Star Fox Zero och Star Fox Guard

Av i i Recensioner, 2 Mer

Star Fox Zero och Star Fox Guard

Star Fox-serien utökas med två nya spel. Medan Star Fox Zero är ett traditionellt Star Fox-spel är det nedladdningsbara Star Fox Guard ett tower defence-spel.

Det var cirka 20 år sedan jag för första gången bekantade mig med piloten Fox McCloud och hans kollegor i Star Fox-gänget. Star Fox-spelet som jag då fick möjlighet att sätta tänderna i var Lylat Wars till Nintendo 64. Detta på en mörk höstkväll tillsammans med en av mina närmsta vänner, som tålmodigt delade med sig av sin spelupplevelse genom att låta mig spela vartannat uppdrag. Tv-spelsfrälsta som vi båda var, redan på den tiden, gav vi oss inte förrän vi hade bemästrat vartenda uppdrag i spelet, låst upp alla medaljer, och hittat alla hemliga vägar mellan de totalt 15 uppdragen. Vi slet så att fingrarna glödde och vi lyckades bli färdiga med hela spelet under den natten. Ja, Lylat Wars är ju inte känt för att vara speciellt långt, men den känsla som spelet förmedlade både genom mänskligt tal i storyns komradiokonversationer, säregna animationer, minnesvärd musik, beroendeframkallande gameplay och ren spelglädje var för mig helt unik. Detta är såklart något jag har haft med mig genom alla andra minnesvärda spelupplevelser jag fått ta del av genom åren, och något som jag tänkt extra mycket på de gånger jag satt mig med ett nytt Star Fox-spel. Tyvärr har inget av de senare eller tidigare spelen i serien tilltalat mig tillräckligt mycket, men jag har å andra sidan aldrig tappat hoppet om att få uppleva den där speciella Star Fox-känslan igen.

Med detta sagt kan ni kanske därför förstå att mina förväntningar på Star Fox senaste äventyr är ganska höga. Vilket Miyamoto och Platinum Games verkar ha struntat fullkomligt i, då Star Fox Zero inte bara mäter sig med Lylat Wars utan i de flesta anseenden till och med överskuggar dess mästerliga föregångare, och det med råge. Spelets enda egentliga svaghet är att dess story mer eller mindre kopierar den i Lylat Wars och lånar en hel del av de miljöer som Lylat Wars introducerade och re-intruducerade för 20 år sedan – vilket i vissa fall förvisso är till spelets fördel. De säregna animationerna under spelets story-konversationer är också kvar, vilka jag idag har förstått är menade som en homage till gamla dockshower likt Thunderbirds. Och det mänskliga talet i storyns komradio-konversationer är idag av högre kvalitet än vad de var för 20 år sedan, även om de ur en vuxen mans öron kanske inte ter sig lika effektfulla som när man var barn. Utöver det får vi återse såväl smartbomber som uppgraderbara lasrar, i kombination med en rad olika fordon att lära sig bemästra, precis som det sig bör vara i ett shoot ’em up av Star Fox-kvalité.

Men, det är egentligen inte några av de ovanstående punkterna som är den huvudsakliga anledningen till att jag är så imponerad som jag är av Star Fox Zero. Den riktiga anledningen till mitt tycke för spelet är Shigeru Miyamotos och Platinum Games extrema känsla för detaljer när det kommer till gameplay, spelglädje och utmaning. Det jag talar om är det extremt innovativa kontrollschemat och den perfekta balansen av svårighetsgrad jämt emot inlärningskurva, såväl kontrollmässigt som per uppdrag. Man flyger nämligen inte Star Fox-gängets arwings och landmasters enbart med joysticken och tv-skärmen numera, utan blir redan under spelets inledning tvingad att lära sig hantera skeppets sikte genom att använda Wii U-gamepadens gyroskop-funktionalitet i kombination med padens skärm och dess cockpitvy. Medan skeppets huvudsakliga position, riktning och hastighet styrs med hjälp av gamepadens båda joystickarna och teven.

Det hela kan inledningsvis vara lite förvirrande och överväldigande, trots spelets omfattande tutorial, då alternativ för att styra farkosterna på andra vis inte existerar, vilket bokstavligt talat tvingar en att lära sig detta nya kontrollschema. Men redan efter två-tre uppdrag sjunker kontrollschemat in, och man finner sig ganska snabbt sitta och skifta blicken mellan gamepaden och teven. I samma veva klarnar det också varför detta upplägg är så genialt. Kontrollschemat öppnar nämligen inte bara upp för ytterligare ett sätt att styra på utan förser dessutom spelaren med ytterligare verktyg, däribland möjligheten att kunna flyga åt ett håll och skjuta åt ett annat, samtidigt som cockpitvyn ger spelaren en helt ny betraktningsvinkel som får spelvärlden att kännas ännu mer levande och i många fall mer i 3D än någonsin tidigare. Man blir ju trots allt tvungen att skruva och vrida på sig i verkliga livet för att lyckas i spelet, vilket på något primitivt vis ökar närvarokänslan enormt mycket.

Nyheterna i Star Fox Zero slutar dock inte där då det under spelets gång med jämna mellanrum presenteras nya och intressanta sätt att spela på. Medan en bana bjuder på hemliga föremål som bara är synliga via gamepadens skärm, en annan på bossar som kräver precisionssikte som bara är möjligt via gyroskopfunktionen och en tredje på fjärrstyrda robotar som man kontrollerar via gamepaden. De ökade kontrollmöjligheterna och det varierande gameplayet bidrar inte bara till en kul upplevelse utan ger kort sagt spelet en känsla av djup och närvaro som är helt unik. Som spelare blir dessutom mängden av faktorer att bemästra något som öppnar upp för möjligheten att bli bättre för varje bana man spelar. Detta inte bara under spelets inledande timmar, utan även långt efter det att man är färdig med kampanjen. Något som tydligt påvisar detta är att det finns mängder av hemliga vägar att ta sig från planet till planet på, som man oftast bara kan hitta genom att göra bra ifrån sig på vissa banor. Även det är taget direkt från Lylat Wars, men som likväl är ett välkommet återseende och dessutom fungerar som en tillräckligt intressant morot för att fortsätta slipa på sina färdigheter.

Något annat som talar för att spelet faktiskt uppmanar till mer övning och förbättrande av sina flygkunskaper är dess medaljsystem. Då varje standardbana innehar fem medaljer att låsa upp och varje gömd extrabana antingen har en eller två medaljer. Sättet man norpar dessa medaljer på skiljer sig en hel del från bana till bana, med vissa återkommande element förstås. De mest variationsrika är de som är banspecifika och som kräver att man utför vissa handlingar under banornas story-delar för att låsas upp, medan de mindre inspirerade och kanske tjatigaste medaljerna är de som kräver att man skjuter ned en viss mängd fiender. Samlandet av medaljer ger i slutändan bonusar i varierande form och bjuder på en riktigt härlig bonus om man lyckas samla alla. För de som oroar sig för hur de gamla spelen fungerade – där man bara kunde spela uppdrag i löpande ordning utan att kunna backa till föregående bana – kan jag lugnt meddela att man numera fritt kan välja vilken bana man vill spela genom en lättöverskådlig solsystemkarta. Detta gör medaljjakten till en ganska trevlig upplevelse.

Grafisk prestanda är vanligtvis inte något jag förknippar med Shigeru Miyamoto, mer än när det kommer till utstickande grafiska stilar kanske. Men grafiken i Star Fox Zero tilltalar verkligen och ger varje värld i Lylatsystemet lyster som jag som barn aldrig trodde kunde existera, samtidigt som det i jämförelse med andra spel på marknaden faktiskt håller höga mått, med stabil bilduppdatering i full HD och med den detaljrikedom man förväntar sig av spel idag. Musik och ljud är kanske lite mer synonymt med spelets skapare, vilket jag tycker stämmer bra in även på detta spel. Star Fox Zero har en oerhörd känsla när det kommer till det musikaliska och det är få uppdrag vars låtar jag inte fått på huvudet. Det rör sig förstås om många klassiska låtar från de äldre spelen – som för övrigt är riktigt härligt remixade – men även om en del nya låtar som passar som handen i handsken för spelets tema. Och vem kan väl inte tycka om de härliga explosionsljuden i Star Fox-serien? Men ska jag nu klaga på något när det kommer till spelets ljud eller musik så är det att man blir tvingad att lyssna på spelets storykonversationer genom gamepadens högtalare, utan möjlighet att ändra detta. Begränsningen må kanske förhöja komradiokänslan en hel del, men det förhindrar inte att viss irritation uppstår med begränsningar som dessa.

Vi börjar nu närma oss slutet på recensionen, men det finns ett par saker till att nämna om Star Fox Zero. Däribland ett ganska trevligt upplåsbart Arcade Mode, som tillåter en spela igenom spelet exakt så som man tidigare spelade igenom Lylat Wars, det vill säga genom att spela banorna löpande utan att kunna gå tillbaka till föregående banor. Spelläget erbjuder lite extra utmaning, vilket faller mig i smaken. Utöver detta finns det ett träningsläge där man har möjlighet att testa en rad olika fordon, dels de som redan finns i kampanjen, men även en del mer udda upplåsbara modeller. Det är ett trevligt tillskott som kanske inte sticker ut speciellt mycket, men som likväl fyller ut och erbjuder diverse bonusmaterial. Skulle mot all förmodan inte detta vara nog finns det även ett samarbetsläge inbäddat i kampanjen. Samarbetsläget är dock lite udda upplagt, där den ena spelaren får kontrollera positionen av det fordon man använder och den andra siktet. Den som styr fordonet har som en extra bonus tillgång till en liten laser, medan den som styr siktet har tillgång till de traditionella uppgraderbara lasrarna och smartbomberna. Spelläget fungerar förvånansvärt bra, det låter dig och en vän uppleva storyn tillsammans och erbjuder faktiskt en ganska unik upplevelse som öppnar upp för en lite udda typ av co-op-sessioner.

Star Fox Guard

Slutligen kommer vi till ett separat spelläge som släpps vid sidan av Star Fox Zero, nämligen Star Fox Guard. Spelläget ingår egentligen inte i huvudspelet utan säljs separat eller i en bundle tillsammans med Star Fox Zero för en ganska liten extrakostnad (ca 100-150 kr extra). Spelläget går likväl under namnet Star Fox, men går trots det inte under genren shoot ’em up. Star Fox Guard är istället en form av strategispel av tower defense-typ där man tillsammans med Fox McClouds medhjälpare Slippy ska hjälpa Slippys farbror att hålla sina metallurvinningsstationer fria från inkräktare.

Med hjälp av Wii U-gamepaden ska man hålla koll på en mängd olika laserförsedda kameror på de olika metallurvinningsstationerna för att skjuta ned de mängder av robotar som metallerna på stationerna. Sättet man kontrollerar alla kameror på är genom en ”säkerhetscentral” med mängder av numrerade kameradisplayer på. Tv-skärmen visar vad de olika numrerade kamerorna ser och gamepaden visar en touchdisplay där man kan välja vilken kamera man ska styra. Att hoppa mellan kamerorna tar en liten stund att vänja sig vid men sätter sig ungefär lika snabbt i ryggmärgen som originalspelets kontrollschema.

Utmaningen i Star Fox Guard vilar å andra sidan inte lika mycket på att lära sig kontrollen som på att tänka strategiskt och att hela tiden försöka vara steget före. Att planera positionering på sina kameror innan varje uppdrag kan vara lika viktigt som att inte lämna någon kamera vriden åt fel håll när man skiftar till en annan, men att skifta blicken upp och ned mellan gamepad och tv-skärm är förstås fortfarande lika viktigt. Ju längre in i spelläget man tar sig desto aggressivare och mer varierande typer av robotar attackerar, och då spelläget innefattar ca 100 uppdrag att ta sig igenom kan man bereda sig på ett ganska stabilt antal timmar från detta extra tillskott. Uppdragen är förvisso inte så långa, men de erbjuder visst återspelningsvärde då varje bana går att samla bonusar på, som antingen ger en tillgång till specialuppdrag eller uppgraderingar till kamerorna. Allt som allt är Star Fox Guard ett riktigt trevligt tillskott som jag ändå skulle vilja säga är värt den lilla extra kostnad som det medför, men det är kanske lite konstigt att spelläget inte ingår i originalspelet utan den extra kostnaden.

Sammanfattning

För att sammanfatta kan man lugnt säga Star Fox Zero är det mest omfattande Star Fox-spelet någonsin. Med fyra olika spellägen i originalspelet – plus ett extra spelläge som jag hittills inte lyckats låsa upp – och mängder av medaljer att jaga i kampanjen. Utöver det finns även Star Fox Guard som ett komplement för den som vill ha ännu mer. Som om inte det vore nog innefattar huvudspelet det kanske mest unika kontrollschemat jag någonsin fått uppleva, som dessutom fungerar riktigt bra och som jag skulle vilja påstå faktiskt är ett av de få upplägg till Wii U som helt och hållet drar nytta av det konsolen gör möjligt med sina två skärmar. Spelet har såklart en del brister, även om bristerna är ganska få. Men de mest utstickande är att spelet trots allt återanvänder väldigt mycket storymässigt från sin föregångare Lylat Wars och att Shigeru Miyamoto ibland kanske varit lite för envis med att ”tvinga spelaren” in i specifika situationer som rör kontrollen. Att det inte går att justera kontrollens huvudsakliga upplägg med nyttjandet av gyroskopet och de två skärmarna är fullt förståeligt, då spelet är helt beroende av den mekaniken. Men att exempelvis inte kunna skifta story-konversationernas tal från gamepaden till teven är lite irriterande. Bortser man från små detaljer som detta är dock Star Fox Zero ett spel med få brister och en upplevelse som är svår att finna någon annanstans. Är man dessutom ett Star Fox-fan som jag så tror jag att det är väldigt svårt att inte älska detta spel, det är kort sagt en av de bästa upplevelserna på Wii U idag och jag tror inte att Wii U-samlingen är komplett utan denna underbara skapelse.

Det Bra

  • Innovativt kontrollschema
  • Djup spelmekanik
  • Spelglädje utan dess like
  • Underbar musik och gamla härliga ljudeffekter i ny anda
  • Mängder med hemligheter att upptäcka
  • Star Fox Guard och alla andra extra spellägen

Det Dåliga

  • I stort sett samma story som i N64-versionen
  • Kontrollschemat kan vara lite skrämmande i början
  • Star Fox Guard kostar trots allt extra
9

Skriven av: Sannie Jönsson

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Nu kan du spela igenom de båda The Incredible-filmerna tack vare att de danska plastbitarna återigen fått liv av TT… https://t.co/XqmYU1qRKB
Är det inte lite bökigt att som en liten skalbagge rulla runt på en stor kula? Jo, men det är nödvändigt om man ham… https://t.co/nOCcW3eHFP
Med aktiv brusreducering och tre mikrofoner är Jabra Elite 65e ett riktigt bra val för den som behöver ett headset… https://t.co/PYc5Ao8ZJG