Super Mario Party

Av i i Recensioner, 3 Mer

Super Mario Party

Skaffa några vänner. Vässa dina fientliga armbågar. Plocka fram hånskrattet. Sen är det bara och spela och ha kul. Eller inte?

Den som spelat ett Mario Party-spel vet precis vad som väntar med Super Mario Party. Eller, nästan i alla fall. Spelupplägget med brädspel blandat med en hel uppsjö minispel håller i sig. Att spela brädspel kan i sig bli en riktigt kul upplevelse nästan oavsett vilket spel det är så länge man har rätt sällskap. Skratt, irriterade uttalanden, ilskna utbrott, hånande kommentarer är några komponenter som även finns i Super Mario Party. Men vem ska man skratta med eller åt eller håna om man är ensam?

Det första man möts av när man ska börja spela är ett sällskap om fyra karaktärer utanför grinden till själva spelet. Där ska man välja svårighetsgrad. Är ni inte fyra som spelar fylls sällskapet upp med datoriserade karaktärer. Här hajade jag till. Varför är de tre kvinnorna i spelet (Rosalina, Peach och Daisy) samtliga med i den lätta kategorin och inte i de två högre svårighetsgraderna? Spelupplevelsen skiljer sig åt en hel del beroende på vilken svårighetsgrad du spelar på. Högre svårighetsgrad innebär bland annat att man får större valmöjligheter.

Det finns totalt fyra spelbräden och fem spellägen – klassiskt där fyra tävlar mot varandra, två mot två, samarbete, enbart minispel och onlinespel. Det sista läget innehåller dock inget brädspel utan enbart tio av de 80 minispelen. Det är snålt och gör onlineupplevelsen fattig.

I brädspelet turas man om precis som om det vore monopol eller något annat brädspel. Varje spelare behöver en del tid på sig. Man ska välja tärning, eventuella föremål och kasta tärningen innan man slutligen går. Det här är inga problem när man spelar ett gäng polare. Då har man kul tillsammans. Däremot blir det en evig väntan när man tittar på datoriserade karaktärer. Att spela ensam är en enda lång pina. Att vara två är nästan lika tråkigt.

Det finns en hel del specialhändelser, föremål och framför allt tärningar. Du får nämligen olika tärningar beroende på vilken karaktär du är. Shy guys har exempelvis flera fyror på sin tärning, men också en nolla. Det går dock att välja mellan olika tärningar före det att man slår.

Som vanligt kan olika föremål att använda i samband med ens tur. Det är exempelvis svampar som ger extraögon på tärningen eller tärningar med valfria ögon. Min favorit är dock det gyllene röret. Med den transporteras man nära nästa stjärna. Det är nämligen den som har tagit flest stjärnor som står som slutsegrare. Eller? Nej, det behöver inte vara sant. I slutet av varje spel får man nämligen bonusstjärnor. Tänk att ligga risigt till och vinna därför att man får en bonusstjärna som belöning för att man hamnat på flest olycksaliga rutor. Rättvist? Nej, definitivt inte. Roligt? För den som vinner kanske, men jag tycker ändå att den som varit bäst borde segra. Slumpen spelar betydligt mycket större roll i den enkla svårighetsgraden än i övriga.

Efter varje runda väntar ett minispel. De är överlag av bra kvalitet även om jag tycker att de riktiga höjdarna lyser med sin frånvaro. Minispelen kräver betydligt mer skicklighet än själva brädspelet. Det är även ganska stor variation mellan minispelen och dess kontroll. Ibland använder man knappar och styrspak medan man i andra minispel frenetiskt viftar med sin Joy-Con. Man kan enbart spela med Joy-Cons. Det gör att man inte kan spela med sin Switch i famnen utan antingen på bordet eller via teven.

Jag har skrivit en del om att jag tycker det är tråkigt att spela Super Mario Party ensam. Nu kommer ytterligare en anledning – den artificiella intelligensen (AI:n). De datorstyrda mot-, men framför allt, medspelarna är korkade. Minispelen spelas på tre olika sätt – alla mot alla, en mot tre samt två mot två. I de minispel det krävs samarbete är AI:n ofta förfärlig. Ofta är det bäst att låta datorkaraktären göra som den vill för den gör garanterat inte som jag som spelar vill. Snacka om samarbete!

Minispelen är dock lätta att förstå. Före varje minispel får man dessutom chansen att öva. På så sätt kan man snabbt lära sig spelet innan allvaret sätter igång.

Med rätt gäng att spela med kan Super Mario Party bli en riktigt kul upplevelse. Men, spelar du ensam lär du tröttna på det sega tempot ganska fort. Att vara två är inte mycket roligare. Då är det speciellt det sega tempot och jobbiga datoriserade spelarna som ställer till det. Det är svårt att betygsätta Super Mario Party. För en spelare skulle betyget inte ens bli godkänt (en trea). För fyra spelare är det dock ett bra spel (en sjua). Betyget blir en gyllene medelväg – en femma (godkänt).

Det Bra

  • Bra standard på minispelen
  • Många små detaljer i spelandet
  • Kan spela enbart minispel
  • Tre svårighetsgrader

Det Dåliga

  • Mycket trögt om man är ensam eller två
  • Dåligt onlinestöd
  • Dumma datoriserade motståndare (speciellt vid samarbete)
  • Varför är de tre kvinnorna samlade i den lättaste svårighetsgraden?
5

Skriven av: Linda Ernofsson

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Det 13 år gamla World of Warcraft får ännu en expansion. Har Blizzard lyckats förnya spelet? Viktor har svaret på d… https://t.co/6jGCb0kyrc
Fresh ‘N Rebels nya hörlurar Clam har snygg design och aktiv brusreducering. Hur är ljudkvaliteten och komforten?… https://t.co/K61y3S4HHY
Bamboo Slate från Wacom är ett smart anteckningsblock för dig som snabbt behöver överföra vanliga anteckningar till… https://t.co/FGHAIb3rEi