Wolfenstein: The New Order

Av i i Recensioner, 7 Mer

Wolfenstein: The New Order

Mycket har hänt sedan Wolfenstein 3D. Eftersom detta spel mer eller mindre har kultförklarats har den svenska studion MachineGames haft mycket att leva upp till. Har de lyckats?

Spelserien Wolfenstein har stora anor. I början av 90-talet (1992 närmare bestämt) släpptes nämligen Wolfenstein 3D som var ett av de första spelen inom FPS-genren (first person shooter). Wolfenstein 3D anses av många som det definitiva genombrottet för FPS-genren med sin, för den tiden, avancerade 3D-grafik och intensiva gameplay. Nu är kapten B.J. Blazkowicz tillbaka.

Som Uppsalabo är jag lite extra intresserad av Wolfenstein: The New Order. Spelet har nämligen utvecklats av den Uppsalabaserade spelstudion MachineGames. Wolfenstein: The New Order är studions första spel, men trots det är utvecklarna inga nybörjare. Flera av dem har nämligen tidigare jobbat på Starbreeze Studios som utvecklat flera populära och högkvalitativa spel.

Världen är verkligen inte speciellt upplyftande i Wolfenstein: The New Order. När spelet börjar har tiden backats till 1946. Andra världskriget pågår fortfarande och läget ser verkligen mörkt ut för de allierade. Du får spela som kapten Blazkowicz som ingår i ett specialteam i kampen mot nazisterna. Ganska snart går det riktigt illa för din hjälte och helt plötsligt har tiden runnit iväg till 60-talet. Blazkowicz har suttit på en institution en längre tid och när hans vänner på institutionen förs iväg för ett mycket grymt experiment vaknar Blazkowicz upp och inser att världen inte är vad den borde vara. Nazisterna vann kriget och motståndsrörelsen är näst intill förintad. Nu tar Blazkowicz upp kampen mot nazismen och han måste hitta de få motståndsmän som finns kvar.

Storyn är stundtals riktigt gripande. Det märks att MachineGames lagt ner stora resurser på den med snygga och välgjorda filmsnuttar och bra röstskådespeleri. Tyvärr tycker jag att handlingen är ojämn. Under vissa delar av spelet var den oerhört bra för att under andra vara underlig. Det kunde då vara lite svårt att förstå vad MachineGames verkligen ville berätta. Det finns dock en hel del scener som grep tag i mig av olika anledningar. Jag har redan nämnt scenen med de äckliga experimenten på sjukhuset. På ett annat ställe stötte jag på två gigantiska robotar och gjorde mig beredd på att dö. Då dök helt plötsligt en kvinna från motståndsrörelsen upp och knockade båda robotarna med välriktade sparkar. Coolt värre, minst sagt.

Spelmässigt håller Wolfenstein: The New Order för det mesta hög klass. Bäst är spelet i de intensiva scenerna. Det finns dock några riktiga bottennapp. Det tråkigaste var utan tvivel att springa runt i gruppens enkla högkvarter för att leta efter olika saker – gääääsp, gääääsp. Som tur är så var dessa bitar ganska få vilket gjorde att jag stod ut.

Som spelare kan du ofta välja vilken spelstil som passar dig. Gillar du att smyga? Eller vill du hellre brassa på med allt krut du har? Bär du gärna runt på stora maskingevär eller föredrar du små, lätta vapen? Beroende på vilken spelstil du anammar så får du också olika typer av uppgraderingar (perks) som passar just din spelstil. Byter du spelstil ofta så belönas du med perks för varje spelstil. På många ställen kan du välja att smyga dig fram, eller krypa runt i ventilationsschakt. Om du tyst attackerar en officer så hinner han nämligen inte slå larm. Då får du färre att slåss mot. Å andra sidan, om du gillar att skjuta kan du mangla fienden utan tänka på att vara tyst. Då kan fienden välla in i våg efter våg och du får det verkligen hett om öronen.

Kapten Blazkowicz måste vara en otroligt stark person. Han kan nämligen bära med sig en hel drös vapen samtidigt. Det gör att du som spelare har mycket att välja på. Det är alla typer av vapen från knivar via pistoler och automatvapen upp till granatkastare. Man kan snabbt byta mellan två vapen, men om man vill välja något vapen som inte finns på snabbknappen (triangel i PS4) så är allt mycket krångligare. Man väljer nämligen vapen i ett vapenhjul som inte är så lätt att bemästra. Det blir lätt fel vapen och än värre är att man lätt faller offer för fienden då tiden inte stoppas när man tar fram vapenhjulet. Det har lett till alltför många billiga dödsfall hos mig. Därför är det alltid viktigt att tänka igenom vilket vapen man vill ha på snabbknappen. Förutom vapnen i vapenhjulet kan Blazkowicz även ta tyngre vapen. Fast då blir han med ens mycket långsammare och om man byter vapnet kastas det på marken istället för att finnas på vapenhjulet.

Bland vapnen var det ett som stack ut lite extra eftersom det var oumbärligt i vissa situationer. Det var ett laserkraftverk som uppgraderades i flera steg under spelet gång. Med den kunde jag fälla även de största robotarna och dessutom skära i plåt för att exempelvis kunna ta mig in i ventilationssystemet. Fast, laserkraftverket (och även några andra vapen) var lite krångligt att ladda eftersom det krävde speciella laddstationer.

Precis som i de flesta liknande spel tappar fienden sitt vapen och sin ammunition när de dödas. För att plocka upp ammunitionen och annat krävs att man går fram till den stupade soldaten och trycker på en knapp på handkontrollen. Helst ska man även titta nedåt för att vara säker på att man inte missar något. Då riskerar man givetvis att bli skjuten vilket inte är så kul. Då varje soldat bara släpper ifrån sig lite ammunition så måste man springa runt och leta ammunition ganska frekvent. Det blev ett evigt tryckande för att plocka ammunition. Det tröttnade jag verkligen på och önskar att utvecklarna skapar ett bättre plundringssystem till en eventuell uppföljare. Det fanns en sak gällande ammunition och hälsa som jag verkligen tyckte var besynnerligt. På vissa ställen vimlade det nämligen av både ammunition och hälsokit fast det inte finns så många fiender där. På andra ställen, där det kryllade av illasinnade nazister, fanns inte alls lika mycket att plocka på sig.

Hälsan är för övrigt lite annorlunda mot många andra spel. Den är indelad i steg om 20 procent vardera. När man vilar efter att ha tagit skada återskapas inte all hälsa utan enbart till närmsta hela tjugotal. Det gör att man får hålla ett extra öga på hälsomätaren och se till att undvika att bli träffad av kulor på sådant sätt att mätaren inte hoppar ner till nästa steg. Det är alltså mycket bättre att vila när mätaren står på 81 än på 79.

När eftertexterna rullade med Melissa Hollicks underbart sköna version av Chris Isaaks låt I Believe satt jag och funderade över hur jag skulle sammanfatta mina intryck av de timmar jag spenderat med Wolfenstein: The New Order. Det var ett spel med en hel del minnesvärda ögonblick, om än lite ojämnt. Wolfenstein: The New Order var stundom intensivt, vilket mina 1247 dödade fiender skvallrar om. Andra delar var betydligt lugnare. Trots att jag letat igenom de flesta ställen efter samlarföremål så har jag bara klarat 48% av spelet. Så om jag hade varit en person med samlarmani hade jag säkert kunnat spendera ytterligare åtskilliga timmar med att leta föremål. Jag nöjer mig dock med att ha dödat den onde general Deathshead och kan konstatera att timmarna med Wolfenstein: The New Order varit klart underhållande. Hoppas du får en lika bra spelupplevelse som jag haft. Tänk dock på att Wolfenstein: The New Order helt saknar flerspelarmöjligheter.

Det Bra

  • Du kan spela med olika spelstilar
  • Snygg, följsam grafik
  • Perksystemet
  • En hel del gripande scener

Det Dåliga

  • Vapenhjulet
  • Allt letande efter ammunition
  • Ojämn story
  • Ingen multiplayer
8

Skriven av: Mats Ernofsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Göteborgsbaserade indiestudion Skyglobin avslutar nu sin trilogi The Journey Down. Vad väntar Bwana och hans vänner… https://t.co/a9m5dNOpdv
Beetlejuice är en mycket excentrisk och busig figur, vilket borde passa bra in i LEGO-universumet. #Legodimensions… https://t.co/byC1Z34XUN
Pokkén Tournament är en handburen återutgåva av det mycket populära Wii U spelet med samma namn.… https://t.co/nyq6ZogsSV