World of Warcraft

Av i i Recensioner, 3 Mer

World of Warcraft: Battle for Azeroth

Det 13 år gamla World of Warcraft får ännu en expansion. Har Blizzard lyckats förnya spelet? Viktor har svaret på den frågan.

Vissa spel har en förmåga att komma tillbaka till mig som spelare. Klassiker som Super Metroid, Diablo II och Modern Warfare rycker mig ibland i rockärmen och ber mig att plocka upp dem ännu en gång. Bara en genomspelning till. World of Warcraft har lite samma känsla vid det här laget. Jag ser mig inte längre som en WoW-spelare, men känner ändå att jag kan återvända till Azeroth med glimten i ögat när en ny expansion kommer ut.

Horde och Alliance har en livslång konflikt som har trappats upp mer och mer utan en gemensam fiende som Deathwing eller Sargeras. Efterskalven från legionens invasion skälver dock fortfarande Azeroth i dess grundvalar. Planeten blöder och dessa två lika krigshungriga och hämndtörstande faktioner har trots detta enbart dominans och seger i blicken. För att rusta för det stora krig som kommer sänder varje faktion sina starkaste hjältar för att söka stöd från långväga vänner.

Jag har spelat igenom en stor del av Alliances PVE innehåll i Battle for Azeroth som en protection warrior. Jag har även spelat en kort del av Hordes kampanj som en demonology warlock. Dock vet de som har läst mina tidigare recensioner hur fäst jag är vid min gnome-tank Parvink. Berättelsen tar vid strax efter de händelser som avslutade Legion med inspärrningen av Sargeras och Sylvanas attack mot Teldrassil. Genom en mycket storslagen öppningsscen får jag följa Arthas och Genn Greymane under deras motattack mot Lordaeron och slutligen se hur Undercity faller under den slägga som är The Alliance. Det faktum att båda faktioner nu har förlorat en huvudstad i detta långa krig är både sorgligt och intressant. En vän till mig som inte har spelat på länge verkade bli uppriktigt upprörd av vetskapen att Teldrassil, hans hemstad, inte fanns i spelet längre. Han berättade för mig om sina minnen från att vara en ung nattalv som slogs mot spindlar och samlade blommor vid foten av det stora trädet. En glädje som inga fler skulle kunna känna på samma sätt. Jag förstår denna sorg då jag vet hur verklig en spelvärld kan kännas och hur djupt många av oss kom in i World of Warcraft under de där första magiska åren. Med detta sagt är det bra att Blizzard ständigt förändrar Azeroth för att svänga med tiden. En spelvärld som inte utvecklas i ett såhär pass stort spel känns snabbt stagnerad och utan livskraft. Att bränna städer till marken är ett extremt drag, men jag är glad att det sker.

Den absolut största delen av den nya expansionens innehåll tar plats på en av två öar ute i det stora okända hav som ligger mellan Eastern Kingdoms och Kalimdor. Jag reser tillsammans med Jaina Proudmoore för att söka hjälp från Kul Tiras, hennes moders imperium av sjöfarare, pirater och handelsmän. Med allt annat än ett varmt välkomnande blir jag snabbt indragen i alla de problem som ett sjöfararimperium kan vara utsatta för. Häxor som härjar, en tentakelmonsterkult i bergen och självklart ett piratgäng som har fått händerna på ett nytt förödande vapen. Likt Legion är det fritt för mig att ta innehållet i mitt eget tempo. Varje zon är öppen från början och spelets fiender växer i takt med min egen level. Detta gör på sätt och vis att det inte känns som att min level någon gång spelar roll. Det finns inga nya förmågor i Battle for Azeroth och inget som riktigt får dig att längta till nästa level. På ett sätt kanske detta är bra då jag hela tiden får en jämn, förutsägbar upplevelse, men jag saknar också möjligheten att slåss mot ett monster tre levlar över mig och fortfarande kunna vinna, eller drivet till att ta mig två levlar till för att få en ny häftig förmåga. Med de reduktioner som har skett till talents och skills över de senaste åren känner jag att min klass (såväl som andras) har förenklats och strömlinjeformats till punkten där striderna mest går på autopilot. Jag kan min rotation och jag vet vilka av mina tre huvud-skills jag ska prioritera. Jag känner heller aldrig att spelet riktigt kan ge mig en utmaning utanför dungeons/raids som jag inte kan hantera. Det får hela upplevelsen att kännas en aning tam.

En av de saker jag tycker om med Battle for Azeroth är hur välberättade och snyggt upplagda vissa av uppdragen är. Det känns som att det finns ett helt annat sammanhang och bättre flyt än i tidigare expansioner. Det är lätt att fastna i de olika scenarion som man hamnar i då man sällan känner sig fast på en plats någon längre stund. Alltid är det något vid horisonten som lockar till äventyr och någon liten ny bit utrustning som man nyss har fått händerna på. En nyhet i spelet är de bitar av rustning som får kraft från Azerite, en ny sorts mineral som ofta ges som belöningar efter uppdrag, minibossar eller i skattkistor. Alla dessa rustningar kan låsa upp olika specialförmågor där spelaren ges ett val vilken man föredrar. Detta är ett bra sätt att välja väg i sitt äventyr med förmågor som inte bara är +5 armor eller extra poison resistance. Jag hade dock gärna sett att Blizzard hade tagit ut svängarna ytterligare med dessa föremål. Man kan som mest ha tre Azerite-föremål på sig. Den slutgiltiga förmågan i mitten på varje föremål kunde mycket väl ha varit något mer speciellt än vad det är idag. Att boosta en existerande förmåga, ge förmågan att gå på vatten eller rent av en ny förmåga hade varit ett kul sätt att ytterligare motivera spelare att vilja hitta dessa föremål.

Battle for Azeroth marknadsförs mycket som en återgång till den klassiska konflikten mellan Horde och Alliance, men under mitt spelande kände jag väldigt lite av detta, särskilt då de två faktionerna är extremt separerade rent geografiskt. Det finns en serie med uppdrag där du som Alliance-spelare måste infiltrera Hordes örike för att utföra en kortare serie uppdrag, men det känns inte som något som verkligen har med den stora faktionskonflikten att göra. Expansionen har gjort om hur PVP är upplagt. Alla servrar är nu PVP-servrar, men som i många andra spel är nu PVP något som man frivilligt slår på för att möta andra PVP-spelare. Den som väljer att spela med PVP påslaget får en serie med nya förmågor och bonusar som gör detta till ett ganska attraktivt alternativ. Det jag fann under mina resor var att även om denna PVP bonus är trevlig så har den som ännu inte är lvl 120 exakt noll procent chans att besegra en PVP-utrustad level 120 spelare. Detta gjorde att jag, efter att ha blivit dödad tio gånger, valde att slå av PVP till dess att jag känner mig redo att möta spelare på level 120. Det är förstås svårt att balansera något som PVP, men jag är glad att det nu går att slå av och på efter behag.

En stor del av innehållet i Battle for Azeroth är sådant som man känner igen sen tidigare. Även om de olika typerna av uppdrag har förändrats en del över de senaste åren så är det ändå mycket av det man är van vid. Döda tio tentakelpirater, leverera dessa fiskar till min moster och samla femtielva mystiska talismaner. På samma sätt känns de dungeons som jag har spelat igenom förutsägbara och platta. Det kan vara att jag har spelat World of Warcraft för länge, men det kanske kan sägas för de flesta som har en lvl 110-karaktär? Spelet har funnits i över tio år och även om det har förändrats under denna tid så är det mycket i grunden samma spel. Min spelglädje när en ny expansion kommer ut är ofta rätt hög, men dalar sedan i takt med att spelandet börjar övergå i monotoni och igenkänningsfaktorn blir högre och högre. När jag till slut når punkten att spelandet känns som en syssla och inte ett nöje blir spelsessionerna kortare och kortare med fler och fler andra spel däremellan. Jag skulle vara väldigt ledsen om jag fann att jag hade spelat färdigt World of Warcraft då det är ett av de spel som har gett mig mest spelglädje genom tiderna där jag har investerat så många timmar att jag inte vågat göra ”/played” någon gång under de senaste åren. Men jag är också medveten om hur mycket tid spelet kan begära från mig som spelare. Frågan är i slutändan om inte den tiden är bättre investerad i att prova något nytt, en ny upplevelse i en outforskad spelvärld med främmande horisonter och ett osäkert öde. Eller om det finns något underbart bekant i en värld av orcher och människor. Där jag känner folket och de känner mig, Parvink, den rosahåriga gnomen som stått bi i Azeroths svåraste tider. I den här världen har jag betvingat drakar, äventyrat med mina vänner och funnit de vackraste skatter. Vad kan väl vara mer värt?

Det Bra

  • Väl berättat
  • Bra nya områden
  • Häftigt öppningsscenario

Det Dåliga

  • Mycket samma spel som tidigare
  • Låg utmaning
  • Faktionskonflikten känns inte av
7

Skriven av: Viktor Larsson

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Det 13 år gamla World of Warcraft får ännu en expansion. Har Blizzard lyckats förnya spelet? Viktor har svaret på d… https://t.co/6jGCb0kyrc
Fresh ‘N Rebels nya hörlurar Clam har snygg design och aktiv brusreducering. Hur är ljudkvaliteten och komforten?… https://t.co/K61y3S4HHY
Bamboo Slate från Wacom är ett smart anteckningsblock för dig som snabbt behöver överföra vanliga anteckningar till… https://t.co/FGHAIb3rEi