Total War: Warhammer

Av i i Recensioner, 2 Mer

Total War: Warhammer

Raserna från Warhammer intar nu Total War. Här är det krig som gäller. Var beredd på såväl episka strider som diplomati och magi.

Sanningen ska sägas direkt. Jag är och har alltid varit riktigt usel på Total War-spelen. Sen lång tid tillbaka är jag ett stort Heroes of Might and Magic-fan och har alltid sätt en koppling mellan de två spelserierna. Trots det faktum att Total War alltid utspelat sig under historiska krig med enorma arméer och Heroes är fantasy med en enda avatar som trupp-symbol och trots att jag själv alltid varit bra på det taktiska i Heroes och aldrig lika bra på det i Total War.

Nu kände jag ändå att jag ville ge det nya Total War: Warhammer en chans och hoppades på att kanske denna gång bemästra spelet – en gång för alla. Min vilja var storslagen, mitt utförande inte lika så. Jag skyller det sistnämnda till viss del på spelet, kanske lite på mig själv.

Först och främst så jag tycker att samarbetet mellan Creative Assemblys klassiska krigsspel och Games Workshops over-the-top-episka Warhammerestetik och design passar som handen i handsken. Det episka mytoset om ”den gamla världen”, bestående av en rad olika arméer, raser, politiska styren, gudar med bara en enda sak gemensamt – det ständiga kriget. Om det inte är människorasens tur att kämpa med inbördeskrig är det vampyrerna som sakta korrumperar eller orkerna och kaosgudarna som invaderar med total utplåning som mål. Med andra ord, fullt upp med krigande, fullt upp med politik. Det är bara det att jag inte förstår hur det fungerar. Spelet är en dålig lärare. Känslan av att vara en liten snorunge som kastas ut i krig med en massiv armé och som enda direktiv: ”här, lös det”. Jag fattar inte vad det är jag ska lösa och vad jag kan göra med min armé. Kan du inte Total War-spelen sen innan så ligger du rätt pyrt till de första timmarna. Räkna med många förluster, en hel del trial-and-error samt en massa menyläsande för att lyckas klura ut vad syftet egentligen är med kampanjen. Jag upptäckte till exempel inte förrän ett par timmar in i spelet att det fanns ett teknologiträd jag kunna avancera fram på.

Utöver att hitta sätt att själv lära mig allt det som funnits sedan de äldre Total War-spelen så introduceras också Winds of Magic. Detta är helt enkelt en magi som kan användas av hjältar vilka redan äger magiska krafter. Du kan dock inte använda den hur som helst utan beroende på hur de magiska vindarna blåser har du mer eller mindre tillgång till krafterna. Detta lägger in ett slumpartat element i spelet som jag faktiskt kan uppskatta. All makt ligger inte hos mig utan att det finns något större som också rår på slagfältet. Det är också något fint i att du får tillgång till flera alternativa sätt att klara spelet. Exempelvis, istället för att bygga upp den starkaste och mest offensiva armén kan du välja en mer defensiv hållning och istället satsa på att få stora resurser att handla med, avancera på teknologiträdet (om du hittar det), skapa fred och diplomatiska förhållanden, och på så sätt ena världens arméer. Kanske blir spelet inte lika dynamiskt och explosivt som när du spelar med orker eller chaos men det en kul variation som uppskattas.

Spelet består alltså av ett kampanjläge där du kan välja att spela som en av fyra raser (fem om du förbeställt spelet och fått chaos). Samtliga är klockrena och ger dig omväxlande spelupplevelser. Trots att vissa kanske kommer att klaga på att de är för få så tycker jag att variationen mellan dem är så stor att det faktiskt räcker mer än nog. Säkerligen kommer fler tillkomma i framtida DLC.

Först ut är The Empire – människorna. Det är ett typiskt mittemellanlag. De är varken bäst eller sämst på någonting men har i och med denna gyllene medelväg den politiska opinionen på sin sida och kan på så sätt ta över stora delar av världen snabbt med hjälp av sina diplomatiska skills. Kanske det lag som påminner mest om ett klassiskt Total War-lag, ett med världsherravälde i sikte. Näst ut kommer Dwarfs eller dvärgarna – sega och slöa, men ack så förbannade och med spelets bästa artillerister. En taktisk utplacering är viktig när du spelar med dvärgar då du vill kunna skjuta så långt som möjligt med dina kanoner, hagelbössor och armborst innan fienden kommer nära. Det ska dock sägas att detta inte betyder att de är dåliga i närstrid, bara inte bäst. Jag förstår det som en mycket stolt ras med en grudge-list – ett gäng sidouppdrag som bygger på att besegra de som vanhedrat dig och din ras på något sätt.

Som tredje lag har vi Greenskins, ett massivt gäng, well, krigssugna, orker och goblins. De har ingen större plan än att kriga, och när de väl det så gör de det utan stil eller finess. De är offensiva ner till sista ork och ju offensivare du är desto mer belönas du med ”Fightyness” – helt enkelt lusten att slåss. Ju mer Fightyness du har desto fler olika Greenskins kommer komma för att slåss för dig. Börjar du däremot förlora för mycket och får låg Fightyness så bildas istället interna bråk mellan dina Greenskins ute på fältet. Helt klart laget med mest humor och roligast armé.

Sist (eller näst sist beroende om man tänker på DLC-innehåll) är Vampire Counts med en speciell mekanik som möjliggör för dem att korrumpera land och folm och på så sätt försämrar moralen för andras lag som krigar i deras områden. Deras ledare farbror Von Carstein anses vara världens sanna härskare som slåss för tronen han rättmätigt ska ha. På vägen ska hela mänskligheten utplånas (alternativt tillfångatas och användas som privata husdjur). Vampire Countshar har spelets absolut starkaste och farligaste magi. Däremot så tror de inte på skjutvapen så om du tycker om att vänta in strider och sen metodiskt skjuta ner motståndargeneralens armé så är de odöda fel lag för dig. Stort plus för alla härliga groteska monster dock!

Det femte, Chaos-laget, tillhör inte grundspelet men som snabb kommentar kan sägas att de tillför möjligheten att spela som ett yttre hot utan något eget slott eller hemstad. Ett lag som bygger upp sina arméer från ingenting och vars mål är att ödelägga världen för att skapa en ny ordning. En kaotisk ordning som styrs av onda prinsar och onda demoner.

I det stora hela är Total War: Warhammer ett smart, stort och mycket underhållande spel som är lite väl tufft att ta sig in i som nybörjare. Även om jag gillar utmaningar hade jag blivit glad av att bli hållen i handen lite mer de första timmarna innan jag fått härja fritt på de tuffa militäråkrarna. Ändå har jag ofantligt kul och längtar efter att få bygga nya allianser, skapa nya arméer, marschera, utplåna, korrumpera och förhoppningsvis besegra.

Det Bra

  • Variation bland raserna
  • Episka strider
  • Passande mytos

Det Dåliga

  • Förvirrande kampanj
  • Lite väl svårt ibland
9

Skriven av: Stefan Stanisic

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Nintendo har dammat av Mario & Luigi: Superstar Saga för att passa Nintendo 3DS. #BowsersMinions… https://t.co/bmfVjwvNCL
Göteborgsbaserade indiestudion Skyglobin avslutar nu sin trilogi The Journey Down. Vad väntar Bwana och hans vänner… https://t.co/a9m5dNOpdv
Beetlejuice är en mycket excentrisk och busig figur, vilket borde passa bra in i LEGO-universumet. #Legodimensions… https://t.co/byC1Z34XUN