Umihara Kawase har anor ända tillbaks till 1994. Nu släpps ett modernare plattformsspel – Sayonara UmiharaKawase. Hur står det sig mot dagens 2D-plattformare?

Plattformsspel, och då speciellt de i 2D, tillhör en av mina favoritgenrer. Det är inte bara Super Mario- och Raymanspelen som fängslat mig utan det finns många bra spel inom genren. Därför såg jag fram emot Sayonara UmiharaKawase till PC. Nintendo 3DS- och Playstation Vita-versionerna har fått en hel del bra kritik vilket gjorde mig nyfiken. Spelet hette förresten Yumi’s Odd Odyssey till 3DS.

Själva Umihara Kawase-franchisen har faktiskt hela 20 år på nacken så Sayonara UmiharaKawase är inte direkt seriens första spel. Med tanke på det blev jag chockad över vad som mötte mig. Sayonara UmiharaKawase är det fulaste spel jag sett på länge. Designmässigt kan jag inget annat än undra om grafiken riktar sig till småbarn. Speciellt fula är metallspikar som glimrar i ljuset. Däremot är fienderna ganska läckra. Fiskar som struttar runt på egna ben kan ju aldrig vara fel. Förutom den uppenbara designmissen beror mycket av fulheten på att Sayonara UmiharaKawase inte har anpassats till höga upplösningar. Spelet ser bäst ut om man spelar i originalfönstret. Då blir grafiken bättre, men hur kul är det att spela med ett litet fönster på en 1080p-skärm?

Man kan närmast likna bandesignen vid plattformsspel från sent nittiotal fast i Sayonara UmiharaKawase saknas den finess och uppfinningsrikedom som karakteriserade många av dessa spel. Moderniseringen har helt enkelt misslyckats.

Du spelar som den unga tjejen Yumi i ett spel helt utan story. Yumi är en sushikock som hamnat i en alternativ värld med självgående fiskar. Yumi måste ta sig igenom korta plattformsbanor för att nå en utgång. Ibland finns alternativa utgångar som leder till fler banor vilket gör det lite mer spännande. Väldigt mycket av spelandet går ut på att hoppa och att använda Yumis fiskekrok. Hon har dock ingen kniv trots att hon är en kock. Fiskekroken som sitter fäst på en lina skjuter du iväg mot väggar, tak, samlarföremål och fiender. När du fångat en fuling är det bara att gå fram till den och stoppa den i ryggsäcken varvid du får poäng. Det blir mycket svingande med hjälp av fiskelinan.

Kontrollen är tyvärr ett kapitel för sig. Den är inte speciellt tajt, speciellt inte när jag spelade med en Xbox 360-kontroll. Det blev bättre med tangentbord, men jag kom aldrig helt överrens med kontrollen. Det var helt enkelt bökigt att svinga sig och alltför många olyckor inträffade på vägen. Då var det bara att börja om från början på banan. Som tur är så är banorna riktigt korta.

Musiken är ganska skiftande. Varje bana har sitt eget tema och på vissa banor ljuder ljuv musik. På andra fick jag nästan hålla för öronen eftersom musiken var hemsk.

Jag kan tyvärr inte rekommendera någon att köpa PC-versionen av Sayonara UmiharaKawase. Antagligen passar spelet bättre till bärbara konsoler. Sayonara UmiharaKawase är ett av de sämsta spel jag spelat de senaste åren. Det som räddar betyget från att hamna på en pinsam etta är bosstriderna som är ganska häftiga.

Skriven av: Mats Ernofsson