Uncharted 4: A Thief’s End

Av i i Recensioner, 2 Mer

Uncharted 4: A Thief’s End

Den hyllade Unchartedserien får i och med Uncharted 4: A Thief’s End ett avslut. Nathan Drake ger sig än en gång ut på ett farofyllt äventyr.

Nathan Drake har lämnat allt det äventyrliga bakom sig, och då speciellt allt som har med skattletande och tjuveri att göra. Han har blivit en vanlig medborgare med ett fast jobb. Han har visserligen inte glömt bort kapten Henry Averys gömda piratskatt, men den kommer han aldrig någonsin att leta mer efter – bara drömma. Detta trots att han fantiserat ända sedan sin barndom om sjörövarkaptenens helt sagolikt stora skatt. Fast, aldrig är aldrig aldrig. Nej, när Nates bror Sams liv står på spel ger sig bröderna ut på ett nytt försök att finna skatten. Hack i häl har de sin forne kollega Rafe som med sitt storhetsvansinne också suktar efter världens största skatt.

I Uncharted 4: A Thief’s End möter vi inte bara en vuxen Nathan utan vi får ibland annat lärodelen lära känna honom som liten pojke boende på ett katolskt barnhem. Han hoppar hellre runt på hustaken med sin bror än är på barnhemmet. Efter att storebror Sam lärt upp Nate är han en fullfjädrad fasadklättrare. Här får man som spelare också en intressant introduktion till varför Sam och Nate är helt besatta av kapten Henry Averys skatt.

Introduktionssekvensen med de unga Nate och Sam är en mycket bra introduktion till såväl spelandet som berättelsen. Det är en berättelse som växer allt eftersom man spelar. Som spelare lever man sig verkligen in i Nates liv. Brödraparets fixering vid en mytomspunnen skatt, som kanske inte ens existerar, tycks växa mer och mer genom spelet. Det är inte bara bröderna som fascinerar utan det finns biroller som är lika bra.

Storyn är förvånansvärt mänskligt och berättad med fingertoppskänsla. Dialogerna är väl genomtänkta. Stämningen är ofta mänskligt varm eller lite sarkastisk och helt alldagliga konversationer är inte ovanliga. Det pratas alltså inte enbart om piratskatten även om det givetvis genomsyrar stora delar av spelet. Visst det hettar verkligen till i actionsekvenserna, men grundtonen är faktiskt även här mänsklig. Nate och hans kumpaner känns på något sätt sårbara trots att de klarar precis allt utan att dö. Deras liv känns skört, som om turen är på deras sida och denna hela tiden vaktar dem från minsta felsteg.

Alla karaktärer är oerhört bra gestaltade av skådespelarna. Det gäller inte bara rösterna utan hela skådespeleriet är bländande där teamet hos Naughty Dogs fångat minsta detalj i skådespelarnas rörelser och däribland skapat fantastisk mimik. Alla karaktärer känns verkligen levande på ett sätt som jag inte kan påminna mig från något spel jag tidigare spelat.

Detaljrikedomen begränsas inte till bara karaktärer. Nej, alla miljöer, föremål, hus och annat är skapat på ett sätt jag inte trodde var möjligt med en PS4:a. Exempelvis är Nathans hus så fullt av verklighetstrogna saker att det känns som ett riktigt, levande hem. Det är paraplyer, mattor, tavlor, disk, kläder och mycket annat. Nate hämtar öl i kylen medan han håller en alldaglig konversation med sin fru. När de sedan ätit vill ingen diska. Då utmanar Nate frun på ett lite okonventionellt sätt. Detta trots att han egentligen suger i utmaningen. Men, om du är duktig på att spela så slipper kanske Nate disken.

Miljöerna skiftar från att vara storslagna öppna ytor till helt uppstyrda sekvenser. I de öppna delarna av spelet är valfriheten ofta stor mellan att upptäcka och att går raka spåret mot målet. Väljer man raka spåret så är det faktiskt ovanligt lätt att hitta. På ett konstigt sätt känns banorna även då nästan slitsade trots den öppna miljön. Den som gillar att upptäcka och att leta efter gömda föremål får dock sitt lystmäte tillgodosett. Det finns exempelvis 190 samlarobjekt utspridda i spelet.

Jag har redan nämnt klättrandet. Det är en mycket viktig del av spelandet i Uncharted 4: A Thief’s End. En mycket stor del av spelet tillbringar man antingen bland klippor eller bland hus hoppandes och klättrandes som den vigaste apa. Aldrig har det varit så smidigt att hänga, klänga, klättra och hoppa. Kontrollen är supersmidig och det är så himla kul med allt klättrande. Åtminstone tills man tröttnar. Jag tycker nämligen att det blev på tok för mycket av denna vara. Efter en stor överdos klättrande blev detta plötsligt en belastning istället för en glädje för min del.

Klättrandet tar över alltför mycket av spelandet. Uncharted 4: A Thief’s End är stundtals så otroligt bra att jag saknar ord. Sedan kommer en lång, lång klättringssekvens som känns plågsamt långsam. Visst, klättringen lyser stundtals upp. Då tänker jag på sekvenser där hus rasar under Nate, balkonger som ger vika, klippavsatser som är alltför porösa eller stålrör som släpper från sina fästen. Dessa spelmoment ger direkt spänning åt klättrandet och de är så sanslöst välgjorda. Animeringarna gör att det nästan känns som om man är Nate. De är så oerhört snygga och verklighetstrogna. Men, alltför ofta går allt klättrande på rutin. Det är ofta inte ens svårt att hitta rätt väg. Visst, det finns välgjorda problembaserade klättringssekvenser, men de är för få.

Det samma säger jag om övrig problemlösning. Det finns fantastiska pusselartade problem att lösa som får problemen i flera andra spel att blekna, men även dessa är för få. Att lyckas låsa upp hemliga rum i jakten på skatten med hjälp av mystiska kort är ett exempel på en problemlösning som verkligen är tillfredsställande.

Den tredje stöttepelaren, vid sidan av klättring och problemlösning, är actionsekvenserna. Även här har Naughty Dog lyckats över förväntan. Rafes män lurar runt hörnet och de tycks inte ta slut. Ibland kan man smyga sig på dem och eliminera dem en efter en. Då är Uncharted 4: A Thief’s End nästan som bäst. Det är mycket tillfredställande att lura fienden. Alternativet är att fienden öppnar eld i mängd. Man behöver dock aldrig gömma fällda fiender. Det hade varit en kul extrafunktion. Efter några sekunder blir en fiende osynlig och det kan se lite kul ut när fiende efter fiende passerar gåendes över döda kompisar och högen av utslagna fiender ökar framför en.

Även om du tillbringar den mesta delen av spelet till fots så finns det faktiskt även några fordon. Du får bland annat styra en båt i en av spelets minst roliga sekvenser. Då är vissa sekvenser där Nathan rattar en jeep mycket bättre. Efter det kan du precis allt om hur man kör uppför berg med forsande älvar och sliriga backar. Bilen imponerar stort och trots den overkliga miljön känns det på ett konstigt sätt helt naturligt att köra bil i okörbara terränger.

När du spelat klart berättelsen väntar en bra multiplayerdel. Den känns som en bonus till berättelsen då storyläget faktiskt är det absolut bästa med Uncharted 4: A Thief’s End. Att spela multiplayer känns nästan som ett annat spel än enspelarberättelsen. Efter att ha spelat igenom berättelsen blev jag faktiskt lite besviken av multiplayern. Det är lite paradoxalt eftersom flerspelardelen inte är dålig. Det är snarare så att jag saknade den fantastiska fingertoppskänslan och nerven som fanns i storyn. Kanske hade det varit bättre att börja med flerspelarläget? Roligast är det att spela igenom scener i multiplayern som man redan spelat i storyläget.

Jag tar inte i i underkant när påstår att Uncharted 4: A Thief’s End stundtals är det absolut bästa konsolspel jag spelat. Framför allt det snyggaste. Tian i slutbetyget borde vara en total självklarhet, men ack nej. Det blir en åtta, snudd på en nia. Varför? Jo, stundtals är Uncharted 4: A Thief’s End så fruktansvärt långsamt att jag förgäves letade efter snabbspolningsknappen på handkontrollen. Att hoppa, hoppa, klättra, klättra i all evighet blir för mycket efter ett tags spelande.

Det Bra

  • Otrolig berättarteknik
  • Mänskligt
  • Skådespeleriet
  • Viss problemlösning är strålande
  • Karaktärerna
  • Svensk textning

Det Dåliga

  • Stundtals otroligt långsamt
  • Hoppar oftast på ren rutin
  • För lite problemlösning
8

Skriven av: Mats Ernofsson

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Det 13 år gamla World of Warcraft får ännu en expansion. Har Blizzard lyckats förnya spelet? Viktor har svaret på d… https://t.co/6jGCb0kyrc
Fresh ‘N Rebels nya hörlurar Clam har snygg design och aktiv brusreducering. Hur är ljudkvaliteten och komforten?… https://t.co/K61y3S4HHY
Bamboo Slate från Wacom är ett smart anteckningsblock för dig som snabbt behöver överföra vanliga anteckningar till… https://t.co/FGHAIb3rEi