World of Warcraft

Av i i Recensioner, 3 Mer

World of Warcraft: Mists of Pandaria

Så var det åter dags för att utöka World of Warcraft. En ny expansion har sett dagens ljus och Viktor har lagt ner åtskilliga timmar i det nya landet Pandaria.

Precis som ett långvarigt förhållande kan dela upp en persons liv i tiden före och tiden efter man träffat den där speciella personen så är min tidsuppfattning också delad i tiden före och tiden efter jag började spela World of Warcraft. Förvisso har jag älskat min fru längre än jag älskat Azeroth, men om jag någonsin ska bli anklagad för att ha en andra kvinna så skulle det vara min gnome warrior Ironlily.

För åtta år sedan gav sig Ironlily ut i den då till synes oändliga världen som var Azeroth. Tre expansioner, två serverbyten och ett accounthack senare fanns hon fortfarande kvar. Efter de hårda prövningar som de senaste åren givit henne spenderade hon mycket av sin tid med dagliga cooking quest. Hon fiskade ofta vid en liten flod som rann mellan bergen utanför Stormwind. Det var en lugn plats där man kunde se soluppgången vid rätt tidpunkt. Det verkade som att Ironlily till sist skulle få den vila hon förtjänade. Så en dag i sena september får hon bud från kungen, hon måste genast infinna sig i Stormwinds tronrum. Prinsen av Stormwind, Anduin är saknad i strid. Som del av en mindre grupp erfarna äventyrare ska hon följa kungens luftskepp till okända land, för att återfinna prinsen.

Då World of Warcraft alltid räknat sina prenumeranter i miljonantal så är kanske uttrycket ”mindre grupp erfarna äventyrare” en stark underdrift. Antalet spelare har minskat med tiden, men det är inget man märker av i Pandaria. Servrarna är i skrivande stund packade till bristningsgränsen och överallt springer man in i gamla och nya vänner. Den nya kontinenten Pandaria har starka influenser av österländsk mysticism. En sorts fantasy som vissa spel visar drag av, men som World of Warcraft nu omfamnar helhjärtat. Blizzard har haft en lång relation med rasen Pandaren, ända sen innan World of Warcraft skapades. Dessa ståtliga pandor för tankarna dels till erfarna samurajer eller rogivande Buddha figurer. Både Horde och Alliance får tillgång till den nya rasen, och den nya klassen Monk.

Precis som för Blood Elves, Goblins och Worgen har mycket krut lagts på startområdet för Pandaren. Det är en mättad och vacker upplevelse som man önskar kunde fortgå genom hela spelet. Spelaren får lära känna den speciella filosofi som Pandaren följer på samma gång som hen får lära sig spelets grunder. Det enda jag blev besviken över med detta nya område är hur kort det är. Det känns som att jag fann mig själv i Stormwind mycket tidigare än jag hade hoppats.

Jakten efter den förlorade prinsen är däremot ett mycket större äventyr än man först tror. Kontinenten Pandaria är väldigt stor och gömmer många hemligheter och insikter. Det märks att Blizzard har gjort en expansion som verkligen fokuserar på den erfarne spelaren. Även om det är lättare än någonsin att ta sig till level 80 så finns det ingen som kan komma till den nivån utan att snappa upp en hel del färdigheter på vägen. Jag tycker det är bra att mycket av innehållet känns fräscht och genomtänkt. Det handlar fortfarande mycket om att döda monster och samla föremål, men genomförandet i Pandaria är mycket intressantare än t.ex. Burning Crusade, där det mer kändes som att Blizzard byggde om samma spel, bara i en annan setting. Hela kontinenten Pandaria känns mycket mer påkostad och genomtänkt. Många questlines erbjuder riktigt bra röstskådespeleri och är aldrig längre än det känns som att de borde. Upplevelsemässigt är Pandaria en slående vacker plats att besöka. Musiken vävs samman med det växlande landskapet för att inge spelaren med en känsla av lugn blandat med spänning.

På de högre nivåerna finns även ett flertal nya instanser att plöja igenom. Mycket av det som gav de tidigare expansionerna merspelsvärde var just instanser, så jag är angelägen att uppleva dessa på level 90.

När jag började spela Mists of Pandaria var jag besviken på hur lite Blizzard hade ändrat spelet. Efter två veckor tillsammans med spelet inser jag dock att även om mycket av spelsättet är detsamma så har Blizzard spenderat otroligt mycket tid med att göra innehållet i spelet det bästa de kan. Mists of Pandaria är ett givet köp för den som längtar tillbaka till Azeroth. Även om jag aldrig kommer vara så inbiten i spelet som jag var i slutet på 00-talet så kommer Ironlily alltid ha en plats i mitt hjärta.

Det Bra

  • Innehåll
  • Utseende
  • Musik

Det Dåliga

  • Kort startområde
  • Pet Battle, inte för alla
  • Inga gnome shamans
9

Skriven av: Viktor Larsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

En man brinner upp på ett mystiskt sätt. Självmord? Mannen son, David, börjar tvivla. Ligger det något övernaturlig… https://t.co/noa95GHp21
Ni har väl inte missat vår Adventstävling? https://t.co/dHL0YJJls2 https://t.co/2IKCB2RSRx
Letar du efter en mikrofon som utlovar professionell kvalitet för alla gamers, Youtubers, Twitchare och poddare? Bl… https://t.co/0aT81iZIyt