Sonic Mania

Av i i Recensioner, 5 Mer

Sonic Mania

Sonic firar 25+ jubileum. Det firas med ett nytt spel. Eller gammalt? Eller nygammalt? Vilket är det?

Svaret på frågan är en blandning mellan gammalt och nytt. Sonic Mania utannonserades i samband med 25-årsjubileet av Sonic the Hedgehog-seriens födelse. De tre första Sonic the Hedgehog-spelen släpptes på Sega Genesis mellan 1991 och 1994. Det var sidscrollande plattformsspel fyllda med fart och fläkt. Spelen blev enorma succéer och starten på en hel radda spel. De senaste spelen har inte på långa vägar nått upp till 16-bitarspelens nivå. Sonic Generations är ett undantag då det faktiskt var bra, dock fortfarande en bit ifrån de tre första spelen.

Vad gör man då som utgivare om spelen inte når upp till förväntningarna? Fortsätter att utveckla spel som får dåligt betyg? Eller ger man ut gamla spel på nytt, vilket är väldigt populärt idag. Sega har valt en gyllene medelväg. Dessutom valde de att byta utvecklare från Sonic Team till Headcannon och PagodaWest Games. De har även tagit hjälp av Christian Whitehead som var med och utvecklade de två första spelen.

Sonic Mania har inspirerats av de ursprungliga 16-bitarsspelen. Eller snarare mer än inspirerats. Sega har nämligen blandat friskt mellan gammalt och nytt. Vissa banor är från originalspelen om än något moderniserade. Andra är helt nya. Jag kände igen flera av banorna sedan tidigare spel, men jag har inte spelat dessa tillräckligt mycket för att säkert kunna avgöra vilka som var gamla eller nya. Banorna kändes nämligen som om de programmerats samtidigt. Att jag inte kunde skilja mellan gamla och nya banor tycker jag är ett mycket bra betyg åt utvecklarna.

När man idag moderniserar och återutger spel ska de för det mesta ha riktigt flashig grafik och det senaste inom ljudtekniken. Sega har istället valt att utveckla spelen baserade på pixlar, sprites och blip-bloppigt ljud precis som i originalspelen. Man har dock moderniserat spelet något med bland annat fler detaljer. På så sätt har man skapat ett spel som känns modernt på samma gång som det känns 100 % retro. Jag tycker verkligen att man lyckats fantastiskt på den fronten.

Jag har spelat Sonic Mania på Nintendo Switch. Det är inte den kraftfullaste maskinen, men den återgav grafiken och ljudet på ett strålande sätt. Givetvis blev det bäst på en tv med ett bra ljudsystem, men Sonic Mania fungerade mycket bra även som bärbart spel. Med tanke på att man ska klara banorna under tio minuter så är Sonic Mania mycket lämpligt som bärbart spel.

Jag kanske ska utfärda en liten varning. Blir du extremt lätt åksjuk så kan du må lite illa av att spela Sonic Mania. Precis som i originalspelen rusar nämligen Sonic fram längs vissa delar av banorna som om han hade en raket i rumpan. Det hände inte alltför sällan att jag såg något intressant fladdra förbi när Sonic rusade genom exempelvis en av alla loopar. Det är sedan en utmaning att hitta alla dessa undanskymda platser av banorna där det väntar någon bra belöning. Exempelvis ligger extraliven väl gömda vilket gör att man får nöja sig med de få liv man har från start såvida man inte vill gå på upptäcktsfärd. Detsamma gäller de roliga extrabanorna som man får leta noggrant efter.

Problemet med att leta igenom banorna efter godsaker är att risken är stor att tiden rinner ut. Man har nämligen enbart tio minuter på sig. Det är trist att man själv inte kan välja tid eftersom det på främst de senare banorna kan bli svårt att klara tidsgränsen. Flera svårighetsgrader hade varit mycket bra.

Bandesignen är helt fantastisk. Allt är inte snabba loopar och katapulter som skjuter iväg Sonic. Det finns så många detaljer och häftiga fiender med mera. Dessutom är miljöerna riktigt variationsrika. Bäst gillade jag banorna där man ena stunden befann sig under vatten för att i nästa hoppa runt ovan vattenytan. Glöm inte lyssna på musiken – den är underbar, precis som de livfulla ljudeffekterna.

Varje bana avslutas med en boss. Dessa strider är riktigt kul och omväxlande – imponerande kan man säga. Detta trots att grundprincipen för att besegra dem för det mesta är likartad. Eftersom varje bana är uppdelad i två zoner blir det faktiskt två bosstrider per bana vilket inte var fallet i originalspelen. Vid game over är det bara att börja om och spela igenom båda zonerna av banan vilket känns märkligt då man får poäng när man klarat den första halvan.

Alla som spelat ett Sonic-spel vet att man samlar ringar och att man tappar sådana om man stöter mot något fientligt. Det är bra att ha många ringar när man kommer till en bosstrid eftersom man då har större möjlighet att besegra denne och få mycket poäng när man klarat banan. Dör du under en bosstrid så börjar du om på noll ringar. I bästa fall kan man samla 5-10 ringar innan man kommer till bossen. Det gör fighten svårare.

Så till något som kan stjälpa ett spel – kontrollen. De som var med i början av 90-talet vet att kontrollen inte var den mest precisa i spel från den tiden. Sega har valt att modernisera kontrollen och man har lyckats otroligt bra. Till en början kan den kännas lite klumpig då Sonic har en tendens att ta ett steg mer framåt när man landar på en plattform än man hoppats på. Men, det är en vanesak. När man väl kan kontrollen, vilket går fort, så sitter den som en smäck.

Förutom Mania Mode som jag precis beskrivit finns även tidsattacker där du tävlar mot dig själv samt ett läge kallat Competition. Det senare läget är kul en kort stund, men är inte speciellt omfattande. Här tävlar du mot en kompis. Vinnaren utses i en kombination av hur snabb man är, samlade poäng och antalet samlade ringar. Dessa båda spellägen känns inslängda för att få mer innehåll, men det hade inte behövts.

Jag tycker verkligen att Sonic Mania är ett måste för alla plattformsälskande människor. Såväl unga som mindre unga. Såväl retroälskare som de som inte har en aning om vad pixelgrafik är. Sonic Mania är oerhört bra och får ett betyg som snuddar vid full pott. Det enda riktiga klagomålet jag har är att det bara finns en svårighetsgrad – det hade varit bra om man kunnat ställa in tiden.

Det Bra

  • Bosstriderna
  • Bandesignen
  • Omfattande
  • Nostalgi ut i fingerspetsarna
  • Härlig musik
  • Ljudeffekterna
  • Kontrollen

Det Dåliga

  • Bara en svårighetsgrad
  • De extra spellägena är inte speciellt kul
9

Skriven av: Mats Ernofsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Dynasty Warriors möter Fire Emblems. Hack ’n’ slash möter strategiskt rollspel. Tillsammans fås ett spel med annat… https://t.co/C1zlNfdWa5
Efter en lång tid av fiktiva framtidskonflikter återvänder Call of Duty-serien till sina rötter, 1900-talets krig m… https://t.co/mhPLwbld6N
I Sonic Forces har Sonic Team försökt utveckla ett klassiskt Sonic-spel i modern tappning. Hur väl har de lyckats m… https://t.co/qkdspKuxJK