Tales of Xillia

Av i i Recensioner, 2 Mer

Tales of Xillia

Så var det äntligen dags. Det japanska rollspelet Tales of Xillia har hittat till Europa. I spelet, som är det trettonde spelet i en lång spelserie, får man slå följe med killen Jude eller tjejen Milla.

Tales of Xillia släpptes redan 2011 i Japan och blev väldigt varmt mottaget. Resterande delen av världen har således fått vänta fram till nu (6/8 2013) för att få möjlighet att sätta tänderna i Tales of-seriens senaste tillskott. Tales of Xillia har alltså ett par år på nacken och en hel drös av nya fräscha rollspel att jämföra sig med, man kan kanske därför undra hur bra det står sig i dagens läge?

Till skillnad från föregående delar i Tales of-serien får man som spelare denna gång möjlighet att välja mellan två olika huvudkaraktärer, Milla Maxwell och Jude Mathis. Trots det kan man, som i resterande delen av serien, under striderna använda sig av alla karaktärer i sitt följe. Storyn speglas å andra sidan från olika vinklar beroende på vilken karaktär man har valt i början av spelet. De två skildringarna skiljer sig dock inte speciellt mycket åt och tvingar en på så vis inte heller att spela igenom spelet mer än en gång.

Storyn är inte den enda som är lite mer flexibel och erbjuder valmöjligheter utan detsamma gäller den backtracking som spelet med jämna mellanrum leder en in på. Istället för att tvingas springa fram och tillbaka mellan olika uppdrag, och på så vis behöva tacklas med potentiella monster längs vägen, får man denna gång möjligheten att teleporteras/snabbfärdas till så gott som alla platser man tidigare besökt. Allt genom ett par enkla knapptryck på kartan. Denna funktion får man dessutom tillgång till väldigt tidigt i spelet, så allt krångel kring eventuell backtracking elimineras därför redan från start.

Man kan tyvärr inte ta sig mellan städerna genom att vandra fritt ute i den vidsträckta värld som man på något vis får intryck av att man befinner sig i. Vad jag menar är att man alltid är tvingad att gå på specifika stigar/vägar som sammanlänkar alla byar och städer och inte fritt ströva i landskapet. Världskartan är numera ”bara en karta” och de faktiska vägarna på kartan är alltså där man håller till mellan alla städer och byar. Det kan därför stundom kännas lite linjärt. Detta åtgärdas dock med en mer levande omgivning som man på många sätt kan interagera med. Man kan klättra upp på diverse platåer, hoppa ner från högre plattformer till lägre avsatser och krypa in i hål och grottor av olika slag för vidare utforskning av omgivningen. Oftast resulterar dessa manövrar dessutom i en och annan skatt. Med hjälp av dessa små medel känns det som att världen är lite större och mer omfattande än vad den egentligen är.

En hel del av alla de skatter och pryttlar man hittar i och på diverse hål, avsatser och grottor har man själv ingen användning för. I Tales of Xillia hittar man nämligen inte bara prylar som karaktärer i följet har nytta av, utan även en hel del saker som på olika vis kan gagna de butiker man med jämna mellanrum besöker. Dessa prylar kan man välja att donera till valfri butik för att på så vis uppgradera den och få tillgång till nya och starkare vapen eller rustningar. Ett välkommet system som skapar en känsla av progression som inte bara kretsar kring ens egna karaktärer, men samtidigt tydligt talar om att man är på väg framåt.

När det kommer till progression kring de karaktärer man har i sitt följe skulle jag däremot säga att man inte får någon tydlig känsla av sin framgång. Levlandet sker med jämna mellanrum, men ger tyvärr inte så stort utslag som man kanske skulle vilja. Levelsystemet med tillhörande skillträd är dock lättigenkännligt och ändamålsenligt upplagt. Likaså menysystemet som tillåter en att justera strategiska placeringar på sina karaktärer inför striderna. Strategin i striderna har för övrigt lika mycket djup och komplexitet som man förväntar sig av ett Tales of-spel, men mindre erfarna spelare tvingas likväl inte att gå djupare in i systemet än vad som behövs.

För att levla måste man dock strida och striderna fungerar nästan precis som de alltid har fungerat. De erbjuder exakt rätt mängd av hysteriskt action och strategiskt tänkande. Det är en perfekt kontrast till det annars väldigt lugna och nästan saktfärdiga tempo som storyn har. Nytt på denna front är möjligheten att kunna länka sina attacker med andra karaktärer på spelplanen. Länksystemet tillåter en att länka samman två karaktärer för att tillsammans kunna göra mer skada eller för att kunna skydda varandra. Hur ofta man kan utföra länkade attacker och hur många man kan utföra efter varandra avgörs av en mätare som sakteligen fylls på under stridens gång. Att lära sig hur länksystemet fungerar är väsentligt för att kunna göra mycket skada och på så vis skaffa sig det välbehövliga övertag som krävs på de lite mer seglivade fienderna.

Spelet har som sagt ett par år på nacken och även om det borde kännas lite åldrat så kan jag på rak arm säga att så inte är fallet. Grafiskt ser det kanske inte så imponerande ut, men artiskt sett ser det mer eller mindre ut som en anime, vilket i mina ögon bara är positivt. Speciellt när musik och röstskådespeleri följer samma spår och samtidigt känns som gjort för vilken tecknad japansk film som helst. Med det sagt kan man kanske också tillägga att röstskådespeleriet håller ungefär samma standard som i vilken dubbad anime som helst, det vill säga en standard med lite ojämna skådespelarinsatser. Jag kan dock inte säga att jag tycker illa om den mångfald av monologer, diskussioner och konversationer spelet erbjuder, snarare tvärtom. En stor del av alla konversationer rör nämligen karaktärernas bakgrund och ger dem en mer välkomponerad framtoning, samt en lite mänskligare utstrålning. Dessutom är konversationerna under alla omständigheter väldigt underhållande.

I det stora hela har dock Tales of Xillia ett par problem. Som jag tidigare nämnde känns världen i vissa anseenden rätt så linjär. Den må kanske kännas mer acceptabel med hjälp av de tämligen levande omgivningarna, men ser ändock i helhet ut som ett stort antal vägar med städer, grottor eller berg i varje ände. Och det i sig hade kanske inte skadat om det inte hade varit för att spelet i övrigt inte verkar kunna hantera denna till synes ”lilla värld”. Tales of Xillia verkar närmare bestämt ha stora problem med att ladda färdigt alla 3D-modeller inför varje nytt område. Och hade det inte varit för att 3D-modeller med jämna mellanrum saknas under de första sekunderna (ibland minuterna) i ett nytt område, så hade man kanske kunnat se det som ”glömt och förlåtet”. Men det är ett återkommande problem som inte bara får en att bli irriterad på situationen i helhet, utan även att tappa känslan för den annars väldigt övertygande värld som Tales of Xillia presenterar.

Allt som allt har dock Tales of Xillia väldigt mycket att erbjuda, allt från ett djupt och underhållande stridssystem till många roliga dialoger och konversationer. Det är ett spel som är riktigt kvalitativt och som erbjuder upp emot 60 timmars speltid. Även om jag personligen inte tycker att det ligger på samma nivå som Studio Ghibli och Namco Bandais tidigare mästerverk, Ni No Kuni, så skulle jag dock vilja säga att Namco Bandai ännu en gång bevisar att de vet hur man konstruerar ett rollspel.

Det Bra

  • Mycket röstskådespelande
  • Uppgraderingarna av butikerna
  • Intressanta konversationer

Det Dåliga

  • Pop-up-issues
  • Känns trots allt lite linjärt
8

Skriven av: Sannie Jönsson