The Last Guardian

Av i i Recensioner, 2 Mer

En liten japansk pojke vaknar upp i en grotta med en människoätande best. Besten visar sig inte speciellt farlig utan pojken och besten blir snart vänner.

The Last Guardian gavs ut för tre veckor sedan så jag är rejält sen med denna recension. Men, idén bakom spelet är betydligt äldre än så. Den kläcktes för över tio år sedan och spelet har varit under utveckling sedan 2007. Det var under Playstation 3:s första levnadsår. Spelet visades för första gången på E3 2009. Nu är Playstation 4 här sedan några år och äntligen släpps, det av många efterlängtade, The Last Guardian.

Jag har tjuvkikat på betygen som sprids för vinden. Allt från 60% till 100% på svenska sajter och 50% till 100% på Metacritic.com. Merparten är dock positiva till The Last Guardian. Jag har inte läst någon av recensionerna så jag vet inte mer än att The Last Guardian är ett spel att gilla skarpt, eller mindre skarp.

Jag har redan avslöjat att en liten pojke blir vän med en best och ger sig ut på äventyr. Besten kallas Trico medan jag inte uppfattat något namn på pojken så jag antar att han är namnlös. Storyn skildras mycket sparsamt av en gammal man som berättar om ett äventyr han varit med om. Det mesta får man sedan fantisera ihop själv. Ett tips! Stanna kvar genom eftertexterna så får du lite med av storyn då.

Trico är ett enormt charmtroll. Det är ett ganska ungdomligt och småtrotsigt djur som är en sorts blandning mellan fågel och katt. Trico är definitivt den allra största behållningen med The Last Guardian. Utvecklarna tycks ha lagt enormt mycket energi på att ge detta underliga vidunder en själ och ett eget liv. Och de har verkligen lyckats med det. I början var det underbart att titta på Trico. När man matar denne med tunnor sniffar Trico first på dem, hoppar kanske lite runt innan maten anfalls. En kul scen är när Trico börjar leka med en kedja på precis samma sätt som en katt. Ibland är Trico väldigt försiktig och undersöker gärna saker. Trico tar gärna lite tid på sig och funderar ibland både en och två gånger om ett hopp är lämpligt eller inte. Allt är utmärkt karakteriserat för denna varelse.

Tricos lite bångstyriga och tonårstrotsiga sinnelag syns på många sätt. Inte minst när du tar kontroll över djuret. Du ska inte räkna med att Trico alltid lyder dig, utan kanske i bästa fall i hälften av fallen. Jag kan ta ett retligt exempel. Jag hade satt fram mat till Trico, men nej det var inte gott. Sedan klättrade jag upp på ryggen för att styra den till en avsats dit den skulle hoppa. Vad händer? Jo, Trico funderar en stund. Vankar av och an med huvudet. Och? Jo, beslutet var att gå till maten och äta istället. Var jag dum i huvudet? Nej, faktiskt inte. Jag kollade på Youtube och fann ett klipp där Trico gjorde exakt samma sak.

Det här var mycket charmigt i början. En varelse som inte lät sig styras till hundra procent. Underbart! Tyvärr varade charmen inte speciellt länge. Hur kul är det när Trico hoppar till en avsats och tillbaka för att visa vad som ska göras för att sedan vägra när jag sitter på ryggen? Det hände ofta att Trico vägrade. Jag skrek åt kontrollen flera gånger. Däribland: ”Jag sa ju åt dig att hoppa”. Stackars kontroll.

Det var frustrationsmoment ett. Så till tvåan. Kameran! Jag blev stundtals galen på den. Spelet utspelar sig ofta i trånga grottor. Att då allt helt plötsligt blir svart för att det i nästa stund dyker upp ett av pojkens ben. Och så några stora fjädrar. Nej, herre jösses. Att inte veta varken ut eller in är inget kul. Kunde de inte skapa något bättre på dessa nio år spelet varit under utveckling? Då tar vi den tredje saken som frustrerade mig. Kontrollen över pojken. Han sladdrar fram och tillbaka och att hoppa mellan avsatser är definitivt ingen barnlek som till exempel med Lara Croft.

Ska jag fortsätta? Ok, nummer fyra. Striderna. I templen finns gamla statyer som får liv. Dessa slåss du mot. Eller rättare sagt, du försöker undvika dem. Du överlåter nämligen striderna åt Trico. Om möjligt, hoppa upp på Tricos rygg och sitt och titta på. Förhoppningsvis varar striden i max en minut. Har du otur i fem minuter. Gäsp. Varför detta menlösa våld? Det man gör som spelare är att undvika fienden och eventuellt dra ut några spjut ur Tricos stackars kropp. Fast, krigarna är en del av storyn så de hör till spelet.

Finns det då inget bra med The Last Guardian? Jag har nämnt hur man lyckats fånga Tricos karaktär. Dessutom är denne best en fröjd att titta på. Underbara fjädrar, fantastiska animationer och en stark karaktär gör Trico till en av 2016 års mest minnesvärda karaktärer vill jag påstå.

Utöver Trico tycker jag dock inte att The Last Guardian imponerar rent grafiskt. Detta trots att jag spelade med 4K på en PS4 Pro. Allt ser visserligen bra ut, men jag hade hoppats på bättre. Texturer på tempel och omgivningar imponerar exempelvis inte. Sen visade det sig ganska snart att omgivningarna liknade varandra hela tiden. Tempel, grottor, berg och avsatser i olika former. Inte ens själva huvudpoängen med spelandet – problemlösningen var speciellt variationsrik. Man gjorde i princip samma sak om och om igen med små variationer.

The Last Guardian är ett spel som står ut. Jag förstår varför många älskar det. Trots det är jag en av de recensenter som sätter lägst betyg på The Last Guardian. Jag kan inte rekommendera The Last Guardian då det enda jag egentligen gillade är Triko. Fast å andra sidan är hans tonårstrotsande alltför jobbig i längden vilket resulterar i att hans positiva sida tyvärr blev negativt för spelandet i längden.

Det Bra

  • Tricos karaktär
  • Fantastiska fjädrar
  • Tricos animationer

Det Dåliga

  • Trico är för bångstyrig
  • Kameran
  • Kontrollen
  • Att titta på när Trico slåss suger
  • För liten variation
5

Skriven av: Mats Ernofsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Efter en lång tid av fiktiva framtidskonflikter återvänder Call of Duty-serien till sina rötter, 1900-talets krig m… https://t.co/mhPLwbld6N
I Sonic Forces har Sonic Team försökt utveckla ett klassiskt Sonic-spel i modern tappning. Hur väl har de lyckats m… https://t.co/qkdspKuxJK
Once more into the fray. Uppsalabaserade studion MachineGames ger oss åter möjligheten att meja ner nazister.… https://t.co/qmRlUbjLSq