Saints Row-serien blir allt galnare. Denna blev det nog lite för mycket för spelets eget bästa. Att vara övermäktig är inte alltid det bästa och Saints Row IV lider av samma problem som Stålmannen.

Stålmannens problem bör kategoriseras som den lyxigare sorten att lida av. Han är snabbare än ett skott, kan hoppa över höga hus (ja i början av sin karriär kunde han faktiskt inte flyga!) och är i princip osårbar. Hans krafter är hans problem. Eftersom han egentligen är så nära en gud på jorden man kan komma är det lätt att uppleva honom som tråkig. Det är exakt samma tristess som blir Saints Row IV kryptonit.

Inledningsvis är Saints Row IV väldigt likt sin parodifyllda föregångare. Efter att ha skapat en karaktär i den överdrivet välfyllda och inställningsbara karaktäreditorn får man spela ett antal väldigt enkla och linjära banor. Syftet med dessa är att ge oss lite bakgrund till hur vår galna gängboss lyckades rädda USA från en atombomb, bli president och sedan slåss mot en utomjordisk invasion ledd av en karismatisk brittisk krigsherre. Fråga mig inte varför han är så vältalig men så är det bara. Storyn är så absurd och fylld av bra tajmade skämt att det faktiskt funkar.

Efter att ens karaktär bli tillfångatagen sätts man in i en matrixliknande rekreation av den öppna staden Steelport och det är nu spelet blir en helt annan best. Eftersom du spelar i en datorvärld kan du manipulera världen så pass att du får superkrafter. Superhopp och att springa fort genom staden ger en otrolig frihet när det innebär att du kan ta dig vart som helst när som helst. Det finns ett stort antal krafter och alla är väldigt imponerande.

Tyvärr är det också dessa krafter i kombination med det överflöd av hälsa som släpps av både skurkar och civila i staden som sänker spelet. Spelet börjar enkelt tack vare alla superkrafterna, men det blir aldrig svårare. Har man lagt ner ett par uppgraderingar i hälsokategorin och dödar fiender i någorlunda bra takt blir man till slut odödlig. Skulle man mot förmodan hamna i en situation där man håller på att dö kan man enkelt hoppa flera hundra meter upp i luften och bara glida därifrån. Det finns enbart ett fåtal minibossar som tvingar en att spela någorlunda taktiskt men i övrigt springer man över allt motstånd, bokstavligt talat.

Skjutvapen i Saints Row IV är rätt överflödiga men trots det har utvecklaren Violition lyckats skapa några riktiga fina unika mänskliga och utomjordiska vapen. Alla vapensorter har olika kosmetiska modeller vilket är roligt för det gör det möjligt att hitta ett vapen som passar ens löjligt gjorda karaktär bättre.

Superkrafterna är som sagt otroligt häftiga i Saints Row IV men de är också kryckan för vad som gör Saints Row till Saints Row. Varför behöver jag egentligen använda skjutvapen när jag kan skjuta eldbollar ur mina händer? Varför behöver jag utvidga mitt gäng och få fler att slåss med mig på gatorna när jag kan kasta pansarvagnar genom luften genom att bara titta på dem? Vad finns det för mening med uppgraderingsbara bilar när min karaktär ändå springer fortare än allt annat på gatorna?

Det kanske värsta med spelet är att det finns uppdrag som utspelar sig utanför den matrixlika världen. Utanför matrix betyder att du saknar alla krafter som du hade inne och det bara suger! Jag kände mig som ett bortskämt litet barn som trots att jag blivit trött på min leksaker börjar grina när någon tar dem från mig.

Misstaget var dock att ge mig alla de här leksakerna så tidigt i spelet för det hela slutar i 20 timmar uppdrag där jag egentligen inte bryr mig ett dugg om staden Steelport. Utvecklaren verkar ha varit medveten om det här problemet och har försökt lösa det genom att placera 1400 samlingsbara sfärer med vars hjälp man uppgraderar sina krafter. Det fungerar ett tag men när de börjar bli längre mellan sfärerna märker man vilket arbete det faktiskt är att plocka dem.

De flesta av uppdragen som går att utföra i staden är återanvända från Saints Row: The Third men det finns några nya som drar nytta av superkrafterna. Att delta i supersnabba race på gatorna, hoppa på plattformar och klättra på enorma utomjordiska torn är några av de som står ut.

Trots att uppdragen utanför den matrixlika världen är utan superkrafter är det dem som står ut mest. I varje uppdrag skall man försöka rädda en vän till vår hjälte ur deras egna virtuella fängelse. Varje fängelse är oftast en parodi av något känt spel, någon tv-serie eller film. Jag vill inte avslöja något mer för det är höjdpunkten i spelet att uppleva dessa.

Saints Row IV innehåller precis som sina föregångare co-op för två spelare och det är definitivt roligare att spela två med superkrafter. Kombinationen av krafterna och möjligheten till att skapa otroligt löjliga karaktärer lockade till en hel del skratt online.

Saints Row IV är definitivt ett spel som prövar ens tålamod när det är väldigt enformigt. Eftersom kartan man är på i princip är kopierad från Saints Row:The Third känns det egentligen som om man spelar det spelet men med fuskkoder som gör en övermäktig. Den galna storyn, skruvade karaktärerna, självmedveten humor och den underbara karaktäreditorn gör att spelet fungerar. De som spelat serien förr lär uppskatta vissa skämt mer än andra. Tyvärr så håller spelet inte så länge när man utöver storyuppdragen inte bryr sig ett dugg om staden och vad som händer i den.

Skriven av: Håkan Hägglund