Enligt Viktor bjuder Soulcalibur V inte bara på ögongodis utan det är även ett spel som är lätt att komma in i men ändå erbjuder en djup kontroll.
Soulcalibur-serien var en av de första fightingspel jag verkligen fastnade för. Många andra fighters hade för hög inlärningströskel för att kunna spela, men Soulcalibur är lätt att komma igång med och erbjuder ändå ett stort djup när man väl kan grunderna.
Soulcalibur V utspelar sig 17 år senare än det senaste spelet. Trots detta verkar inga av karaktärerna ha åldrats en dag. Storyn i dessa spel har aldrig varit den starka sidan och det är mer uppenbart i Soulcalibur V än någonstans tidigare. Storyläget följer den unge och naive Patrokolos som söker sin syster. Mellan varje strid får spelaren en liten bit story, men denna känns som utspädd saft då storyn är ointressant och karaktärerna är både endimensionella och svåra att relatera till. Storyn är också väldigt linjär och koncept som sidouppdrag och belöningar finns inte någonstans. Storyläget har heller inget omspelsvärde då det följer samma karaktärer och endast erbjuder ett slut. Ett klart steg bakåt inom ett område som länge varit på väg efterkälken. Som tur är så ligger inte spelets kärna i dess enspelarlägen, utan i flerspelarlägena.
Jag har alltid gillat att spela mot vänner i soffan mycket bättre än mot främlingar över nätet och även om det finns färre sätt att göra detta på än i tidigare spel så är spelkänslan väldigt stark i Soulcalibur V. Varje karaktär känns distinkt och många av de bästa karaktärerna från tidigare spel är tillbaka. Personligen var jag alltid svag för Mitsurugis råstyrka och Cervantes galna attacker. Jag var glad att se hur många av de gamla karaktärerna rör sig och slåss väldigt likt tidigare spel. Även de nya karaktärerna som ZWEI och Ezio från Assassin’s Creed-serien känns sköna att spela med. Soulcalibur har gett plats för gästspel genom tiderna med karaktärer som Link och Darth Vader. Jag tycker att detta är väldigt positivt men att Ezio är ett av de tråkigare gästspelen även om han passar mycket bättre i Soulcaliburs värld än Yoda. Spelet ger bra gensvar och man känner verkligen att man har en större kontroll över sin karaktär än i många andra fighters. Många av de grundläggande attacker som varje karaktär kan göra räcker en lång del av vägen för den som plockar upp spelet för första gången. Detta gör också att det är lätt att börja spela nya karaktärer även om man är van vid någon annan.
Vid sidan om själva spelet så har en del saker, som fokusen på karaktärernas vapen, försvunnit. Men andra områden har växt sig starkare. Det finns väldigt många möjligheter för den som vill skapa en egen karaktär att slåss med. Även om det i grund och botten är som att bygga legogubbar då man väljer huvuden, hattar, kroppar etc och sätter ihop själv så kan man kombinera detta på väldigt roliga sätt. Det vore intressant att se ett helt fritt editeringsläge i Soulcalibur som t.ex. The Sims eller Skyrim har, där fantasin sätter gränserna mer än mängden tillgängliga huvuden.
Soulcalibur V är i ordets rätta bemärkelse ögongodis. Även om spelet inte har en story att stå på, eller en enda replik som inte är skrattretande så går det inte att sluta förundras över hur galet snyggt det är. Både de cinematiska bitarna och karaktärerna är alla väldigt välgjorda och polerade. Spelets banor är detaljerade och även om det märks att vissa fått mer uppmärksamhet än andra så är varje bana en liten munsbit. Så här snyggt har nog inte ett fightingspel varit på länge.
Som många andra började jag med Soulcalibur 2, en pärla bland fighters. Soulcalibur V känns som ett naturligt steg framåt men man märker att vissa bitar har tappats längs vägen.
Det Bra
- Grafiken
- Enkelt att lära sig
- Bra kontroller
Det Dåliga
- Storyn
- Få spellägen