Tales of Xillia 2

Av i i Recensioner, 2 Mer

Tales of Xillia 2

I den andra delen I Tales of Xillia-serien är det inte bara klassiskt japanskt rollspelande som gäller. Du får också chansen att gå på kattjakt. Mystiskt? Läs mer så kommer du att förstå.

För nästan exakt ett år sedan blev spelmarknaden här i Europa berikad med ännu ett av Namco Tales Studios fantastiska JRPG-spel (japanskt rollspel), Tales of Xillia. Och trots det att alla Tales-älskare nere i Japan redan hade fått åtnjuta spelet i nästan två års tid vid denna tidpunkt, stod sig Tales of Xillia riktigt bra i jämförelse med andra nyare rollspel på marknaden. Nu har det alltså gått ett helt år och spelare i Japan har än en gång haft ett tvåårigt försprång på uppföljaren, Tales of Xillia 2. Kort sagt verkar det som att historien verkligen har en tendens att upprepa sig själv, för Tales of Xillia 2 har med fördröjningen till trots en hel del att säga till om.

Som för alla andra spel på marknaden finns det alltid en viss risk med att vara en direkt uppföljare. Framförallt på grund av att spelet i fråga lätt kan uppfattas som en upprepning av sin föregångare, men också för att föregående spels begränsningar även kan komma att begränsa nästkommande titel. I Xillia och Xillia 2:s fall är denna typ av snedsteg tyvärr så tydliga som det bara går att bli. Xillias ständiga pop-up-issues gör sig fortfarande påminda i Xillia 2 och väldigt mycket av såväl omgivningar som fiender återanvänds alltför ofta. Men även om detta initialt känns lite tråkigt och repetitivt så är det i denna så kallade upprepning som större delen av spelets styrka ligger. Detta tack vare återanvändandet av de många färgstarka karaktärer som man fick lära känna i första spelet och de ständigt återkommande konversationerna/sketcherna dessa karaktärer emellan. För att inte tala om det beprövade och välfungerande stridssystemet. Det var på dessa områden Xillias styrka låg och det är också här Xillia 2 visar sin ljusaste sida.

Med detta sagt låter det kanske inte så konstigt när jag poängterar att storyn, karaktärerna, konversationerna och röstskådespelarna bidrar till en väldigt stor del av glädjen i spelet. Men inte utan att bjuda på en del förändringar. Numera spelar man nämligen som den något mer tystlåtna protagonisten Lugder. Han låter med jämna mellanrum spelaren välja vad han ska säga och därmed kan spelaren styra konversationerna i några få olika riktningar. Det är inget som förändrar storyn, mer än möjligheten att välja i vilken ordning bitar av storyn ska utföras. Men det är definitivt något som ger konversationerna lite mer djup och personlighet, då många konversationer kan hjälpa en att komma ännu närmare de övriga karaktärerna i det medresande sällskapet.

Trots den nya approachen kan man ändå klaga på att Xillia 2, precis som ettan, känns lite linjärt ur ett utforskningsperspektiv. Världskartan är fortfarande ”bara en karta” och går inte att utforska för hand. Mellan städer, byar och grottor är man fortfarande bara på stigarna eller vägarna och de är rätt så enkelspåriga. Detta trots att det längs dessa sträckor finns en del skatter att hitta och en del ”hemliga platser” att upptäcka. Som tur är har dock utvecklarna varit så pass omtänksamma att de lagt till möjligheten att så småningom utrusta huvudkaraktären med ett par löparskor. De låter en springa förbi de mest utdragna områdena.

Det har däremot gjorts lite mer förändringar i stridssystemet som numera tillåter en att bemästra huvudkaraktärens tre olika vapen – dubbla svärd, slägga och dubbla pistoler – genom att växla mellan dem under stridernas gång. Lägger man dessutom till den nya chromatus transformationen, vilken ger huvudkaraktären en tillfällig men avsevärd ”boost” under striderna, har man som spelare ett nytt och fräscht sätt att uppleva det beprövade stridsystemet på. Även levelsystemet har genomgått en del förändringar, men tyvärr inte till det bättre om man frågar mig. ”skillträdet” har blivit något mer strömlinjeformat sedan sist – det fungerar numera i stil med espersystemet i Final Fantasy 6 – vilket bidrar till att valmöjligheterna i ”skillträdet” blivit något färre.

Det finns dock mycket mer att göra när det kommer till sidouppdrag i Tales of Xillia 2. De roligaste och mest välgjorda sidouppdragen är de som är karaktärsspecifika och som bjuder på lite bakgrundshistoria om varje medresande karaktär, samt möjligheten att bli bättre vän med karaktären i fråga. Utöver det finns det gott om elitmonster att besegra och en rätt så välkommen ”kattjakt” som går ut på att hitta 100 bortsprugna katter på alla möjliga platser i den rätt så gedigna värld som spelet utspelar sig i. Katterna kan i sin tur användas till att söka igenom städer eller byar efter borttappade föremål som man själv kan lägga vantarna på.

Man skulle kort sagt kunna säga att Tales of Xillia 2 i stort sett är samma spel som sin föregångare, med många av föregångarens fel och brister. Detta med ett något förfinat stridssystem, ett något för strömlinjeformat skillträd och med mer av samma härliga karaktärer och konversationer som spelserien gjort sig känd för. Det hamnar utan tvekan i listan på Bandai Namcos mer kvalitativa rollspel och bör trots dess tillkortakommanden eller dess något föråldrade plattform (Playstation 3) inte förbises.

Det Bra

  • Story och karaktärer
  • Stridssystemet
  • Gott om roliga sidouppdrag
  • Mycket av det gamla som är kul att återse

Det Dåliga

  • En del gammalt som borde åtgärdats
  • Bitvis linjärt
8

Skriven av: Sannie Jönsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Göteborgsbaserade indiestudion Skyglobin avslutar nu sin trilogi The Journey Down. Vad väntar Bwana och hans vänner… https://t.co/a9m5dNOpdv
Beetlejuice är en mycket excentrisk och busig figur, vilket borde passa bra in i LEGO-universumet. #Legodimensions… https://t.co/byC1Z34XUN
Pokkén Tournament är en handburen återutgåva av det mycket populära Wii U spelet med samma namn.… https://t.co/nyq6ZogsSV