Viking: Battle for Asgard utspelar sig, precis som namnet avslöjar, under vikingarnas och de fornnordiska gudarnas tid. När spelet tar vid får man veta att Skarin, huvudpersonen i vårt äventyr, just blivit dödligt skadad. I väntan på döden uppenbarar sig gudinnan Freja för honom och erbjuder sig att rädda hans liv. Det finns dock en hake i erbjudandet och den är att Skarin måste gå med på att hjälpa Freja i det pågående kriget mot Hel, underjordens härskarinna. Hels styrkor av levande döda har infekterat flera öar runt om haven och det är Skarins jobb att driva bort dem. Ingen enkel uppgift kan tyckas men eftersom vår hjälte hellre är i livet går han med på avtalet.

Att driva bort Hels styrkor själv kan bli svårt och därför måste man, i egenskap som Skarin, försöka rädda vikingar som blivit tillfångatagna och sedan lägga dem till ens egen armé med soldater. När armén blivit stor nog kan man attackera något av de större lägren för Hels styrkor. Det beskriver nog den genomgående handlingen i Viking. Samla ihop styrka och anfall ett större läger, fast det är kanske inte helt fel, helst inte när man har en stor yxa, ett svärd och ett antal magier till sin hjälp. Det är något speciellt med att hugga av någon vid midjan. Eller att först hugga av huvudet på en fiende för att sen besluta sig för att personen ser bättre utan armar också.

Ja, Viking: Battle for Asgard är ett väldigt brutalt spel. Man använder sig i huvudsak bara av A- och X-knapparna för att utföra attackerna, men de flesta slutar oftast med att fienderna saknar en eller flera lemmar. Skulle man få fienden att tappa balansen dyker det upp ett X ovanför deras huvuden som markerar att det är läge för en extra brutal avslutningsattack.
Attackerna lämnar oftast väldigt lite kvar för fantasin och blodet sprutar i överflöd. Man blir även belönad med mer magi om man utför de mer brutala attackerna. Under spelets gång introduceras man till en rad olika sorters fiender som minskar risken att tröttna.

I spelets början klarar man sig väldigt bra med att bara springa in i fiendelägren och hugga sig fram till man fritagit sina vänner, men senare blir det tuffare. Man tvingas tänka och det är roligt att se att spelet faktiskt erbjuder lite olika sätt att gå tillväga för att utföra uppdragen. Vissa gånger kan man om man är försiktig ta sig ända fram till fängelserna och låsa upp dörren utan att behöva döda en enda fiende. Detta är rätt behändigt när man sen har hjälp av de man räddat med att rensa ur lägret. När du samlat ihop tillräckligt många till din armé kan du anfalla större läger. Det är mäktigt att se hur en gigantiskt strid tar sin början när hundratals av dina soldater möter upp med hundratals fiender. De stora striderna avslutas när man själv lyckats ta bort specifika fiender som tippar slaget i fiendens favör exempelvis shamaner och jättar.

Viking är ett spel med många underbara idéer, men de flesta innehåller så många fel att det blir svårt att avnjuta dem. Man använder bara två knappar och det tar inte lång tid innan man börjar känna hur enformigt det verkligen blir samt, att de coolare attackerna känns mest tidskrävande. Ett annat problem är att det ibland kan vara svårt att få Skarin att hugga åt rätt håll. Vid flera tillfällen hugger man bara luft för att sen bli huggen i ryggen av fienden. Huggen i ryggen är i och för sig något man vänjer sig vid när Skarins springhastighet är ungefär hälften av alla andras i spelet. De större slagen på första ön man är på flyter på väldigt bra och man ser väldigt mycket fram emot nästa, men på andra ön börjar mardrömmen. Spelet börjar segas ner avsevärt och nöjet med att tillsammans med hundratals soldater dra ut i krig försvinner helt.

Grafiskt är Viking lite av en Gott & blandat-påse. Ibland skiner spelet väldigt vackert och mycket detaljer har lagts ner på effekter som vatten, miljöer och Skarin, men många gånger märker man hur det tagits genvägar. Det verkar exempelvis inte finnas många olika utseenden på soldaterna på din sida. På min väg mot ett uppdrag kom jag på att jag glömt något och vände om och det var då jag märkte att det helt plötsligt slutade regna. Jag kom då på att det faktiskt just hade börjat regna och bestämde mig för att undersöka saken. Det visade sig att vädret är helt områdesstyrt, det vill säga det regnar alltid på samma ställe vilket känns en aning artificiellt.

Det känns även som om storyn i Viking: Battle for Asgard kunde ha varit väldigt mycket bättre. Vi får veta väldigt lite om vår huvudperson till att börja med och det blir inte mycket mer under spelets gång när Skarin inte säger ett ord under hela spelet. Man får dock veta en hel del om Hels största krigare Drakan vilken slog mig som lite udda. Synd är det i alla fall att man inte tagit tillvara på möjligheten att få en att känna mer för de karaktärer som tar lite större plats i spelet.

Det känns lite som om med allt bra Viking: Battle for Asgard innehåller och som hade kunnat göra det till ett riktigt kanonspel så finns det lika mycket dåligt som håller spelet tillbaka. Idén att med hundratals soldater gå in i strid var väldigt rolig, men när det inte funkar som det ska är det svårt att känna sig nöjd. Sen finns ju även risken att man hinner bli less innan slutet på grund av de upprepade attackerna. Det finns mycket att klaga på men jag kände mig ändå relativt underhållen spelet igenom. Jag skäms lite när jag säger att det överdrivna våldet faktiskt hjälpte till en hel del. Jag skulle nog nöja mig med att hyra spelet över en helg när jag inte ser någon som helst anledning till att spela ut det fler gånger än en gång.

Skriven av: Håkan Hägglund