Super Mario Odyssey

Av i i Recensioner, 3 Mer

Super Mario Odyssey

Marios flygande hatt har landat i Nintendo Switch. Med sig har han Cappie som kan ta över allt möjligt.

Jag gjorde precis något jag inte brukar göra. Kollade upp andras betyg innan jag publicerade denna recension. Vad har jag missat? frågade jag mig själv. På Metacritic var medelbetyget 97% baserat på 68 recensioner. Vad har jag missat? Inget tror jag. Men, 97% i medel tyder på att de flesta tycker att Super Mario Odyssey är ett mästerverk. Det är inget mästerverk om du frågar mig även om det är riktigt bra. Varför? Läs vidare så ska jag reda ut det.

Efter denna helt bakvända inledning av min recension är det dags för mer logisk ordningsföljd. Behöver jag tala om grunden för Super Mario Odyssey? Jo, än en gång har busen Bowser lagt vantarna på prinsessan Peach. Nu vankas bröllop – inbjudningarna har redan skickats ut. Den gigantiska Bowser står där med finkostymen med lila fluga. Prinsessan Peach fäller som vanligt hur många tårar som helst. Vem kan stoppa bröllopet? Dum fråga! Mario, alltså du, såklart.

Super Mario Odyssey är inget spel som utspelar sig i 2D som så många andra Super Mario-spel. Nej, precis som Super Mario Sunshine och Super Mario 64 utspelar sig Super Mario Odyssey i en 3D-värld.

I din jakt på Bowser jagar du ett flygande skepp. Där finns hela bröllopsföljet som sedermera hoppar ner från skeppet och slåss mot dig i form av bossar. Själv har du Odyssey, en flygande segelhatt som tar dig mellan spelets olika världar. För att kunna flyga måste Odyssey tankas med kraftmånar.

Det är just dessa månar som hela spelet kretsar kring, och så hatten förstås. Månarna finns utspridda i de olika världarna. Vissa går knappt att missa. Man får de i princip till skänks. Andra är mycket svåra att finna. Här finns ett av problemen hos Super Mario Odyssey. Ibland irrar man runt lite väl mycket för att hitta den sista månen. Å andra sidan finns det fler månar än man behöver vilket innebär att man inte är tvungen att hitta dem alla. Dessutom kan man få ledtrådar av Toad för en billig peng.

Spelets andra huvudkomponent, som jag egentligen borde kalla den första och viktigaste, är Marios hatt. Bowser har lyckats slita den i bitar och vad ska Mario ta sig till utan sin hatt? Då dyker en magisk hatt, Cappy, upp som gör Mario sällskap. Med den kan man ta över mängder av karaktärer och saker, såväl snälla som fientliga. Gillar du inte utseendet på Cappy, eller Marios kläder, finns det nya att köpa i affärerna i varje värld.

Cappy är effektiv. När Mario kastar honom på en fiende knockas denne. Hatten blir därmed Marios vapen. Än viktigare är att om Cappy kastas på exempelvis en levande stenstaty så tar man över den och kan styra den. Kasta den på en goomba och du blir goomban. Stapla flera goomba i höjd och du når högt upp. Kidnappa en stridsvagn och du kan skjuta sönder föremål. Är du trött på att luften tar slut när du simmar? Fånga då en fisk. Du kan till och med rida på en dinosaurie. Vad blev det då av stenstatyn jag nämnde? Jo, den har filterförsedda glasögon med vars hjälp man ser osynliga gångar. Du kan även hoppa på en av de irriterande kanonkulorna som är så typiska för Super Mario. Praktiskt om du behöver åka långt bort eller smasha hinder.

Nintendo är kända för sin lekfullhet och de variationsrika världarna. De experimenterar gärna samtidigt som man på förhand kan utgå ifrån att ett Super Mario-spel är näst intill perfekt in i minsta detalj. Super Mario Odyssey är inget undantag från själva experimenterandet, men resultatet är inte alltid perfekt.

Vissa världar är sådär himmelskt underbara som nästan bara Nintendo kan mäkta med. Exempelvis finns ett par vattenvärldar som är oerhört snygga och kul. Tyvärr är dessa världar i minsta laget och där finns för få månar som dessutom inte är speciellt svåra att hitta.

Då står New Donk City i stor kontrast till denna värld. Det känns som ett stort experiment från Nintendos sida. Ett experiment som slagit fel. Det är kanske den sämsta Super Mario-värld jag spelat, åtminstone till en början. Det känns som om Nintendo velat slå sig på bröstet och ropa ”Vi kan, vi kan!” utan riktigt veta vad de vill. New Donk City börjar mycket explosivt med mängder av stridsvagnar och målsökande bomber. Det känns inte som Super Mario. Det är inte direkt barnvänligt utan på tok för våldsamt. Det är dessutom inget kul. Vad vill Nintendo visa oss? Att de kan byta genre till något krigsspel? När mörkret och dess faror skingrats normaliseras staden, som för omväxlings skull är befolkad av människor. Trots det vill New Donk City aldrig lyfta.

Experimentlystan blir på andra ställen exempel på Nintendos geniala sinne för lekfullhet. Det bästa exempel är när Mario klättrar in i ett karakteristiskt rör för att komma ut i en NES-liknande värld där han hoppar runt på fasader i enbart två dimensioner. Helt plötsligt förvandlas Super Mario Odyssey till ett åtta bitars-spel för en kort stund. Detta för att sedan sömlöst åter gå över i en 3D-värld. Som snyggast blir det när en platt kanonkula plötsligt väcks till liv i 3D-världen och börjar jaga Mario.

Ett annat exempel på lekfullhet som verkligen överraskade mig var när jag lullade runt i en ganska trist djungel på jakt efter till synes obefintliga månar. Då dök plötsligt en T. rex upp från tomma intet. Snacka om att bli överrumplad.

Bossfighterna har alltid varit en av Nintendos starkaste kort i Super Mario-spelen. De är fantastiskt fint gjorda i Super Mario Odyssey och mycket inspirerande. Problemet är att rörelsemönstret och svagheterna hos de flesta bossar är så uppenbara att man omöjligt kan missförstå dem. Det gör också att de är oftast är ganska lätta att besegra.

Jag brukar ofta ha ganska svårt att klara banor i ett Super Mario-spel. Inte alltför sällan tvingas jag spela om samma bana mer än en gång. Jag tycker att det är ett av Super Mario-spelens signum – att de är utmanande. Super Mario Odyssey är emellertid inte speciellt svårt. Skulle man dö tappar man mynt, som i äkta Sonic-anda. I bästa fall kan dessa plockas upp när man återuppstår. Det finns stora mängder mynt i Super Mario Odyssey så om man inte förbrukar alla på att köpa nya kläder och annat behöver man aldrig frukta för att dö på riktigt. Ibland tjänar man faktiskt mynt på att ”dö”. I de fallen lyckas man samla på sig fler mynt än man tappar varje gång man dör. Lite konstigt om du frågar mig.

Utmaningen i Super Mario Odyssey ligger, som jag tidigare skrivit, i att finna tillräckligt med månar. Skulle du tycka att Super Mario Odyssey blir för svårt finns ett lättare spelläge där vägen visas med pilar. Det går däremot inte att välja att starta spelet på en högre svårighetsgrad. Varför inte? Det finns många hardcorespelare runt om i vår värld som knappast kommer att mista speciellt många mynt genom att dö.

Jag skrev i inledningen att Super Mario Odyssey inte är något mästerverk, fast mycket bra. Grafiskt och ljudmässigt närmare sig dock spelet strecket där man kan kalla ett spel för mästerverk. Nintendo har lagt ner så mycket energi på detaljer för att få till allt rätt. Super Mario Odyssey ser bländande ut och ståtar med fantastiska ljudeffekter. Visst, det syns tydligt att Switch inte är ett krutpaket, men det gör inte så mycket att konkurrerande konsoler kan generera snyggare spel. Mario är Mario, Nintendo är Nintendo och dessutom kan man ta med sig spelet vart man än går. Musiken är emellertid mer anonym jämfört med flera andra spel från Nintendo.

Nintendo rekommenderar att man spelar med en Joy-Con i varje hand. Det fungerar jättebra att utföra rörelser genom att svinga dessas kontroller. Kontrollen är mycket följsam och i princip perfekt. Fördelen med Joy-Con är att man lätt kan svinga hatten exakt dit man vill. Jag är dock lite mer traditionellt lagt och gillar pro-kontrollen trots att det inte är lika lätt att svinga hatten. Problemet med pro-kontrollen är att Nintendo fått för sig att man ibland ska skaka den.

Super Mario Odyssey är inte enbart ett spel för en spelare. Nej, du kan ta hjälp av en kompis. Ni samarbetar då genom att en av er spelar som Mario medan den andre är Cappie. Det fungerar bra, men jag tycker det är lite fuskigt.

Jag älskar Super Mario Odyssey, fast inte så pass mycket att jag vill ge det högsta betyg. Spelet är exempelvis inte lika bra som Super Mario 64 var när det släpptes. Super Mario Odyssey är stundtals genialiskt bra, men på andra ställen ganska segt. På vissa ställen tar leklusten över, medan den tycks ta slut på andra. Vissa världar är intensiva och välfyllda, andra nästan tomma. Ojämnt är ordet. Slutbetyget blir en åtta, alltså mycket bra.

Det Bra

  • Stundtals genialiskt bra
  • Fantastisk atmosfär
  • Lekfullt
  • Variationsrikt
  • Ljudeffekterna

Det Dåliga

  • Ojämnt
  • Dålig utmaning
  • De flesta bossar är ganska lätta att besegra
8

Skriven av: Mats Ernofsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Efter en lång tid av fiktiva framtidskonflikter återvänder Call of Duty-serien till sina rötter, 1900-talets krig m… https://t.co/mhPLwbld6N
I Sonic Forces har Sonic Team försökt utveckla ett klassiskt Sonic-spel i modern tappning. Hur väl har de lyckats m… https://t.co/qkdspKuxJK
Once more into the fray. Uppsalabaserade studion MachineGames ger oss åter möjligheten att meja ner nazister.… https://t.co/qmRlUbjLSq