Sekiro: Shadows Die Twice

Av i i Recensioner, 4 Mer

Sekiro: Shadows Die Twice

From Software, utvecklaren av Dark Souls är tillbaka. Är Sekiro: Shadows Die Twice lika oförlåtande?

From Software är tillbaka med ännu ett spel som kommer att få dig att gråta och skrika för full hals. Under två veckors tid har jag spenderat massor av timmar i Sekiros kalla, grymma men ändå något mer oförlåtande värld, och jag älskar den.

Visst, älska är ett starkt ord. Hata likaså. From Software har alltid haft en fantastisk förmåga att kunna balansera precis på gränsen mellan dessa känslor vilket får en att alltid fortsätta även när det är som mörkast. För när man väl kommer ur mörkret och delar ut det dödande hugget på en boss som har haft lekstuga med dig i flera dagar så infinner sig känslan av odödlighet. Just denna dag och denna plats så är det du som står på toppen av berget med händerna i luften, skrikandes av glädje. Det är min beskrivning av Dark Souls, Bloodborne och nu också Sekiro. Det är en känsla man bör få känna minst en gång i sitt gamingliv.

Jag må låta gammal och grinig men många spel idag är oftast för lätta och erbjuder nästan ingen utmaning. Det finns pilar och prickar dit du bör gå och skulle du råka dö så får du börja om precis där du slutade. Inga ”game over” och känslan av oövervinnlighet infinner sig sällan. I Sekiro är varje strid ett potentiellt misslyckande och tappar du fokus för en halv sekund kan det vara över. Det handlar hela tiden om att spela på gränsen mellan vinst och förlust. En skrämmande och härlig känsla på samma gång.

Till skillnad från Froms tidigare spel så finns det en tydligare tråd här. Du får en bättre bild över vad spelet vill förmedla och storyn är en aning mer förståelig. Detta är en klar förbättring om man jämför med Dark Souls där man (läs Roger) aldrig hade en aning om vad någonting handlade om. Det kan låta som att jag motsäger mig själv nu med tanke på mitt förra stycke där jag gnällde över att allt är för lätt. Men det är stor skillnad på att få allt serverat framför sig eller att få en knuff i rätt riktning. Jag tycker om att veta vad mitt mål är men inte att bli ledd dit. Jag tycker om att få förklarat för mig vad sakerna jag plockar upp är till för. Det är nog därför jag föredrar Sekiro framför Dark Souls och Bloodborne. Jag har ett mål och jag får ofta en förklaring till varför saker är som de är.

Den andra orsaken till att jag föredrar Sekiro är striderna och tempot i spelet. Här tilldelas man ett svärd och det är det vapnet du kommer att bära med dig under äventyret. Detta innebär givetvis att man inte kan bygga upp sin egen stridsteknik på samma sätt som i till exempel Dark Souls där man kan skräddarsy precis vad sin karaktär ska ha för attribut. Jag har full förståelse för många tycker att det är just det som är styrkan i Froms spel och finner det som en dealbreaker. Personligen så är jag en sån som oftast spelar igenom spel en gång och sedan går vidare och har just därför inte behovet av spela om och prova andra attribut och karaktärer. Det enda jag behöver fokusera på i Sekiro är att samla XP genom att döda fiender. När mätaren är fylld har man förtjänat en skillpoint som används för att bygga ut sin karaktärs attacker. Dör du så förlorar du hälften av din intjänade XP men du kan aldrig förlora dina skillpoints som du redan har samlat ihop till. På så sätt är det ett mer förlåtande spel eftersom du aldrig kan förlora mer än den XP som du har i mätaren. En klar förbättring tycker jag eftersom jag inte är den som tycker om att behöva spendera massor av tid med att grinda.

Sekiro börjar med att spelets huvudkaraktär Wolf får sin vänsterarm avhuggen i strid och när han sedan vaknar upp har den ersatts med en mekanisk arm som givetvis kan användas i strid. Olika typer av vapen kan placeras på armen vilket ger en viss typ av variation i striderna. Man kan till exempel placera en mekanisk yxa som på ett enkelt sätt förstör fienders träsköldar. Eller varför inte en eldkastare som både skrämmer och skadar. På din väg genom äventyret så kommer du över nytt material som kan användas till att bygga nya vapen samt uppgradera dem.

Nu till själva striderna. Varje motståndare du möter har en livmätare men också en mätare för hur länge denna orkar hålla emot. Ju bättre jag som spelare är på att parera och attackera desto snabbare fylls denna mätare. När mätaren är full så finns det möjlighet att sätta in ett dödande hugg. Man behöver alltså inte dränera en fiendes livmätare för att besegra denne utan det snabbaste och smidigaste sättet är att lära sig sin motståndares attackmönster och på så sätt parera ut varje attack och attackera när det finns möjlighet. Ju mindre liv din motståndare har desto längre tid tar det för hållningsmätaren att gå tillbaka till ursprungsläge. Detta sätt att strida på känns nytt och inte alls lika nötande som att försöka få ner bossens gigantiska livmätare till noll. Det låter simpelt men att lära sig parera attacker är ett uppdrag som kräver dedikation och uthållning. Det gäller att kunna läsa av sin motståndare och på så sätt kunna slå till i rätt ögonblick. När man hamnar i ett flow där varje attack pareras på ett proffsigt sätt så får man också den där känslan av oövervinnerlighet.

Spelets undertitel, ”Shadows die twice”, har en speciell betydelse eftersom du här kan välja att återuppstå en gång efter att du har blivit besegrad. Väljer du detta alternativ så fortsätter du precis som om ingenting har hänt men det påverkar också andra personer runt om i världen. Gör du det för ofta så blir de sjuka i något som kallas för Dragonrot och detta kan innebära att du missar vissa scener och specialuppdrag. Det finns tacksamt nog en medicin som går att hitta lite överallt som gör de friska igen men det är ändå värt att tänka på.

Som jag nämnde är tempot väldigt mycket snabbare än de andra spelen i utvecklarens katalog. Du kan hoppa och till din hjälp har du en änterhake som kan kastas ut och användas till att ta sig upp på tak eller i träd. Det gör att man snabbt kan ta sig mellan taktoppar utan att behöva sakta ner. Men kan även sakta ner genom att smyga sig igenom många av områdena. Du kan smyga i gräs eller längs med väggar utan att bli upptäckt. Du kan också smyga dig på fiender och avsluta dem direkt om du är smidig. Jag uppskattar verkligen denna typ av spelsätt och det gör att jag hela tiden återkommer trots att jag ibland har fått spendera upp till tre dagar på samma boss. Det var tuffa dagar där jag ibland kom till insikt om att det var ett omöjligt uppdrag. Lika ofta kom jag till insikt om att det visst var möjligt och därför vägrade jag att ge upp.

Det finns så mycket att upptäcka i Sekiro att det är omöjligt att få ihop det till en text utan att behöva förklara precis allt. Spelet gör som sagt ett rätt bra jobb att förklara vad som försiggår och vad som behöver göras för att ta sig framåt. Resten av spelets hemligheter skall upplevas på egen hand. Premissen är ändå rätt simpel. Du spelar som en föräldralös kille som kallas för Wolf i Japan under Sengoku-perioden då samurajer härjade. Ett stort krig har precis startats och det är ditt jobb att förhindra en odödlig armè att åkallas. Låter enkelt men som vi vet så är det givetvis inte det.

Spelets miljö och design tilltalar mig väldigt mycket. Det är allt från färgglada skogar till mörka grottor och slott i solnedgång. Otroligt vackert i många fall och inte alls så mörkt och grått som vi är vana vid. Karaktärsdesignen är inte lika utsvävande som vi är vara vid men passar väldigt bra in i världen. Jag spelar på PC och spelet flyter på väldigt bra på min mediumrigg (1050ti, 8gb ram, AMD FX 8300).

Jag var lite orolig att vi skulle få ännu ett Dark Souls och allt som följer med det. Inte för att det hade varit dåligt men jag är glad att From Software tog ännu ett steg från Bloodborne och gjorde det mer tillgängligt och inte lika invecklat. Snabbare strider och smidigare kontroll är ett stort plus från min sida vilket gör att jag föredrar detta mer än både Bloodborne och Dark Souls. Det är fortfarande ett otroligt krävande spel som behöver all din uppmärksamhet och jag tror nästan det är en fördel om man inte är van vid stridstekniken i Dark Souls. Då behöver man inte lära om den teknik som man har förfinat i många år då den är märkbart annorlunda i Sekiro. Men förvänta dig inte ett spel där flest knapptryck vinner. Detta är ett actionspel där både list och uthållighet vinner i slutändan.

Har du varit nyfiken på just denna typ av spel så rekommenderar jag verkligen Sekiro: Shadows Die Twice. Det har inte lika hög ingångströskel och är mer förlåtande. Ofta finns det en checkpoint ganska nära bossen du dog på vilket gör att du inte behöver springa jättelångt för att få ett nytt försök. Var dock förberedd på att gråta, skrika och att ligga i fosterställning lite då och då. Det är då vinsten känns som allra starkast när den väl kommer.

Det Bra

  • Roliga strider
  • Tempot
  • Vackert

Det Dåliga

  • Kameran kan trilskas ibland
9

Skriven av: Roger Nilsson

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Det 13 år gamla World of Warcraft får ännu en expansion. Har Blizzard lyckats förnya spelet? Viktor har svaret på d… https://t.co/6jGCb0kyrc
Fresh ‘N Rebels nya hörlurar Clam har snygg design och aktiv brusreducering. Hur är ljudkvaliteten och komforten?… https://t.co/K61y3S4HHY
Bamboo Slate från Wacom är ett smart anteckningsblock för dig som snabbt behöver överföra vanliga anteckningar till… https://t.co/FGHAIb3rEi