kombinerar ihop med andra knappar för att få annorlunda slag. Superslag som kallas ”Big Bang Attacks” gör man genom att fylla en mätare under fighten och sedan trycker på R2. Specialattackerna är väldigt överdrivna, men häftiga och vackra att se.

Nu till det omtalade storyläget. Här rör det sig om fighter som tydligen skall följa animeavsnitten rätt väl. Det finns inga filmsekvenser men man tvingas lyssna på karaktärernas stillbilder prata mellan matcherna. Röstskådespeleriet går väl inte att klaga på men handlingen är så löjligt svår att förstå. Jag skulle bli imponerad om ens en inbiten Saint Seiya-fan skulle förstå det faktiskt. Hur som helst är storyläget en utdragen historia där man många gånger tvingas slåss mot samma motståndare två gånger i rad för att avancera. Flera gånger slutade jag faktiskt spela eftersom jag blev så trött på upplägget. Svårighetsgraden är också väldigt ojämn när man till en början är för enkelt men snabbt blir galet svårt. Vissa bossfighter kräver till och med tre matcher i rad.

Det är uppenbart att det här spelet är riktat till fansen för det är i det upplåsbara man finner spelets skatter. Utöver de 50 upplåsbara karaktärerna finns det leksaker, profiler och kläder man kan låsa upp. Att titta på leksaker från 80-talet var min absoluta favorit att låsa upp.

Saint Seiya kan vara ett väldigt roligt och actionfyllt spel som jag tror fans av animen och mangan kommer att uppskatta mest. Själva fightingen fungerar väl men spelet introducerar inget nytt eller gör något bättre än någon annan fighter i denne genre. Storyläget går säkert att förstå sig på om man sett animens över 100 avsnitt men utan det känns det som en enda röra.

Skriven av: Håkan Hägglund